Announcement

Collapse
No announcement yet.

Övergrepp när jag var barn. Måste det anmälas?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Övergrepp när jag var barn. Måste det anmälas?

    Jag har ett helt tydligt barndomsminne av att jag ligger i min säng och sover och pappa kommer in naken i mitt rum och tar av mig täcket och gör saker med mig som absolut är ett sexuellt övergrepp. Jag vet inte om jag minns hela scenariot, men jag minns att han sitter grensle över mig och tar på mig mellan benen samtidigt som han har sin snopp ovanför mitt ansikte "här har du" säger han. Jag låtsas fortsätta sova för jag är jättetrött och tycker att det är konstigt och förstår inte vad han gör och varför eller varför hans snopp skall vara vid mitt ansikte, eller vad han menar.


    Nästa del av minnet så täcker han över mig med täcket och mamma står i dörröppningen i morgonrock och är jättearg och väser med låg väldigt arg röst "VAD gjorde du där inne??" Och pappa svarar att han sa bara godnatt till xx. (Som är min systers namn, hon bor i ett annat rum)


    Jag var väldigt liten, och det här är nog snart 30 år sedan, jag har inga minnen av att det skulle ha hänt vid flera tillfällen, och jag har verkligen inget intryck av att min far någonsin annars skulle ha haft några sådana tendenser mot barn, eller mina syskon. Fast det fastnade att han sa min systers namn, jag tyckte att det var jättekonstigt då.(Pappa vet ju vem av oss som är vem tänkte jag) Och så vet jag att jag funderade på om han gjort något konstigt med henne också. Det här var ungefär samma år som det var någon långhårig pedofil som florerade i tidningar och tv. Och jag har också ett minne när jag och min syster står i hallen och skall gå ut och leka, vi är små, för vi når inte upp med huvudet så långt över dörrhandtaget på ytterdörren, och jag tror att vi har overaller på oss, och av någon anledning pratar vi om den hemska gubben på tv, och då säger jag att "pappa gjorde så med mig", men så skojar vi om det och så kommer det inget mer av det. För vi begriper egentligen inte det konstiga. Men det är enda gången det sluppit ut ur min mun.


    Jag tror att han var full och gick helt över gränsen. Men det gnager i mig, och jag vill bearbeta minnet. Och så är jag livrädd att det finns mer som jag förträngt som jag inte vill behöva minnas.


    Jag har aldrig berättat för någon, och jag är så rädd att det skall "komma fram". Jag älskar min pappa, han är en fin person och vill inte att han skall straffas nu. Jag har förlåtit för länge sedan. Och jag tror att han lidit tillräckligt av att bära med sig att ha gjort detta mot sitt barn. Ibland har jag tänkt att det här får inte komma upp i ljuset innan han är död. På ett sätt skulle jag också vilja säga till honom att jag förlåtit honom. Men strategin har istället blivit att helt låtsas som om det inte hänt. Och jag VILL INTE ta upp det med honom. Detta är första gången jag skrivit ner det.


    Nu har jag bokat tid hos psykolog för att prata om andra saker. Men skulle vilja våga vädra detta också, men hur är det med psykologer måste de anmäla om det finns misstanke om brott, om de får hör att övergrepp begåtts för 20-30 år sedan. Eller har de total tystnadsplikt?


    Jag vill inte att någon skall få veta om detta, jag vill egentligen inte berätta för psykologen heller, men om jag inte berättar om det, hur kan jag då släppa minnet? Men fyfan för att våga släppa ut det, och börja gräva.


    Och så är jag rädd för att psykologen kommer att säga att jag "måste" prata med pappa om detta och fråga mina syskon om de upplevt något liknande osv. Jag är rädd för konsekvenserna av att berätta helt enkelt. Men det måste väl ändå vara upp till mig vad jag väljer att göra, och vem jag ev. vill prata med utöver psykologen.


    Hjälp! Det här är så känsligt för mig att jag nästan känner att det är dumt att skriva det här, och att jag skulle vilja att tråden tas bort när jag fått svar.



  • #2

    Du frågar helt enkelt psykologen, "rent hypotetiskt", om du berättar om ett övergrepp som skett för 30 år sedan, vad händer då? Kommer psykologen att anmäla? Så reda ut det med psykologen innan du berättar så behöver du inte vara orolig sedan. Jag tror inte du har något att oroa dig för.


    Det är naturligt att vara rädd för att psykologen ska starkt påverka dig i vad du gör åt en situation. Men kom ihåg att du är i kontroll. Spelar ingen roll om psykologen tycker du ska konfrontera, det är du som bestämmer vad du ska göra. Försök att inte se psykologen som en auktoritetsperson utan som någon vid sidan. Som du betalar direkt, eller indirekt via skatten, han/hon jobbar för dig. Och allt psykologen gör är att hjälpa dig i en process. Din process.


    Jag är ingen expert men tror att det är viktigt du berättar. Men kom som sagt ihåg att du är i kontroll. Du väljer vad du berättar och vad du gör sedan.


    Comment


    • #3

      Först vill jag beklaga att du var med om något sådant.

      Det jag hittade efter lite snabbt googlande är detta;



      Följande uppräkning innehåller de brott som, beroende på omständigheterna, kan vara aktuella i ditt fall och när preskription inträder (notera att uppräkningen inte nödvändigtvis är uttömmande).


      - Våldtäkt mot barn: preskriberas efter 10 år

      - Grov våldtäkt mot barn (om du blivit våldtagen utgör det faktum att det pågått under lång tid en omständighet som talar för att brottet är att betrakta som grovt): preskriberas efter 15 år

      - Sexuellt utnyttjande av barn: preskriberas efter 10 år

      - Sexuellt övergrepp mot barn: preskriberas efter 5 år

      - Grovt sexuellt övergrepp mot: preskriberas efter 10 år


      I Brottsbalken 35:4 st. 2 finns stadgas att när det gäller sexuella övergrepp riktade mot barn så börjar preskriptionstiden löpa från den dag då barnet fyller 18 år.


      Så det beror på hur man tolkar det som hände, men om jag förstår rätt så preskiberas sexualbrott mot barn som absolut senast när offret når 33års åldern.

      Själv är jag av den uppfattningen att sådana här saker alltid ska anmälas då även om han ångrat det han gjorde mot dig, så finns det inget som säger att han skulle känna samma ånger vid handlingar mot barn som inte är hans egna.

      Sen kan det kanske vara viktigt för dig att få tala med honom om det inträffade, eller med din mor. Beroende på hur lagen tolkas kan du alltså i det här läget göra det eller tala med psykolog om saken utan att han går att anmäla.

      Hursomhaver, bra att du fått en tid hos psykolog och jag önskar dig all världens lycka och välmående.


      Comment


      • #4

        En psykolog/terapeut/lärare/kurator osv får och måste göra anmälan om de vet el misstänker att en minderårig far illla. Du är vuxen så det ansvaret ligger på dig, så de kommer inte göra någon anmälan, så du kan lungt berätta.


        Comment


        • #5

          Tack för svaren, nu känner jag mig lugnare. För om jag inte kan prata med en psykolog om detta vem kan jag då prata med liksom. Jag har tagit tag i andra jobbiga saker jag varit med om och börjat bearbeta dem och i och med det så kommer fler minnen fram.


          Jag minns också att grannpojken ville leka konstiga lekar och att han bland annat fick mig att ta av mig byxorna och han slickade mig när jag var för liten för att begripa något som helst av det. Tyckte bara att det killades och var konstigt. Han var kanske nio och jag sex skulle jag gissa. Men har bara tänkt i vuxen ålder att "barn utforskar sin sexualitet, inte konstigt", och det kanske det inte var heller. Han tvingade mig aldrig till någonting.


          Det sorgliga är att när jag ser tillbaka på hur mitt sexliv varit sedan jag blev vuxen och mina i princip obefintliga relationer så ser jag samband som jag inte sett förut. Jag har (troligen) utsatts för övergrepp som tonåring när jag vid ett tillfälle var jättefull (minneslucka), vaknade och visste inte vart mina byxor var eller vad som hänt, och hade blåmärken högt uppe i ljumsken. Och jag fick på omvägar höra att jag då hade haft sex med någon.


          Jag har efter det vid flera tillfällen tillåtit personer att ha sex med mig när jag egentligen inte haft lust/ varit med på det. Och under många år mer eller mindre omedvetet bara bestämt att jag skall hålla mig undan från män utan att riktigt förstå varför.


          Plus att jag väldigt sällan känt mig 100% bekväm och avslappnad med någon man i sängen i nyktert tillstånd. Ett par få undantag finns.


          Så tragiskt att jag inte sett att det kanske faktiskt är såpass oroande det jag varit med om att det påverkat mig mer än jag velat tänka på/ acceptera.


          Hoppas att psykologen kan hjälpa mig att vända negativa mönster och tankar så att jag kan gå vidare och känna mig "normal" igen.


          Comment

          Working...
          X