Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hitta likasinnade att prata med? (våldtäkt)

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hitta likasinnade att prata med? (våldtäkt)

    Jag har försökt googla mig till likasinnade människor som man kan prata med, men det har inte gått så bra. Jag blev utsatt för en -våldtäkt- (svårt för mig att skriva fortfarande..) under valborg, jag har tagit upp det i en tidigare tråd också. Folk omkring mig verkar nästan ha glömt att det har hänt, eller åtminstone är det ingen som reflekterar över det. De kanske tror att det är en "privat" sak. Men ärligt talat hade jag blivit så lättad om någon kunde sträcka ut handen och bara säga "du är inte ensam". För just nu känner jag i princip ingen som varit med om samma sak. Dessutom känns det som att min våldtäkt var mycket mer simpel än alla andras våldtäkter. Alltså, ni andra har haft det så sjukt svårt vad jag kan ha läst mig till. Men ja.. Det känns nästan som att jag inte förtjänar att skriva att jag varit utsatt. Tänk om allt bara var en dröm?


    Det hände som sagt för cirka 4 månader sedan. Jag var full, för full. Aldrig varit så full förr. Det var hemma hos honom, en okänd man som jag träffade på en nattklubb. Jag var halvt vid medvetande, halvt inte. Det är svårt att minnas.


    Jag vill bara connecta med någon som varit med om i alla fall ungefär samma sak. Jag vill skriva med någon när paniken stiger och svetten rinner. För det gör den ibland. Vill inte vara ensam längre. Jag trodde att jag kunde hantera det här men det kan jag inte.



  • #2

    Du Är inte ensam!


    Jag vill inte dra min historia här men vill du prata får du gärna höra av dig!


    Om inte så råder jag dig att prata, prata och prata om det. Med en professionell eller någon du känner du kan lita på.

    Det är skamligt, vidrigt och skit jobbigt men så viktigt. Låt aldrig någons "ignorans" tysta dig. Det sätter spår för livet men att prata om det gör det lite lättare att leva med. Att acceptera att det har hänt men inte låta det hindra dig i livet.


    Comment


    • #3

      Tillägg:


      Läste i en annan tråd att du bestämt dig för att ignorera händelsen.

      Det hjälper inte, som du verkar ha insett nu också. Du tycker inte att terapi hjälper heller. Det tar tid. Alldeles för lång tid men det är inte onödigt för det. Jag tycker du ska fortsätta gå i terapi trots att du känner att det inte hjälper dig. Fortsätt älta. En dag kanske du märker att det faktiskt hjälper dig att hantera det lite bättre.


      Jag ignorerade. Det gör jag fortfarande. Jag känner ingenting förrän jag blir ledsen eller upprörd över något annat. Då kommer det fram. Äckel känslan. Och framför allt hatet. Jag hatar för mycket, för många och för lätt (män). NU efter flera år pratar jag om det med en professionell, hade jag börjat tidigare hade det kanske besparat mig många strider, tårar och sabbade relationer.


      Comment


      • #4

        Du är verkligen inte ensam, och du ska inte behöva känna att du inte kan må dåligt för att någon annans våldtäkt varit mer brutal om man säger så. En våldtäkt är en våldtäkt, och känslorna efteråt är oftast väldigt lika. Jag är en 15-årig tjej som för några månader sedan var på en fest. Minns att jag satt bredvid en kille och jag kunde tänka mig att han att han var i 20-årsåldern. Var dock väldigt full då.. Han visste hur ung jag var och allting. Sedan är det enda jag minns svart, och att människor skrek, att jag liksom vaknade upp och undrade vad som kändes så konstigt. "Killen" var 27 år gammal och jag var så packad att jag ite minns något. Dessutom var skriken jag hörde från ett par killar som hade filmat alt och skickade runt det. Trots att jag inte minns något kan kag inte jämföra det med en annan våldtäkt! Visst hade jag kanske ett ansvar att tänka på ad jag gjorde när jah drack. Men när det gäller sex, ch jag var halvt medvetslös och han inte ens full, då är det inte mitt fel. Jag har mått jättedåligt och kag har låtit mig själv göra det. Har blivit våldtagen en gång innan och då mådde jag sämre. Mådde dåligt över ett år, nu känner kag mig så stark att jag faktiskt klarade av det här. Det är inte så lätt alltid som jag beskrev den senare gången. Det är fullt förståeligt att du mår dåligt - för han gjorde så jävla fel. Förlåt för mitt svammel, mår bra förutom när jag pratar om detta. Sitter med ögonen fulls i tårar och känns kaos i huvudet. Hoppas jag kunde hjälpa dig på något sätt.


        Comment


        • #5

          Jag levde i ett misshandelsförhållande med dotterns pappa i nästan 8 år där det ingick våldtäkt men jag har inte förrän många år senare ens haft det i huvudet att säga att jag faktiskt har blivit våldtagen i mitt eget hem av min nu exman under dessa år och när det landade i mig började helvetet om igen... jag som trodde att jag hade blivit rätt stark, snacka om vilken fet smäll det blev i ansiktet att verkligen inse det och behöva kämpa ännu en gång för att kunna stå på fötterna.


          Med allt jag gått igenom så visst är jag dels glad att jag lever idag men också stolt att jag har rest mig även om jag fortfarande faller ibland.


          Jag finns här om du vill, KramM


          Comment


          • #6

            Mrs.Nobody: Tack för ditt svar och tack så mycket för att du delade med dig av din berättelse. Självfallet är det inte ditt fel och kommer aldrig att vara! Vilka jävla äckel som filmade det också. Fy fan vad arg jag blir! Du är så ung.. Jag hoppas verkligen verkligen att du får den rätta hjälpen så att du slipper tänka på det här så mycket.. Kramar. Jag själv tänker mycket på min egen våldtäkt som något som inte var en "riktig" våldtäkt eftersom jag ändå sa ja från början. Plus att det mest var oralt. Äsch, jag vet inte. Jag tvivlar fortfarande mycket på mig själv och på händelsen eftersom jag inte minns allt. Vissa dagar tror jag - på riktigt - att jag har hittat på allt. Men jag skrev ju ett helt A4 om det.. Kan ju inte vara en dröm då. Eller..?

            Jag har gärna mer kontakt med dig. Skicka gärna ett PM!


            MrsAfricanQueen: Tack för ditt svar också. Fy fan för folk som ditt ex.. Jag förstår inte hur man kan utsätta någon man "älskar" för något sådant! Hoppas att ditt liv är mycket bättre nu. Du förtjänar allt gott. Kram.

            Tack för att du räcker ut en hand. Verkligen! Tack. Det är alltid lika skönt att logga in här och se ett svar på någon utav mina trådar.


            Comment


            • #7

              DoktorVinter,


              Jag är helt fel person för dig. Därför berättar jag inte om mina erfarenheter. Men du! Du har mycket kvar av livet. Att skaffa en partner. Att utbilda dig (det kanske du redan har gjort - vet inte din livsstatus). Den möjligheten har inte jag (kanske). Så KÖR HÅRT!


              Comment


              • #8

                Förminska inte din upplevelse. Jag har precis accepterat att jag blev utsatt för övergrepp som jag själv ignorerat och försökt tänka bort. Med motiveringen att det nog inte var så farligt. Att jag överdrev, att jag inte sa ifrån, jag ville ju först men inte sen osv. Vi var berusade, han var ju snäll egentligen.. Det hände för över tio år sedan och jag har först nu insett hur mycket det påverkat mitt liv att jag sopat det under mattan.


                Nu har jag börjat våga öppna upp mig för en kompis, och har bokat tid för att träffa psykolog. Fruktansvärt jobbigt på många sätt, jag orkar egentligen inte prata om det, men jag tror att de är helt nödvändigt för mig.


                Ingen i din familj behöver få veta om du inte vill dela med dig, och jag tror inte att någon kan tvinga dig att anmäla heller om du inte vill.


                Comment


                • #9

                  Oro, hur har det gått för dig? Jag går lite löst till en kurator då och då, men pratar inte med någon kristerapeut eller något vilket jag kanske hade behövt. Eftersom jag inte gick genom kvinnokliniken efter min 2:a våldtäkt har jag inte fått något stöd därifrån den här gången som jag fick efter första våldtäkten. Men.. Ja. Jag vet inte. Just nu känns det som att jag försöker putta bort allting för att försöka plugga och fokusera på ett bättre liv. Men det funkar inte så bra. Jag slutade gå till min stödgrupp pga att jag inte var redo att hantera det hela. Har inte gått dit sedan januari/februari i år. Får panikattacker då och då och känner mig sjukt tom efter sex och onani. Jag tror det mesta bara känns skamfullt och meningslöst nu för tiden.


                  Comment

                  Working...
                  X