Announcement

Collapse
No announcement yet.

Pepptråd för oss som är traumatiserade/har PTSD!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Tack vännen! PM kommer.


    Comment


    • Vet inte om den här tråden kan kallas aktiv... Hoppas på att fler ska vilja skriva. Det är först då den blir till hjälp.


      Idag känner jag mig låg. Svårt att ta mig för något. Blir så lätt inaktiv och det hjälper inte. Drar mig lätt undan världen då på alla sätt; isolerar mig, drömmer mig bort, blockerar ut viktiga saker, etc. Någon som känner igen sig?


      Comment


      • Oklar: Känner som dig, inaktiv, tillbakadragen, inåtvänd m.m....


        Jag känner mig jätte sjuk. Alla dessa flashar, minnen, dofter, känslor både psykiskt och fysiskt! Genomgår en aktiv bearbetning för tillfället och ju mer vi pratar om det ju sjukare "blir" jag. Just nu ser jag ingen annan utväg än begå suicid. Jag försöker fortsätta med mitt liv som är plugga, jobba, jobba och scouterna men jag orkar egentligen inte men kan inte tillåta mig själv att misslyckas med det. Men ska sanningen fram så vill jag inget annat än att dö. Jag vill slippa livet, slippa bilderna och minnena. Jag vill inte mer!


        Jag känner hur jag förtvinar bort ju mer flasharna kommer. Jag känner mig sjuk och ändå vet jag att jag på ett sätt mått sämre förr än vad jag gör nu. Men nu är det på ett annat sätt. Jag kan inte längre rymma från mina känslor genom att jobba och plugga för jag har inte längre orken. Sen så har vi fått en annan typ av boende på ena jobbet som är mer psykiskt tunga och det trycker ner mig ännu mer. I skolan pratar vi just nu om PTSD och övergrepp och jag kommer på mig själv att tänka på hur jag bäst ska ta livet av mig (pluggar till socionom och går sista terminen). Jag kan inte längre skriva ut mina tankar på bloggen som jag gjort förr för skammen är för stor. Jag känner mig ensam och ingen förstår! Inläggning hägrar och vi får se hur det blir med det på tisdag. Just nu så går jag på samtal i stort sätt varannan dag men känner ingen mening för jag vill inte fortsätta leva!


        Jag orkar inte med att uppleva dessa minnen mer men ingen förstår min känsla av att jag har gett upp. Alla säger att det kommer bli bättre... Men jag tror dem inte!


        Comment


        • Usch vad jobbigt det låter jag har också gått i traumaterapi och jag vet att jag kände mig på liknande sätt. Just detta att det inte går att undkomma. Det är ju det man försökt göra för att klara livhanken förut, men då kan man inte bearbeta. Jag vet att jag försökte förklara det som att tankarna om suicid kom så direkt, på någon märklig genväg i hjärnan, någon slags emotionell Flashback tror jag. Det är svårt, men det leder till något bättre. Håll ut och använd all hjälp du kan komma på, kanske inläggning t ex. Det blir bättre hur märkligt det än låter.


          Kram!!! (om du vill ha)


          Comment


          • Jag är så emot inläggning bara i och med att jag jobbar och pluggar. Men just nu är allt så svårt. Visst är i skolan och gör det jag ska och lika dant på jobbet. Jobbar dock inom psykiatrin och märker att mitt mående ibland drabbar mina boende på jobbet på ett negativt sätt. Jag har inte tålamodet eller något. Samtidigt måste jag jobba för att få ihop ekonomin...


            Jag ser verkligen ingen annan utväg just nu...


            Comment


            • Hur det än blir med inläggningen så tänker jag att du får hålla fast vid att det är tillfälligt. Du behöver ett sätt att överleva så att du kan ta dig igenom den här svåra passagen. Terapin är ju som en slags resa eller kanske snarare en strapats. Vissa delar av den är otroligt jobbiga, men du måste ta dig igenom. Sedan kommer vilostunderna och det vackra målet...


              Har du bra stöd runt omkring?


              Comment


              • Jag har inget direkt stöd runt mig för det är inte så många som vet om det i huvud taget... Min pojkvän och min bästa vän vet om att jag går hos kuratorer men inte mer än så...


                Inläggning känns som ett STORT misslyckande för mig... Tänker alltid "Jag har haft det värre"...


                Comment


                • Hm, det där känner man igen. Tanken på att inläggning är ett misslyckande. Om du försöker bortse från just det, hur ser du på det då? Skulle det kännas som en frist? Eller är du rädd?


                  Vad tror du händer om du skulle berätta något mer för din pojkvän och för din bästa vän?


                  Comment


                  • Jag tycker det är jobbigt med inläggning, förutom misslyckandet, för att jag själv jobbar inom psykiatrin och att jag har boende som ibland blir inlagda på samma avdelning som jag då kommer bli inlagd på så risken att jag träffar en av mina egna boende/patienter är rätt stor. Dessutom har jag jobbat och praktiserat på den avdelningen lite och på rättspsykiatrin (avdelningen bredvid) så känns inte bra alls.


                    Rädd är jag nog inte. Är mer rädd att fortsätta behöva leva som jag gör nu. Det känns som om det aldrig kommer att bli bättre, visst bättre dagar, kanske en vecka eller två sen kommer jag falla ner i skiten igen... Det känns bara hopplöst...


                    Jag skäms för mycket för att jag ska berätta mer... De vet om en del, rätt mycket, men långt ifrån allt och jag tycker bara det är jobbigt.


                    Comment


                    • Det måste finnas möjlighet för dig att vårdas i en annan kommun än där du jobbar. Jag vet andra som jobbar inom vården och då blivit inlagda i ett annat upptagningsområde. Hör dig för om det.


                      Det där med skammen är ju förstås en del av problemet som du behandlas för. Skulle det vara lättare om du fick hjälp från din samtalskontakt att berätta för pojkvännen? Kanske han kan följa med på ett samtal och du tillsammans med din kontakt kan berätta lite mer. Allt är ju inte nödvändigt, men så pass att han kan förstå varför du mår så dåligt. Vad tror du?


                      Om du vill får du skriva PM till mig om dessa frågor. Jag är ingen expert, men ibland hjälper det att bolla lite med någon anonym. Det har i alla fall jag tyckt. Gör som du känner är bäst för dig.


                      Lycka till!


                      Comment


                      • Det hjälper att skriva till andra som lyssnar och svarar...


                        Skäms för att säga det med på ett sätt berättar jag inte för min pojkvän för att det skadar mig på ett sätt. Jag vill inte vara intim men är det ändå med honom för att det är lättare att uppleva smärtan, i IRL i stället för bara i flashar... om du förstår vad jag menar? Det är lättare att hantera de "nya" verkliga känslorna än de som bara spökar i mitt huvud.


                        Nu när jag tänker efter har jag varit inlagd en gång innan och var då utanför mitt eget upptagningsområde så bör ju inte vara omöjligt denna gången heller... även om jag VERKLIGEN inte vill...


                        Comment


                        • Tror det skulle hjälpa dig jättemycket om du berättade precis hur du mår och går igenom för din pojkvän. Har inte terapeuten erbjudit dig att ta han med så han får inblick i vad du går igenom för det påverkar han med. Och ju mer han vet ju mer kan han stödja dig hemma. Där jag gick i terapi var det jättevanligt att anhöriga någon gång var med för få mer förståelse för vad man går igenom och vad som sker. Att bli inlagd är inte ett misslyckande, men att ge upp är det. Se det som en viloperiod. Själv blev jag inlagd mot min vilja när jag mådde som sämst när jag bearbetade mina grejer och jag var vansinnig på dem men det var bäst för mig då och det blev bra. Sen kan jag förstå att det blir jobbigt med skolan och det men skit i det och om du tycker det är jobbigt be din pojkvän ringa och förklara. Tro mig de kommer ha förståelse.


                          Comment


                          • The struggle, jag har ingen svårighet att förstå att det är svårt att berätta om det svåra du är med om. Jag har själv erfarit det och gör det delvis fortfarande. Det finns ju aldrig garantier för att det tas emot på bästa sätt hos den som får höra. Kanske i synnerhet inte när den personen står så nära som en pojkvän gör. Han blir ju drabbad av allt och det påverkar hela hans värld också. Därför tror jag att det vore jättebra om du fick ha men din terapeut vid ett sådant samtal som en garanti för att det som sägs tas om hand på bästa sätt och att du inte behöver skona din pojkvän. Det är så lätt att det blir så annars. Du vill inte utsätta dig själv eller honom för något som smärtar. Det här kan ju faktiskt vara en pusselbit för att veta om du kan klara att vara hemma eller om en inläggning skulle vara bättre i nuläget.


                            Du får jättegärna skriva här i tråden om dina funderingar. PM finns alltid.


                            Comment


                            • Tar upp den här gamla tråden igen. Har varit hos läkare idag för att göra en planering. Känns ganska trist. Finns inga direkta ljuspunkter. Måste försöka lära mig att leva med det här och det känns svårt.


                              Comment


                              • Tar upp den här gamla tråden igen. Har varit hos läkare idag för att göra en planering. Känns ganska trist. Finns inga direkta ljuspunkter. Måste försöka lära mig att leva med det här och det känns svårt.


                                Comment

                                Working...
                                X