Announcement

Collapse
No announcement yet.

Komma vidare efter övergrepp svårt för kroppskontakt

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Komma vidare efter övergrepp svårt för kroppskontakt

    Jag har levt ensam större delen av mitt liv och målat upp tusen anledningar till det. Dessutom har jag länge känt mig osäker och haft lite social fobi trots att mitt sanna jag är väldigt öppen positiv och utåtriktad. Jag är väldigt rastlös också. Har inte sett sambanden förut, men nyligen blev det ganska tydligt.


    Jag har själv dragit mig tillbaka och undvikit situationer där någon kan ragga på mig. Blivit avvaktande och avvisande när någon flirtar med mig. Blir spänd när jag får för mycket intimitet och folk kommer "för nära".


    Först när jag insåg detta blev jag ledsen och tänkte att jag ju är helt knäpp och försökte tvinga mig att vara mer bekväm med folk och att män tar på mig. Jag tycker ju om det egentligen. Jag som i många år "klätt ner mig" och inte sminkat mig började "göra mig fin" igen och försöka vara öppen för flirt. Försökte mig på nätdejting och kände ett stort inre motstånd fast jag tycker om att träffa människor.


    En jättetrevlig kille visade intresse för mig och var väldigt tålmodig men jag klarade inte av att ta emot det.


    Jag har varit enormt spänd i kroppen i många år, men nu när jag håller på att få bukt med det så släpper också psykiska spänningar.


    Plötsligt föll bitar på plats! Jag tror detta började för ca 10år sedan. Då tog jag hem folk från krogen och var rätt avslappnad med det. Tills jag var med om dessa två incidenter:


    Hade sex och det var trevligt. Men så tar killen tag i mina händer och håller fast över mitt huvud, och fast han bara håller handlederna med en hand kommer jag inte loss. Han ligger ovanpå och märker inte/bryr sig inte om att jag känner mig obekväm och vill ta ned händerna. Jag blir rädd och känner att det är bättre att inte spjärna emot och får för mig att han inte kommer att sluta ens om jag säger nej. Liksom bättre att tänka att jag är med på det så kanske jag bara går vidare, det kanske är helt ok egentligen. Bara jag som är oerfaren. Efteråt är han mysig igen och vi somnar. Jag har på mig underkläder. Senare vaknar jag av att han stoppar snoppen i mig och börjar ha mer sex. Jag är inte sugen längre men känner att jag sa ju ja förut så det vore konstigt att säga nej nu. Fast jag inte kände mig bekväm längre! Efteråt hade jag en konstig känsla men intalade mig att det inte var farligt och att jag överreagerade. Pratade aldrig om det.


    En annan incident som satt spår var när jag lät en ytligt bekant sova över efter en fest. Han erbjöd sig att sova på golvet men det verkade fånigt så jag sa sov du i sängen men jag vill inte hångla och inte ha sex.


    Ok. Somnar sked och det är trevligt. Vaknar av att han försöker få in sin snopp i mig under mina trosor. Blir spänd och rullar undan. Då låter han mig vara ifred. Det är fullt möjligt att han sov.


    Just då såg jag det inte som en jättegrej, men när jag ser tillbaka var det ungefär där jag slutade vara avslappnad med sex. Och kroppskontakt som kan leda till sex.


    Jag minns när jag sist hade pojkvän för många år sedan att jag ville vänta med att ha sex. Men inte förklarade varför, för jag visste inte riktigt. Det tog slut innan vi haft sex och jag såg det som en möjlig anledning.


    Sedan dess har jag knappt haft sex alls och har varit rätt spänd i intima situationer. Men inte förstått varför.


    Nu är jag ganska övertygad om att det är för att jag är rädd att tappa kontrollen och hellre avstår än riskerar att hamna i utsatt läge igen.


    Jag har aldrig pratar med någon om varför jag är spänd och avvaktande, det har känts fånigt. Och så är jag fortfarande lite rädd att det bara skall viftas bort med att det där var inte farligt, du blev ju inte våldtagen.


    Men oavsett rubricering så tror jag att de händelserna la grunden till mitt underliga beteende med att undvika relationer, inviter, flirtar, släppa män för nära. Och att jag blivit mer osocial och avvaktande/introvert.


    Nu skall jag börja gå till psykolog och få rätsida på tankarna, men vill skriva av mig lite och få lite råd om hur jag skall våga öppna upp igen och bli "normal".


    Steg ett var att jag själv såg problemet, steg två att jag nyss vågade berätta för en manlig vän att jag utsatts för detta och att jag tror att det har samband med att jag är som jag är. Jag fick fin stötta och han är övertygad att det hänger ihop han sa att det förklarar hur jag reagerat på honom och hur mitt kroppsspråk är.


    Vill verkligen lösa detta. Jag vet nu i vuxen ålder att jag har möjlighet och rätt till att bli respekterad och lyssnad på och att det här faktiskt är en fullt godtagbar anledning att ha utvecklat ett försvarsbeteende.


    Är det vanligt att man reagerar med personlighetsförändring av att inte bearbeta obehagliga upplevelser och att det hänger i såhär länge?



  • #2

    Jag är ingen expert men det är normalt att man ändrar personligt efter man har blivit sexuellt våldtagen, man går in i ett skal typ.


    Comment


    • #3

      Jag skulle absolut säga att du reagerat helt normalt. Du kapslade in kränkningarna och ville/vågade inte peta i det såret. Men konsekvenser har det ju alltid ändå, kroppen vet oftast bäst har jag lärt mig genom åren.


      Vissa beteenden du beskriver får mig att tänka i banorna Ptsd. Men det är bara en reflektion från min sida.


      Ditt beslut att ta tag i det här visades tydligt genom att du tog kontakt med terapeut. Och att du öppnade upp och berättade om det skedda för en vän. Mycket bra jobbat! Och modigt.



      Comment


      • #4

        Ta kontakt även med kroppsterapeut oxå bra att gå till samtidigt där man får lära sig ta emot beröring, detta missar ofta den vanliga vården och många andra som jobbar med övergrepp. Det går inte att prata sig fram till att lära sig tex att bli smekt över ryggen/över armen tex utan det är något man måste utsätta sig för med någon som man känner sig trygg med.


        När man inte bearbetat jobbiga saker man varit med om måste man stänga av det som hänt men det har alltid ett pris tex man kan bli förbannad för småsaker, få ångest, få fysiskt ont i kroppen, sömnsvårigheter, mm. Eller som i ditt fall det blir jobbigt med intimitet.


        Själv varit utsatt för övergrepp, våldtäkter mm för mig blev det tvärtom jag hade inga gränser alls inom intimitet jag gav upp min kropp, den var ju inte min alla hade tagit den i besittning så gör vad ni vill. Så när jag började i terapi och började jobba med allt så fick jag lära mig i stället att sätta gränser vid intimitet.


        Det finns inga rätt eller fel hur man reagerar när man varit med om övergrepp. En del reagerar som jag, andra som du, en del börjar sälja sig, en del stänger av sin sexualitet helt och hållet och bestämmer sig för aldrig mer bli ihop med en kille tex.


        Vad skönt att din vän tog det bra, och bra att du tagit steget till att börja bearbetta det som hänt. Viktigt när man ska börja gå i terapi är att den man ska gå till har jobbat med övergrepp tidigare. De som är vana att jobba med tjejer/killar som varit med om övergrepp vet att det kan ta tid att våga öppna upp och börja prata om det.


        Det tar tid att bygga upp ett förtroende för en annan människa och definitivt när man ska bearbetta tunga saker. Så känn dig inte tvingad att vända in och ut på dig helt direkt, och om terapeuten inte känns bra byt. Du är där för din skull inte psykologens.


        Comment


        • #5

          Tack för stöd och svar. En stor rädsla jag haft som gjort att jag inte berättat är att jag tänkt att det inte var övergrepp utan att det är jag som överreagerat. Eller rättare sagt att de jag anförtror skall säga att äsch det var inte farligt ju!


          Konstigt såhär med lite distans. Jag hade slutat tänka på händelserna men kroppen har vaktat mig från att det händer igen.


          Kroppskontakt med vänner går oftast bra, likaså att få massage, men främmande män som tex lägger armen om mig är obehagligt. Och män som jag kan vara intresserad av och som visar intresse genom att "råka" ställa sig nära eller stryka mig på armen eller något annat som känns lite intimt kan kännas jobbigt.


          Jag hoppas och tror att jag lättare kan styra mina reaktioner nu när jag har en orsak som säger mig varför jag reagerar som jag gör. Jag känner redan att jag har lättare att slappna av när jag exempelvis går på affären gentemot för bara en vecka sedan då jag bara bar på den diffusa oron.


          Comment


          • #6

            @Shaggysecrets Jag googlade PTSD och såg att symptom på PTSD delas in i tre huvudkategorier varav en är "undvikande", och där känner jag igen mig på fem av sju punkter! Det har jag aldrig reflekterat över kan vara något som rör mig. Ganska fantastiskt i eländet att jag får "bevis" och anledningar till varför jag är som jag är. Det betyder ju att det finns något konkret som ligger bakom. Och det förstärker min egen tro på att det faktiskt är allvar, och att det inte är någon skitsak jag varit med om. Jag har ju aktivt förminskat och tänkt bort händelserna med att det inte var så farligt.


            Dessa symptom har jag definitivt:


            # Känslomässig avstängdhet, eller känsla av likgiltighet


            # Känsla av isolering, avskildhet från andra


            # Visar mindre av sina känslor


            # Undvikande av platser, människor eller tankar som påminner om händelsen


            # Känsla av att inte ha någon framtid


            Intressant och lite sorgligt att det behövdes över tio år att räkna ut det här och erkänna orsakerna!


            Comment


            • #7

              Var inte hård mot dig själv bara. Du har redan kommit långt på vägen i din bearbetning ju!

              Jag har en fin känsla av att det kommer ordna upp sig bra för dig. Inte mycket att hänga upp ditt hopp på direkt (min känsla) men något i sättet du verkar jobba med dig själv är lovande! Tror du löser den här knuten med lite hjälp av psykolog t.ex.



              Comment


              • #8

                För mig har det tagit så lång tid som det behövts för att förstå att det inte är skitsaker, Man kan inte stressa fram det för att det är så viktigt att det också går ner i känslan och inte bara finns tanken. Man förstår inte alltid det man är med om men man förnekar också för att man vill ju leva som en vanlig människa som inte varit med om övergrepp.


                Comment


                • #9

                  Tack. Ja jag har faktiskt ägnat hela senaste året åt självläkning och försöka hitta orsaker till varför jag har så svårt att slappna av och vara mig själv, och att analysera varför jag är ensam och varför jag inte riktigt vågar släppa folk inpå mig. Har diskuterat det en del med en vän, men mest jobbat på det på egen hand.


                  Tror att det kommer att bli bättre nu när jag förstår sammanhangen, och jag skall prata med psykolog. Det är bara en månad sedan jag erkände för mig själv att jag har någonsorts sexuell fobi, och en vecka sedan jag på riktigt tog till mig varför.


                  Imorgon ringer jag vårdcentralen och säger att jag vill prata med en psykolog. Och så skall jag berätta för nämnda kompis vad som egentligen hände, jag klarade inte av att få ur mig detaljerna när vi pratade med varandra i tisdags. Jag var rädd att han skulle förminska upplevelsen och säga att jag överdrev reaktionen. Det tror jag inte längre, och så vill jag lufta vad jag kommit fram till angående PTSD och mitt beteende. Vill dela det med honom som varit ett så himla bra stöd sista året och stått ut med mig fast jag betett mig lite strange.


                  Var på fest igår med många nya människor och kände mig tryggare och mer positiv än på länge. Och smidde roliga planer med en väninna som jag länge tänkt att jag vill lära känna bättre. Tror att jag kommer att våga berätta även för henne så småningom.


                  Det känns som att det finns hopp om bättring absolut! Och det är nog viktigt att prata om det. Och att vara väldigt öppen med mina känslor när jag så småningom träffar någon som jag vill ha sex med. Det här skall nog gå bra.


                  Comment


                  • #10

                    Ja det är jag alldeles säker på att det gör. Jag tror det är svårt att misslyckas så länge man inte ger upp. Få svar på varför är ju en lycka bara det. Skulle vara kul att höra hur det går. Jag jobbar också mycket på övergrepp av olika slag. Lycka till!


                    Comment


                    • #11

                      Skall hålla er uppdaterade med mina framsteg! :-) Skönt att kunna dela med andra i liknande situation.


                      Comment


                      • #12

                        Puh! Nu kom någonsorts fas två!


                        Jag gick till jobbet som vanligt idag. Ringde och bokade tid för att få träffa läkare och diskutera psykolog imorse, och en timme senare får jag ett ångestanfall! Hjärtklappning, tryck över bröstet, svårt att koncentrera mig, darriga händer. Höll på att börja gråta så jag sa till kollegorna att "Nu måste jag gå hem, jag kanske kommer tillbaka i eftermiddag. Jag fick plötsligt ångest och kan inte tänka. Det är inte jobbet, men jag vet vad det är, och det sitter i huvudet." Så jag gick hem, och nu känns det bättre, skall dricka lite té och sova.


                        Jag skall berätta lagom mycket för chefen har jag tänkt, vi är jämngamla och hon är snäll och förstående. Enklare med ev. sjukdagar och ledigt för psykologbesök om man har en god anledning. Jag har fått tid på onsdag nästa vecka, passade på att boka cellprovtagning också när jag ändå är på gång med avdelningen otrevliga saker jag inte vill göra. Rrryys.

                        Det är också så obehagligt att jag mår illa och blir torr i munnen av att tänka på. Men så kanske det är för de flesta, det är ju inte direkt trevligt att ligga där och spreta med benen.


                        Otroligt att det här inte kommit tidigare under alla dessa år, inte på det här sättet, att det liksom bara måste upp till ytan. Jag har ju läst om att det kan drabba "andra", men jag har ju aldrig sett mig som ett offer. Jag har inte ansett mig ha rätt till att vara ett offer eftersom jag trodde att andra skulle tycka att det jag varit med om var bagatellartat. Eller reflekterat över att händelserna skulle ha satt sådana djupa spår!


                        Comment


                        • #13

                          Du vet vad som blir bäst för dig när du väljer att berätta och din chef verkar ju sympatisk enligt din upplevelse.

                          Jag vill ändå berätta för dig att jag ibland har ångrat vissa jag berättat min historia för, i jobbsammanhanjobbsammanhang. Det som hände mig blev mer eller mindre "allmänt känt" av olika anledningar. De flesta reagerade med empati och förståelse.

                          Sen var det en jag berättade för som på något märkligt vis nästan vände det emot mig. Det kunde handla om att nära allt jag gjorde sen blev tolkat ur det ljuset: att jag var ett offer.

                          Var det därför jag var trött/upprörd/ledsen/ifrågasatte något? Osv, osv..


                          De flesta av oss är mjuka och varma människor enligt min världsbild.

                          Och sen....finns där också de andra tyvärr.


                          Berätta så mycket som du tror att du behöver. Glöm inte att skydda den viktigaste personen i det här.

                          Du.



                          Comment


                          • #14

                            Precis. Det där är jag orolig för, att de människor som jag i förtroende väljer att berätta för inte tar det på allvar när jag säger att jag inte vill att det skall komma vidare. Jag vill inte att det skall bli "allmänt känt" så att folk börjar se på mig med andra ögon och sätta det jag gör i relation till vad jag varit med om och dra en massa egna slutsatser. Jag tror att det dessutom är lätt att man som utomstående eller anhörig får väldiga beskyddarkänslor gentemot den som berättar om övergrepp, och jag vill ju bara att folk skall vara normala mot mig så att jag själv kan återgå till att vara så att säga normal så snart som möjligt.


                            Chefen tog emot det bra, och sa att om jag behöver fler att prata med så finns hon där. (Det är däremot inte aktuellt) Jag berättade bara minst möjligt för henne, men tillräckligt för att hon skulle förstå att det kan komma att påverka mig på jobbet framöver. Jag är inte intresserad av att de kollegor som inte vet skall få reda på det. De har inget med det att göra nämligen. Det var tillräckligt att de fick se mig jättestressad och konstig imorse innan jag gick hem.


                            Nu är det bara två som vet så får någon annan reda på det så vet jag vart det kommit ifrån iallafall.


                            Comment


                            • #15

                              Det är intressant hur själva händelsen eller omgivningen inte bestämmer vad som är bagateller utan våra reaktioner. Jag känner igen det, att man blir förvånad över hur mycket kroppen och reaktionen avgör hur allvarligt skadade vi är. Men det som är bra är att det bara blir bättre och bättre efter det kommit till ytan och man blir bara "normalare" och "normalare".


                              Comment

                              Working...
                              X