Announcement

Collapse
No announcement yet.

Övergrepp i hemmet, inget övergrepp?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Övergrepp i hemmet, inget övergrepp?

    Jag och min sambo har varit tillsammans i lite över 5 år. Vi har bott ihop i nästan 4 av dem åren och har en son på 3 år. Så som i dem flesta relationer har vi haft våra upp- och nedgångar i sexlivet. Oftast har problemet varit att han jämt var där först och ville så jag hann aldrig känna det där suget.. Det blev mer.. Jaha, här kommer du igen.. Och det har jag insett att jag vill gärna vara den som inleder det. Så det blev en ond cirkel.


    För snart ett år sedan började jag vakna på natten av att mina trosor var blöta. Inte som om jag själv blivit våt utan som om någon hällt något där/lagt något där.. Men i början trodde jag nog att det var jag själv.. Sprang upp ur sängen och till badrummet för att kolla men hittade ingen anledning.


    Sen en natt vaknade jag till av någonting, blött i trosorna igen, orkar inte gå upp.. Började somna om. Men innan jag somnat om kände jag hur sambon började komma närmare. Jag låg stilla och andades tungt för att se vad han skulle göra. Hörde honom slicka på fingret och sakta lyfta upp mitt täcke, som för att inte väcka mig. Sen började han dra undan trosorna. "Vad gör du!?" sa jag argt och ryckte till mig täcket. Lindande in mig och somnade om. Detta hände kanske 5 gånger, jag vaknade i olika skeden av det, men som det verkade var han bara intresserad av att komma till där bak. Alltså i anus. När jag vaknade på morgonen var det som att allt hänt i en dimma.. Jag visste ungefär vad som hänt men ingen av oss tog upp det. Jag ville låtsas som ingenting hänt.


    En natt vaknade jag till tillräckligt för att bli medveten om vad som hände, och med det menar jag.. mer än att bli chockerad och arg, utan faktiskt kunna formulera vad jag kände.. Jag satte mig käpprätt upp i sängen och vände mig mot honom. Bara såg på honom. Han sa inte ett ord. "Jag vill inte." sa jag. Han fortsatte vara tyst. "Du kan inte göra så här mot mig. Det är min kropp och jag måste få vara den som bestämmer vad som händer med den." Han svarade att självklart skulle jag få vara det. Jag frågade då varför han gjorde så där mot mig. "Jag vet inte." sa han. "Jag är vaken fast jag inte är vaken. Jag har inbillat mig att du vill fastän du säger nej.. Det har blivit som en tävling. Att se hur mycket jag kan göra utan att du vaknar."


    Jag var mållös en lång stund.. Till sist sa jag, "Det är iallafall inte okej." Och då bad han mig att säga till honom att han aldrig fick göra så igen. Det gjorde jag då såklart, även om det kändes olustigt. Sen somnade vi om. Pratade aldrig om det när vi var vakna.


    Månaderna gick och händelserna upprepades inte. Men jag kunde inte för allt jag var värd vilja ha sex med honom. Alla sådana känslor bara blåste bort när jag kom på honom den senaste gången. Jag började fnysa åt sexuella anspelningar i serier vi såg tillsammans. Kände hur jag blev mer och mer avvisande. Inte bara mot honom utan mot allt som hade med sex att göra. Eller framförallt med män och sex att göra.


    Jag började känna en djup hopplöshet. Om den man jag trodde jag kände som världens mest omtänksamma, respektfulla man.. Som aldrig yttrat ett kränkande ord om kvinnor, som alltid låtit mig vara precis så som jag är, som jag kunnat bygga ett jämställt förhållande med.. Om han kunde göra så här för sex.. Då fanns ingenting att hämta hos män.


    Från att jag började förstå vad som hände på nätterna men inte hade konfronterat honom så blev jag mer och mer osäker i vår säng. Jag vågade inte ligga med ryggen mot honom mer. Lade mig alltid längst ut på kanten, med magen vänd mot honom i fosterställning. Tänkte att då kunde han göra minst. Någonstans reflekterade jag nog över hur konstigt jag betedde mig i det hela.. Men var så nollställd att jag valde ett område att tackla: Hur jag kan skydda mig mot detta? Inte tänkte jag på den känslomässiga kränkning det innebar. Jag grät inte. Jag var bara arg.


    Så en dag kom en väninna på besök och bodde hos oss i några dagar. När vi var ute och gick så frågade hon om hur vi hade det och helt plötsligt började jag berätta om allt. Sakligt och enkelt. Hon stannade mitt i elljusspåret och bara stirrade på mig. "Vad sa du!?" Jag försökte skratta bort det. Dra henne med mig. Fortsätta att gå. Men hon stod still. Först då började polletten sakta trilla ned. "Du har blivit våldtagen." Nej, tänkte jag. Våldtäkt är sex. På sin höjd kan det vara en sexuell kränkning.. Hon försökte krama om mig. Trösta mig. Men jag var inte ledsen. "Jag har nog inte förstått det riktigt än.." fick jag fram och vi fortsatte att gå. Två dagar senare, det var en måndag, stod jag och skulle göra mig i ordning och så såg jag mig själv i spegeln. Det var som att hela min värld började rasa samman omkring mig. Det blev fysiskt tungt att stå. Det kramade smärtsamt i mitt bröst. Tårar började trilla ned för kinderna. Men så insåg jag att jag behövde gå till jobbet så jag tog ett krafttag och tryckte allt tillbaka. "Allt är bra. Sluta med det där."


    Sommaren kom och vi fortsatte hanka oss fram på något sätt. Men så en natt när vi sov över hos hans familj vaknade jag igen. Denna gång av att han hade sex med mig. Jag kastade mig av sängen. "Men du var med på det!" Utropade han. "Ser det ut som att jag var med på det? Jag vaknade NU!" Det verkar konstigt.. Men egentligen är det nog inte det. Jag hade inte haft sex på väldigt länge. Även om jag inte ville när jag var vaken, svarade kanske kroppen annorlunda. "Då kan jag inte avgöra längre." sa han. "Nej." Sen frågade han om ja ville att han skulle gå. Men eftersom vi var hos hans föräldrar ville jag inte orsaka en scen där. Vi la oss igen. Sedan dess har vi inte haft sex. Det är 7 månader sedan.


    Jag kan inte. Jag vill inte. Jag blir kall inom mig vid tanken. Även om jag känner mig sugen ibland så trycker jag bort det eller tar hand om det själv. Vill inte uppmuntra honom. Vi lever ihop som två bästa vänner med barn. Jag älskar honom. Vi fungerar ihop. Jag kan vara mig själv. Jag blir lycklig av att se honom med vår son. Jag vill bara inte ha sex med honom. Så fort jag funderar över att avsluta förhållandet blir jag motvillig, trots att jag förstår att det inte är hållbart i längden. Vi har försökt att ignorera bort problemet och det fungerar. Men då och då, allt mer den senaste tiden, har jag känt mig själv vilja ha mer. Jag saknar att vara förälskad.


    Och nu har hans familj och han börjat pressa mig om fler barn. Och jag har deltagit i planerandet. Det är onaturligt lätt. Och det är anledningen till att jag skriver här idag. Jag behöver hjälp. Jag har ignorerat allt det som hänt så pass mycket att jag kan börja planera för fler barn. "Då måste vi börja försöka i maj då.." Trots att jag vet om allt det som hänt! Trots att jag vet att jag inte kan kyssa honom annat än som man pussar ett barn. Samtidigt vet jag också att får vi fler barn är det över. Då är detta mitt liv. Jag kan inte sätta fler barn till världen och sedan lämna deras pappa. Det går inte.


    Förlåt mig om detta är rörigt och svårläst. Jag har ingen att prata med detta om för min väninna säger bara att jag ska lämna honom. Jag behöver en opartisk åsikt. Snälla hjälp.



  • #2

    Ingenting är så vidrigt att det blir omöjligt, det är ju alldeles tydligt


    Jag tycker att du ska börja med att beställa tid hos en terapeut för att själv få hjälp att öppna upp och prata förbehållslöst utan att behöva ta hänsyn till något eller någon annat än dig själv och därmed få påbörja bearbetningen av det som hänt (händer?) med någon professionell. Det kan aldrig i världen vara sunt och bra för dig att fortsätta att försöka trycka undan det du har varit (är?) med om under nätterna när du sover. Förr eller senare så hinner det ikapp dig och då kan det vara på ett sätt som du minst av allt önskar dig. Även om det här säkert känns så overkligt och äckligt att enklast vore att blunda och hålla för öronen och låtsas som att det aldrig hänt. Men det har hänt och du behöver hjälp att komma förbi detta hemska som han har utsatt dig för gång efter gång.


    Självklart vore det fullkomligt vansinne att skaffa fler barn tillsammans med en sådan här störd man, iaf. bör det inte ske innan ni eventuellt har lyckats reda ut detta mellan er och återupprätta ömsesidig respekt och tillit, om det nu ens någonsin komemr att gå. Jag har ju personligen svårt att se hur det ska gå till.


    Jag tror att du ska börja med dig själv och få hjälp att försöka sortera upp i alla dessa hemska upplevelser och känslor och samla styrka och insikt om att INGET av det han gjort är ditt fel eller ditt ansvar. Sedan så behöver självklart din sambo terapi, såklart... mest av alla. Något allvarligt fel måste ligga bakom att en vuxen man beter sig så här vidrigt gång på gång. Det kan omöjligt betraktas som ett normalt sätt att känslomässigt hantera sina egna behov och önskemål på. Utan det är ett bevis på en sådan total respektlöshet och dessutom en "aningslöshet" som i bästa fall indikerar att han rent av saknar något mentalt och är dum å huvudets vägnar, eller om det är riktigt illa ställt med honom att det handlar om ren hänsynslöshet, likgiltighet och manipulation från hans sida. Men oavsett så visar det att han är kapabel till i princip vad som helst och dessutom gentemot en närstående som han ska föreställas älska och värna och som befinner sig i utsatt och försvarslöst läge (sovande), det är ju så helt horribelt gjort av honom.


    Men på något sätt så tycker jag att du ska börja med att samla styrka själv först och få hjälp med hur du ska förhålla dig till det som hänt, till honom och hur du ska hantera detta. Kanske så tänker du annorlunda om er fortsatta relation efter att du hunnit samla och sortera det du känner. När du har fått hjälp att tackla allt detta så kan du börja fundera på hur du vill gå vidare och vad som krävs för att DU någonsin ska kunna lita på honom igen.


    Jag tycker dessutom att du ska beställa tid hos en privat terapeut för att inte tvingas vända ut och in på dig och förklara dig för att få till stånd en remiss via din HC och sedan kanske ändå få vänta i många månader. Beställ tid privat omgående och se det som en förvisso förhållandevis kostsam, men trots allt helt livsnödvändig hushållsutgift. Det är oerhört viktigt att ta det här på allvar för din framtida känslomässiga och mentala hälsas skull.


    Lycka till, jag känner djupt med Dig!


    //RT.


    Comment


    • #3

      Håller med RT, sök terapeut och en som är van att jobba med sånt här och en privat så du får hjälp direkt. Kan förstå om du inte tar in helt vad som hänt, så funkar vi människor det är helt normalt. Hade jag varit du hade jag haft skilda sovrum så inte han har möjlighet att fortsätta detta betende, du kan inte lita på honom.


      Våra kroppar lever ibland sitt egna lilla liv och det är tex inte ovanligt att en tjej som blir våldtagen tex får orgasm fast hon inte ens är med på sexet överhuvudtaget men kroppen reagerar på stimulin fast huvudet skriker nej, vill inte.


      Just nu fokusera på att få hjälp, det är viktigast sen kan du ta beslut om ev flytt mm. Men som sagt skilda sovrum han har redan visat att han inte går att lita på. Övergrepp i hemmet är mycket vanligare än man tror de flesta tror att de flesta våldtäkter mm sker utomhus av en okänd galning men nej, det sker oftast hemma av någon man känner.


      Comment


      • #4

        Tack så mycket för era insiktsfulla, förstående svar.


        Jag hittade den här hemsidan på en google-sökning. Förväntade mig ingenting. Jag trodde inte att det fanns människor som faktiskt skulle ta sig tiden att sitta ner och svara mig. Försöka hjälpa.


        Att börja med mig själv är ett fantastiskt bra råd. Under dagen har mina känslor varit en berg och dalbana. På ett sätt känns det oerhört jobbigt att jag skrivit detta. Det har på ett sätt tagit mig närmare att acceptera att jag känner något för ämnet, att det finns något att känna något för. Men det tar emot. Jag både vill och inte vill nysta upp detta för det känns som att när jag väl börjar dra i trådarna så vet jag inte vart jag kommer att landa.


        Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det annat än att jag är bekväm just nu. Det är bekvämt att strunta i det så länge han inte rör mig på något sexuellt sätt. RT - ang. frågetecknen om hurovida det pågår just nu, nej. Eller, det upphörde helt efter den gången han hade sex med mig hos hans föräldrar. Men för inte alls länge sedan vaknade jag av att han återigen rörde mig medan jag sov. Jag blev fly förbannad förstås. Han sa något om att han var rädd att han inte kunde tillfredsställa mig. Jag förklarade att jag inte bara är ovillig till sex med honom utan till alla. Att allt sex skrämmer mig. Han trodde visst att jag sökte mig någon annanstans för det jag inte gör med honom. Som om det skulle hända..


        Jag vet inte vad jag borde göra. Jag intalade mig själv att han kanske kunde sluta. Att det hade blivit bättre där. Men nu när jag förklarar så inser jag ju att det är ett mönster. Han gör det. Jag säger ifrån. Han lovar bättring. Han gör det igen. Jag säger ifrån mer. Han lovar bättring. Det tar bara längre tid mellan gångerna nu.


        HUR KAN MAN FORTSÄTTA MED NÅGOT SOM PERSONEN MAN SÄGER SIG ÄLSKA INTE VILL ATT MAN SKA GÖRA?


        Jag förstår inte.


        Återigen tack. Jag kan inte sätta ord på hur skönt det känns att få prata om detta. Anonymt, bakom en datorskärm är nog precis så mycket jag klarar av till en början. Men jag har åtminstone börjat någonstans. Tack för det.


        Comment


        • #5

          Anl till att han fortsätter är för att han sätter sig själv och sin lust i första hand, hans mående är viktigare än ditt. Varför? jingen aning inte ens säkert han riktigt vet det. Och du kommer aldrig förstå honom och hur han kan görs så här men kan verkligen förstå att du undrar. Hur har ni det i övrigt?


          Dina känslor kommer för en tid vara olika, upp och ned mm sorg, ilska, förtvivlan mm. Det är helt normalt. Lika det att du inte vill ha sex alls, vem sjutton vill ha sex med någon som inte respekterar en. Fortsätt skriv här tills du orkar söka hjälp.


          Comment


          • #6


            Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det annat än att jag är bekväm just nu. Det är bekvämt att strunta i det så länge han inte rör mig på något sexuellt sätt.


            .

            Inte så svårt att förstå hur du tänker här, förträngning när det är som mest effektivt. För att alternativet till att "blunda" (inför både dig själv och alla andra inkl. honom) är mycket mer skrämmande, långtgående och hotfullt. Enklare då att blunda och leka "lyckliga familjen" med ett praktiskt arrangemangsförhållande utan sex och tom. med ytliga planer på nästa barn osv. Istället för att närma sig det svåra som troligen kommer att tvinga fram skrämmande förändringar och kanske tom. kräva djupgående förklaringar.



            HUR KAN MAN FORTSÄTTA MED NÅGOT SOM PERSONEN MAN SÄGER SIG ÄLSKA INTE VILL ATT MAN SKA GÖRA?

            Jag förstår inte.


            .

            Kommer det att hjälpa dig om du förstår varför han beter sig så här sjukt? Jag förstår din önskan om att försöka förstå, den är normal. Men fråga dig själv om DIN förståelse kommer att förändra något rent praktiskt. Förstår han själv vad som får honom att korsa alla normala och anständiga gränser i en mellanmänsklig relation gång på gång? Grubblar han och söker svar och hjälp från dig och ffa. från professionella på frågan om VARFÖR han själv egentligen beter sig så sjukt igen och igen trots att han lovat att sluta??


            Om inte.... så varför ska du både fråga och svara, allvarligt varför ska du söka svaret åt honom?? Det är han som beter sig stört och det är han som ska söka efter svaret på varför han beter sig så gränslöst och söka efter en lösning på hur han ska kunna sluta med det här creepy sättet (vad det än står för) som han håller på och tillfredsställer sig själv med..


            Styrkekram!


            //RT.


            Comment


            • #7

              Det finns ingen ursäkt för det han gjort och gör.


              Det är så att vi är biologiska varelser och vi kan reagera mer som "djur" sexuellt. Men människan utrustades med mer än drift, vi har fått en hjärna som kan resonera och förstå. Så även om vi har drifter så kan vi välja att styra över dem. Vi kan välja sätta respekt och lyhördhet före behov och drift.


              Det finns som sagt ingen ursäkt, men du är frågande till hur han kan göra om det när han vet du mår dåligt av det och att du inte vill? Dels oerhört dålig självkontroll men också så har han troligen en enorm förmåga till självlögn. När han känner sitt behov komma och du råkar "sucka" i sömnen så gör hans hjärna om det till att du suckar på ett sexuellt sätt och att du vill. Hans behov gör om fel till rätt, att du egentligen vill.


              Med tanke på vad som hänt och han vet vad du känner så om han nu tolkade dig som "villig" så borde han ju ha försäkrat sig om att du var helt vaken. Så att verkligen inte blir något missförstånd.


              Och det han gjorde tidigare och påstår blev en slags tävling i att se hur mycket han kan göra utan att du vaknar visar också att han inte ens letat tecken för ett "ja". Där kan han inte hävda att han "trodde" du ville. Det var ingen självlögn eller missförstånd, det är ren våldtäkt. Han tog sig en rätt som han inte har.


              Jag vet inte om han anser att inom en relation så finns inget som heter våldtäkt, men om han har det så betyder det inte att hans syn är den som gäller i er relation. Han får tycka det hur mycket han vill, men det ändrar inte på att du har rätten att ha din åsikt och att han tycker det fråntar dig inte rätten till din kropp. Hans åsikt kan inte ha företräde när gäller dig och din kropp.


              Jag är ingen expert, bara så ledsen att någon du fungerar med på så många andra plan sviker dig så och har sårar dig så djupt.


              Comment


              • #8

                Det känns som att någonting börjar att hända med mig. Jag halkar såklart in i det bekanta att låtsas som det regnar, men jag känner hur någonting inom mig stretar emot. Jag är medveten om att jag gör det och reflekterar över det, istället för att bara försvinna in i förnekandet. Så det är positivt och det har jag er och den här hemsidan att tacka för.


                När allt är lugnt och tyst och jag är ensam kan jag plötsligt börja gråta. Och även om det känns skönt att jag börjar vakna upp ur den här tillvaron som vi levt i så inser jag att när jag är redo så kommer allt att förändras. Och jag sörjer det förhållande som vi hade innan allt det här.. Eller nej, det är inte sant. Jag sörjer det förhållande som vi bitvis haft.


                När vårt barn var ungefär ett halvår var min sambo otrogen. Jag valde att stanna och kämpa för oss för att jag inte ville splittra familjen. Fanns det någon chans att hålla ihop den så skulle jag ta den.. Och nu känns det otroligt tungt att trots den ansträngningen så kommer vi kanske ändå att splittras.


                Jag har funderat på parterapi.. Men frågan är om det ens är värt. Vi har två helt olika problem att tackla. Vad tror ni?


                Tack <3


                Comment


                • #9

                  Målet med parterapi behöver inte vara att lappa ihop relationen, utan kan vara att hitta ett bra avslut. Och att hitta en väg att sammarbeta på bästa sätt vad gäller barnet.


                  Men kan vara bra att tidigt vara tydlig med målen, så att inte den andra får fel förväntningar.


                  Comment


                  • #10

                    Tycker jag känner igen dragen lite ifrån min exsambo...


                    Comment

                    Working...
                    X