Mitt mantra nu när livet är svårt.

[Fågelblå]

Jag var med om en svår trafikolycka & hamnade i rullstol.

Den har jag kämpat mig en bit på väg ur.

Eloped & går kortare sträckor.

Men lider även av en svår deppretion & ångest.

Då fick jag dessa kloka ord av en äldre dam & de hjälper lite.....

Ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra.

Ge mig mod

att förändra det jag kan.

Ge mig förstånd att förstå skillnaden.

Några fler bra ord på vägen där ute från mig är:

Det är inte ett misslyckande att ramla, det är att inte resa sig upp.

Så jag kämpar vidare...

Försäkringskassan har bestämt att jag ska arb. 3 tim dag så då gör jag det.

Och i aug. blir jag utförsäkrad det är bara att acceptera.

Trots att foten värker på hundra på en 10 skala & ångseten river i själen.

Det är bara så att livet är orättvist.

Bildåren som körde på mig kan leva på som vanligt & jag fick livet förändrat för alltid.

Men jag lever! Tack för det!

[naiomi2]

Jag kan verkligen känna med dig. Så skört livet är. Och så orättvist det kan vara. Och som det inte kunde räcka: när man behöver hjälp och stöd kan det kännas som att man istället straffas en gång till. Har en nära person i bekantskapskretsen som gått igenom något liknande. När hon var mitt i livet hände en trafikolycka som inte bara skadade henne svårt kroppsligt, så hon till sist blev helt beroende av rullstol. Hon gick också samtidgit igenom en tuff skilsmässa och fick tillbringa långa tider på sjukhus. Till slut lyckades hon hitta livskvalitet igen men vägen dit var lång och snårig. Hon är en av de starkaste människor jag känner. För henne har humorn varit viktig. Hon är också enormt bra på att vara närvarande i nuet.

Det är fantastiskt kloka ord i sinnesfridsbönen, som den kvinnan gav vidare till dig. Önskar dig allt gott och mycket kraft!

[Fågelblå]

Tack för din omtanke & uppmuntran att kämpa vidare.

Nu när barnen & jag har semester blir man mer ledssen för allt man

inte fysiskt kan & psykiskt inte orkar göra en massa utflykter med dem.

Grönan, skansen, skärgårdsbåta & annat aktivt.

Men att jag finns här med dem & bara är & gör saker hemma som att baka kanelbullar

& måla & bygga modeller.

Att åka i väg på elopeden med dem efter mig på sina cyklar till biblan & handla i centrum. Även den lilla kvarters promenaden jag haltandes jag tar mig runt på med lilla hunden. Är en tröst i allt det tunga.

Jag lever ju men dödsångesten finns kvar. Även en stor ilska för allt som gick förlorat.

Måste finna livsgnistan igen för att gå vidare.