Announcement

Collapse
No announcement yet.

Mamma blev misshandlad av sin man allt jag kan tänka är att hon får skylla sig själv

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Mamma blev misshandlad av sin man allt jag kan tänka är att hon får skylla sig själv

    Min mamma har sedan drygt 25 år tillbaka varit med en man med både missbrukarproblem, våldsamt beteende och konstrollerande beteende. Det kanske va för att jag va barn men det kändes som att mest riktades mot mig, min teori va att det är för att jag är den enda som inte är hans barn. Mitt i allt ser man inte vad som händer och speciellt inte som barn, och det va först många år efter som jag insåg hur sjukt det är när man säger "jag har aldrig blivit slagen, men en lusing har man väl fått sig". Den mesta va mest psykisk misshanden. Mamma mådde ganska dåligt i omgångar och hotade att ta livet av sig, vilket hon gjorde framför barnen och styvpappan menade att det va vårt fel för att vi va så dåliga barn. Mkt hot med kastade grejer men även då å då små fysiska grejer som han bortförklara med att det varit en lek eller olyckshändelse och att man inte skulle va så jävla känslig. Det var väldigt sällan sånt hände framför mamma, men det spelar egentligen ingen roll för hon hade inte gjort något ändå. Varje gång han sa något elakt va hon antingen tyst å titta bort eller kom med någon förlöjligande kommentar om att han skämta och det vet ju vi barn för vi känner han... Han skapade dessutom en spricka mellan oss, när han våldtog mig sa han att jag borde ha sagt till honom att sluta å att jag inte skulle berätta för mamma för hon är så avundsjuk på vår relation.

    När jag fyllde 18 hade jag hittat en fantastisk kille som fick mig att inse att detta inte är normalt (som jag har kvar idag 7 år senare). Jag visste redan att mamma inte skulle tro mig och att hon skulle hindra mig från att ha kontakt med syskonen . Men med killens och bups hjälp anmälde jag honom. Mamma trodde inte på mig, jag fick inte träffa mina syskon själv utan va tvungen att va hemma hos mormor tex. På rättegången vittnade hon på hans sida där hon sa att hon aldrig sett något sånt och att min kille är kontrollerande och att jag ändrats sen han kom in i bilden. Och det har jag!

    Allt det här har lett till många år av riktigt dåligt mående. Självskadebeteende till och från mellan 12 och 22 års ålder, bup i två omgångar, vuxenpsyk, sjukskrivningar mm. Detta har lett till att jag å mammas kontakt minskat år efter år och nu i princip inte existerar. Mormor har hela tiden försök medla mellan mig å mamma och berättar ofta vilken fin mamma hon va när jag var liten och försöker sen att lägga allt på styvpappans kontrollerande beteende. Tyvärr minns jag knappt något gott av min mamma. Jag vet att när det bara va vi, innan mina syskon föddes och styvpappan va borta (fick som vuxen veta att han satt i fängelse å inte jobba i norge som mamma sagt), så hade vi det väldigt mysig. Men min lillebror föddes när jag va 6. Ska jag verkligen leva på de deffusa minnena? Ska jag bara placera henne i facket "mamma som gjorde allt hon kunde" när jag inte anset att hon gjort ett skit för mig efter det? Ska verkligen en "bra grund" (som mormor pratar om hur viktigt det är för ens utveckling) väga tyngre än att hon sen gjort skit i 18 år efter det?

    Så tillbaka till gårdagens händelse. Han var tydligen hög på amfetamin och misshandeln hade som jag förstod det pågått i flera timmar, fram för mina syskon! Hon har strypmärken, blåmärken i ansiktet (hade tydligen slagit hennes ansikte i tvättmaskinen), märken på kroppen å benen efter sparkar å dessutom ett bitmärke på ryggen...
    Jag har pluggat psykiatri två år på universitetet, jag har läst om hot å våld och beroendesituationer. Jag VET att det inte är så enkelt som att bara "gå efter första slaget", och jag VET att rätt svar inte är att hon får skylla sig själv. Jag vet att det måste vara skrämmande för henne att hon aldrig jobbat, vem vill ha henne nu när hon närmar sig 50? Hon har slagits mot hela släkten för den här mannen, alla har sagt att han är skit, nu har dom rätt å det måste va en jävla smäll att ta. Hon har "slösat bort" 25 år av sitt liv med honom, hon har offrat mig för honom.

    Jag förstår att hon har så sjukt helvetes mycket som går emot henne å som hon måste ta sig igenom. Men jag orkar inte bry mig! Den jävla fittan förtjänar precis allt! Enligt mig har hon valt det här, med hans historik kunde det inte slutat på något annat sätt. Jag tycker hon har svikigt mig, men jag tog mig därifrån, hon har svikigt mina syskon som nu inte bara behövt leva i det där som jag gjorde så länge utan dessutom tvingat dom att se sin pappa halvt slå ihjäl deras mamma! Har inte hon någon skyldighet som mamma?! Hon har varit en aktiv roll i det psykiska helvetet som pågår där hemma! Hon har psykiskt misshandlat mig och mina syskon, sen kan man skylla på att våldsamma män kan manipulera. Men alla mammor pratar så jävla mkt om hur barnen går först, jävla bullshit! Hon har valt det där, och jag hoppas hennes resa kommer göra riktigt jävla ont!
    Är jag en hemsk människa för att jag tycker att hon får skylla sig själv? Ingen förtjänar att bli slagen men "she must have seen it coming"!

    Jag är bara rädd att hon går tillbaka till honom, det får hon gärna göra för min del. Dom två förtjänar varandra. Men tänk om hon gör det och mina syskon hamnar imellan nästa gång. Vi har en pappa som misshandlar, en mamma som tittar bort, barn med adhd å problem skapande beteende, soc som inte gör något, en mormor så medberoende och förblindad av rädslan för att dom ska dra sig längre bort att hon går med på och slätar över det mesta, å så jag... Förblindad av hat och 150 mil bort, med begränsad relation till hela familjen pga att jag va så jävla korkad att jag berätta att pappan är en idiot..

  • #2
    Du har rätt att känna dig sviken, du har rätt att vara arg, du har rätt att vara ledsen på din mamma, hennes man och hela situationen dom satt er barn i.

    Nej, det är inte lätt att ta sig ur en våldsam relation. Att hon är i den här relationen betyder ju inte att hon inte älskar er barn, eller önskar att det vore bättre för er alla.
    Men, hon har ändå ett ansvar som mamma över er barn. Det går inte att komma undan. Precis som den där mannen har ett ansvar att fixa sina problem och sitt våldsamma beteende och ta hand om sina barn. Hon har ett ansvar att sätta er barn i säkerhet, och ert välmående först av allt!

    Du är ingen hemsk person för att du känner som du gör, för det är inte konstigt! Hon har svikit dig.
    Du har inte svikit någon.

    Någonstans måste man ju göra ett val, hur svårt det än är. Dom ggr hon valt honom så har hon också
    valt bort er barn och sitt egna liv.

    Ett barn kan och ska inte lösa sina föräldrars problem, eller ta ansvar över sina föräldrar.
    Förstår att det hela blir mycket svårare när syskon finns med i bilden. Att du säkert känner rädsla för
    hur dina syskon påverkas, och vill rädda dom från det här. Hur tufft det här än låter, så kan du inte ge allt av dig för att lösa det här heller.
    Du anmälde, du har gjort det du kan. Resten av ansvaret ligger på dom vuxna som vet om det här nu, socialen, din mamma.

    Det är bra att du anmälde. Det är inget du skulle behöva straffas så för!
    Det är inte rätt att dom avskärmar dig från dina syskon för att du berättade. Du anmälde för att du var tvungen,
    för att det behövdes. Man får aldrig slå någon, det är aldrig okej. Hans beteende är inte försvarbart.

    Vuxna verkar tro, att blundar man tillräckligt hårt, hoppas eller tittar åt annat håll så ska problemen
    försvinna. Sen ser dom inte allt som går förlorat pga det.

    ❤ Kram ❤

    Comment


    • #3
      Håller med om det Kalindi skrivit. Det är inte konstigt att du känner som du gör. Har inte heller haft en mamma som funnits där för mig, när jag var liten hotade hon med att försvinna från mig om jag inte sköte mig mm. Gjorde sönder mina leksaker när jag av misstag hade sönder en planch, tvingade pappa slå mig, när hon inte fick träffa mig försökte hon kidnappa mig och döda min pappa. Som tur var så skilde sig mina föräldrar och min mamma gav upp mig. Så fick växa upp med min pappa men de tidigare åren ḿed mamma och att jag knappt fick träffa henne och kidnappning och försöka mörda pappa satte sina spår. Idag har jag bearbetat allt och även prata ut med mamma. För några år sen fick hon kol och har nu kol i sista stadiet och jag kan verkligen inte känna att det är synd om henne och att det måste vara jobbigt. Skulle hennes man ringa i mån och säga att hon dött eller ligger för döden tror jag inte det kommer beröra mig nämnvärt, dock är jag glad för vi prata ut om alllt att vi han det inan det är för sent. Nej du är inte korkad du gjorde det som var rätt för dig, och du har blivit sviken ordentligt inte bara av mamma utan av alla vuxna som varit runt dig. Att blunda för det som sker är ochså misshandel. Man får anmäla anonymt till social, så är du orolig för syskonen kan du anmäla och om sociala inte gör något så begår de tjänstefel, och kan bli anmälda i sin tur. Varje gång det inkommer en orosanmälan är de skyldiga att kontakta familjen och prata med alla i familjen även ringa skola/dagis och höra sig för hur barnen är där och om personalen misstänker hur barnen har det hemma. Och om det bara misstänker att något inte står rätt till så är de skyldiga att utreda ordentligt. Tyvärr så är barn väldigt trogna sina föräldrar och de brukar inte säga som det är, utan håller föräldrarna bakom ryggen. Men är man van att jobba med barn så brukar man kunna se det som även inte sägs.

      Comment


      • #4
        Jag pratade precis med min mormors syster, åxå utbildad inom psykiatrin. Hon tog hörde på min ilska men kunde inte ta emot den. Jag gråter, men inte för att jag att jag tycker synd om mamma utan för att jag är så jävla arg på henne! Min gammel Moster försökte ju förklara det här om beroendeställningar å att vissa människor får en att helt tappa vettet med sin manipulation. Å jag vet det! Jag har upplevt det!! Skillnaden är att JAG som barn fortfarande skyddade andra! Jag ställde mig imellan han å mina syskon, jag anmälde för att rädda mamma å mina syskon! Och jag gjorde aldrig nån annan illa på vägen. Mamma tänker bara på sig själv. Hon har aldrig gjort något för att skydda sina barn! Oavsett hur mkt mormor å g.moster försöker intala sig själv.

        Jag är så arg så tårarna rinner! Jag vet att jag inte får känna så här, jag vet att man alltid ska stå upp mot kvinnovåld. Men hela mitt väsen skriker DET ÄR INTE SYND OM HENNE! Oavsett vad så har man ett ansvar! Inte fan godkänner man ett terrordåd bara för att personen blivit hjärntvättad i en sekt... "Åå stackars breivik, visst han va helt delusional men han ville ju bara göra världen till en bättre plats!" eller "visst hitler va ju inte så snäll kille men han hade ju faktiskt en jobbig barndom..." Det funkar inte så! Oavsett vad så ansvarar vi alltid för vad vi gör! Min moster sa att hon hoppas dom dömmer honom till ett långt fängelsestraff, jag svara att jag hoppas dom skickar mamma med honom. Hon sa att barnen behöver sin mamma. Jag svara att den mamman är sen länge borta. Hon sa att tom en dålig mamma är bättre än ingen alls, jag sa att det är lätt för någon att sägs som aldrig bott med henne ...

        Jag vet att alla dom här känslorna är för att hon behandlat mig som hon gjort. Hade det varit vilken annan kvinna som helst så hade jag självklart aldrig sagt att man får skylla sig själv men jag har ingen empati kvar att ge den där kvinnan. Om man nu ens kan kalla den där för kvinna för det finns inget kvinnligt i den där kroppen

        Comment


        • #5
          Du får känna precis som du vill, ingen har rätt att tala om för dig vad du får känna eller inte känna. Och du m måste inte känna att det är synd om din mamma och du har inget som helst ansvar för henne, den ända du ansvarar för är dig själv. Och det är inte konstigt du inte har empati för henne. Du skrev tidigare att du varit på bup, psykiatrin, har du någon proffesionell att prata med nu? Det är inte alla människor som klarar av att ta emots en smärta/tankar/känslor eller ta in hur verkligeheten faktiskt ser ut det är för jobbogt för dom av olika anl och de väljer att inte lyssna, bortförklara mm. Om du inte har någon proffesionell att prata med skaffa det så du kan få prata ut med någon som förstår och som kan finnas där för dig

          Comment


          • #6
            Jag har sovit typ 2 timmar i natt och fått sjukansmäla mig. Det betyder att jag måste prata med min chef om det. Det betyder att den där mannen som jag i drygt 6 års tid försökt jobba ut ur mitt liv återigen ska har fått makt över det!! Även om det inte är direkt mot mig, så har jag legat vaken nästan hela natten, jag har svårt att fokusera å få ihop meningar, jag är arg, jag sitter timmar å pratar med syskon och släkt som vill "höra hur jag mår" men som faktiskt inte vill höra det svar jag har att ge dom. Och nu påverkar han mitt jobb!! Han ska inte ha den här makten över mitt liv och jag äcklas över att låta honom få den!! Jag har varit lycklig, alltså på riktigt lycklig utan det minsta orosmoment i 1,5 år. Jag har inte haft konstakt med psyk på drygt samma tid och jag tänker inte skaffa någon. Han och mamma förtjänar inte den äran att jag ska söka hjälp igen pga dom!

            Det värsta är att jag och killen planerar att flytta ner till skåne igen efter nyår. Men jag känner bara hur jag sakta dras ner i det svarta hålet igen, tillbaka dit jag flydde ifrån. Jag flydde ju inte bara från honom, jag flydde från folk som hela tiden ville "prata ut om situationen" osv. Även om det nu inte handlar om mig känner jag redan pressen och förväntningarna på att jag måste finnas där för familjen. Jag vet att jag lite stoppat huvudet i sanden dom här senaste åren, men det har ju funkat!

            Comment


            • #7
              Du ska bara finnas för familjen om du orkar/kan och vill. Om du inte orkar, kan eller inte vill så är det ok. Om du skaffar hjälp så är det för din skull för att du ska må bra och om du mår bra så är det en slags hämnd på han och din mamma. De ser en tjej som är stark, som går i livet lycklig medan de fortfarande sitter i skiten och inte kommer någon vart. De vinner inget på att du går och pratar med någon terapeut men du vinner på det. Visst det funkar stoppa huvudet i sanden men efter ett tag kommer skiten komma i kappen på ett eller annat sätt. Tro mig har oxå kört huvudet i sanden tills jag insåg att ska jag bli lycklig så måste jag bearbeta det jag varit ned om och även välja vilka som ska få finnas kvar i mitt liv och vilja jag måste välja bort för att må bra

              Comment


              • #8
                Hennes problem och hennes hjälplöshet inför sin situation får hon ta med sin terapeut, det är inget du ska behöva se som ursäkter för vad hon utsatt dig för.

                DU har all rätt att känna som du känner. Hon var vuxen och satte dig till världen. Hon valde honom före dig. Inget av detta var ditt fel, det var hennes ansvar. Och hon har haft 1000 chanser att välja dig och de andra barnen, och alltid valt honom. Klart du har all rätt att vara arg.

                Tyvärr är många "lösningsorienterade" och då som din mormors syster försöker hitta "förklaringar" i tron att det är vad du behöver höra. Lyssna inte på det. Om du har en bra relation till den du pratar med så säg att du just nu inte behöver höra ursäkter eller förståelse för hennes beteende, utan att du behöver få vara arg, ledsen och besviken.

                Det är en konst att lyssna, många behärskar inte den konsten även om är utbildade och borde veta.

                Om du har syskon som fortfarande bor hemma så förstår jag att lite svårt att bra stryka henne ur ditt liv. Annars är det nog det du borde göra, stryka henne helt. Om hon en dag långt fram i tiden lämnar honom på riktigt och söker kontakt med dig, så får du väl ta ställning då hur du vill göra.

                Skillnaden mellan nu och tidigare är att du väljer. Du är i kontroll. Inte hon och inte han.

                Så så ledsen över det du har behövt utstå. Att bli sviken av den som borde sätta dig först och skydda dig.

                Comment

                Working...
                X