Ja som frågar lyder. Vad är psykos egentligen? Har jag varit det?
Jag frågar mot bakgrund av en erfarenhet jag hade på akutpsyk förra året. Jag har försökt att skriva ner min upplevelse men jag tror att det blev rörigt. Först tänkte jag att min historia är för bisarr, men efter att ha läst alla unika berättelser på den här sidan så känner jag att jag vågar dela med mig. Det skulle verkligen betyda mycket för mig om någon läste igenom min berättelse och delade med sig av sina tankar. Säg till om det är någonting som är otydligt så ska jag försöka förtydliga.
För en tid sen gjorde jag ett kosmetiskt ingrepp i mitt ansikte. En kort tid efter ingreppet fick jag för mig att jag fått biverkningar i den kroppsdel som jag låtit behandla. Jag läste sedan på internet att det jag upplevde var en möjlig biverkan av det ingreppet jag gjort. När jag frågade mina nära om de såg någon skillnad i ansiktet så svarade de nej, och jag tänkte att då MÅSTE det ju vara inbillning. Jag bestämde mig för att fråga en sista person, min partner, som svarade väldigt rätframt att hen såg skillnaden och spontant förklarade på vilket sätt det hade förändrats. Efter det bröt jag ihop totalt. Jag tänkte att det inte kunde vara inbillning eftersom det fanns någon annan som uppfattade samma sak. Det konstiga var att min partner aldrig tog tillbaka det hen sagt, inte ens när jag blivit inlagd. Även min släkting höll med mig, tills jag sa att jag trodde att det berodde på ingreppet. Jag slutade att arbeta eller studera och eftersom jag inte hade några pengar så slutade jag att gå ut. Jag hade dessutom ont om mat och slutade äta. Jag började svälta, frysa och uppleva extrem dysfori. Jag antar att jag blev djupt deprimerad.
Efter några månader tog min släkting med mig in till psykakuten. Där fick jag först prata med en sjuksköterska tillsammans med min släkting. Min släkting berättade om vad jag sagt om mitt ansikte så började sjuksköterskan undvika ögonkontakt, vilket jag förstod berodde på att jag hade ett psykotiskt symtom. Sedan sa hon att jag skulle få en säng "eftersom jag var uttorkad". Jag tyckte inte att jag hade slutat dricka men var ju utmattad så jag tog emot sängen.
Sedan fick jag prata med jourläkaren. Vi pratade lite och hon frågade bland annat om jag hade känt att maten varit förgiftad eller om det var någon annan del av min kropp som hade förändrats. Jag svarade nej. Sen sa hon att hon inte såg någon skillnad i mitt ansikte, vilket kändes skönt att höra (jag ville ju inte att det skulle vara så).
Jag blev inlagd på en slussavdelning, vilket kändes skönt. Framförallt var det skönt att slippa min partner(Hen är alkoholiserad och har bland annat tagit på min kropp på ett obehagligt sätt, hållt fast mig, varit sexuellt närgången, gått in i min lägenhet mitt i natten etc.). Jag hörde dock hur en skötare var väldigt otrevlig mot en patient helt utan anledning. Dag 2 kom en sjuksköterska och sa att jag skulle till en annan avdelning. Jag plockade ihop mina saker och följde med henne till en hiss. När hissdörrarna öppnades inne på den nya avdelningen stod det någon utanför och jag förstod först inte om det var en patient eller en personal. Sjuksystern följde inte med mig ut ur hissen, och dörrarna stängdes bakom mig. Det visade sig vara en psykosavdelning, vilket ingen talat om för mig(fick senare höra av flera läkare att jag placerades där på grund av platsbrist). Jag tyckte avdelningen såg nött ut och jag tyckte även att det luktade illa. Jag tyckte dessutom att en del av personalen såg sjuk ut? När jag förstod att jag var inlåst fick jag panik och började gråta. Jag sa "jag vill inte vara här"(Personalen bara stirrade på mig med tom blick och sa "Det handlar inte om dig utan om våra rutiner"). Jag var inte där särskilt länge utan ringde mina släktingar som kom och hämtade mig ganska snabbt. (Min släkting sa till personalen "De här patienterna är mycket sjukare än vad X är")
Sedan fick jag återvända till slussavdelningen och den andra/tredje dagen efter inkomsten till akuten fick jag prata med en läkare. Han berättade att jag blivit placerad på psykosavdelningen på grund av platsbrist. Han frågade hur jag mådde och vilket år det var. Jag svarade "rätt" men tvekade med vilje då jag sett hur många dåliga människor blivit utskrivna under natten och visste att jag behövde vara kvar. Sedan sa han "Antingen går du med på elbehandling eller så skriver vi ut dig". Jag svarade bestämt att jag inte skulle ha någon elbehandling. Han sa "Ok vi skriver in dig så får du fundera på elbehandling". Jag svarade att jag inte skulle ha någon elbehandling. "Vad vill du ha för hjälp av oss då?" "Samtalsterapi?" frågade jag. "Sånt sysslar vi inte med" svarade han (föraktfullt, tyckte jag). Sen sa han: "OK, då skriver vi ut dig." och att han skulle ringa till mina släktingar. Jag svarade bestämt att han inte skulle ringa till mina släktingar, jag var myndig.
Det gjorde läkaren iallafall, trots att jag var inlagd under HSN. I efterhand fick jag reda på att han sagt till mina släktingar att ifall de hämtade hem mig så skulle de(sjukhuset) ringa polisen. (Hur skulle de kunna hämta hem mig, avdelningen är ju låst??). Min släkting sa senare att läkaren lät "ung och frustrerad". Jag har även förstått att det står i journalen att jag vägrade råd enligt västmedicinsk praxis och att jag själv väljer att skriva ut mig. Jag minns det här väl och det stämmer inte. Ingen erbjöd mig inläggning och medicinering, ingen förklarade för mig att jag behövde inläggning.
Min släkting ringde till mig och sa att jag skulle skrivas ut, men jag hörde att hen ljög. Hen tog ut mig från avdelningen och in i ett rum i en annan del av sjukhuset, där en läkare väntade. Vid det här laget slog mitt hjärta rejält, jag kände mig utsatt. Läkaren och min släkting tittade på varandra och nickade. Läkaren frågade mig varför jag var där och i min skräck svarade jag "för att få hjälp att hitta rätt mediciner". (Jag är inte emot medicinering och samtalsterapi var tydigen förbjudet att ta upp). Jag uppfattade honom som nedlåtande och otrevlig. Jag försökte ändå berätta om hur jobbigt det varit att bli placerad på psykosavdelningen, eftersom jag förväntade mig att han skulle lyssna som läkare brukar göra på somatiska avdelningar. Det gjorde han inte utan jag kände att han behandlade mig "som att jag var galen" och att hur jag än gjorde skulle det bli fel. Jag är dessutom rädd för män och kände att han bemötte mig utifrån mitt kön och mitt utseende(jag ser väldigt ung ut i ansiktet och är van vid att folk - särskilt män i 30-årsåldern- på grund av det utgår ifrån att jag är korkad). Jag började gråta och sa att jag ville hem, vilket självklart bekräftade hens fördomar. Läkaren sa att han skulle skriva vårdintyg och frågade om jag ville ha stesolid vilket bara gjorde mig ännu räddare. Till slut gick läkaren därifrån och då blev jag lugn.
Jag har senare fått vårdintyget läst för mig och i den står det att jag var: "överdrivet misstänksam och rädd och därmed psykotisk". Därav min fråga. Det står också att jag saknar sjukdomsinsikt.
Sen kom en sjuksyster för att ta med mig till en allmänpsykiatrisk avdelning. Där var det en kvinnlig personal som kollade igenom min väska. Av någon anledning kände jag mig lugnad av henne. Sen hade jag inskrivningssamtal. Jag tyckte att den manliga läkaren såg ganska mörk och hotfull ut, det kanske var ett psykotiskt symtom. Han frågade mig varför jag var där och jag berättade om min bakgrund men inte om vanföreställningen kring ansiktet. Läkarna sa ingenting så till slut frågade jag om jag skulle fortsätta prata och tittade på den ena läkaren, som log och tittade bort. Då blev jag tyst. Läkaren verkade hajja till, tittade mig rakt i ögonen och sa: "Ja du vet när man är bipolär då blir man ju manisk men sen finns det något som kallas för hypoman och då kan det vara så att omgivningen nästan inte märker det... Har du haft någon sån period?" Jag svarade nej.
Sedan kom den manliga sjuksköterskan tillbaka och ledde in mig i ett rum för att ta blodprov. Jag var lite rädd fortfarande och tänkte att han kanske skulle söva ner mig för att ge mig ECT? Men, jag tänkte att jag bara var uppskrämd och att han säkert kunde hjälpa mig att känna mig trygg. Han var ju sjuksköterska. Så jag sa "Ska du ta blodprov?". Och han svarade "Du tror det är kvicksilver." Jag förstår inte varför han sa så, om han trodde att det skulle hjälpa mig på något sätt men jag kände mig nedtryckt och dum. Sen frågade jag honom om de kunde ge mig ECT med tvång och han sa "Man kan inte tvinga någon". (Öh...nähä.. kanske genom att hota med utskrivning?).
Sen fick jag Zyprexa vilket läkaren sa var stämningsstabiliserande. Andra dagen kom en sjuksköterska och frågade mig hur jag mådde och jag sa att jag kände mig otrygg. Då gick hon därifrån och jag fick dåligt samvete. En sjuksköterska kom och frågade mig om de fick prata med min partner och jag svarade nej, men det framgick när jag pratade med med henom att de gjort detta iallafall. Det ledde till obehagliga telefonsamtal från min partner och att hen gick omkring på avdelningen och hälsade på mina medpatienter. Vid ett annat tillfälle låg jag på soffan när en skötare kom och sa åt mig att "dra upp benen". Jag drog upp dem eftersom jag trodde att han skulle sätta sig där. När han inte gjorde det sänkte jag ner benen igen, jag tyckte han såg förvånad ut. Jag kände mig väldigt otrygg och stressad av hela situationen, och tyckte att det var jobbigt att personalen undvek ögonkontakt, det kändes som att de var rädda för mig. Så jag blev "frisk" väldigt snabbt kan man säga.
Efter inläggningen blev jag väldigt dålig och fick insomningssvårigheter(det ryckte till i kroppen när jag skulle somna). Jag upplevde inläggningen som väldigt obehaglig, och kanske traumatisk också. Jag har haft svårt för att gå in på vårdcentraler och ett tag fick jag, till min egen förvåning, panik när jag inte fick upp dörrar. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på upplevelsen och har noll tillit till läkare eller sjukvården(är rädd för att hamna där igen då jag tror att det kan öka suicidrisken.).
Jag är väldigt osäker på vad som står i journalerna då läkaren på den allmänpsykiatriska avdelningen gav mig diagnosen generaliserat ångestsyndrom(det är också min enda diagnos). En annan läkare sa att "det var vanligt att man kände sig missförstådd" när man varit psykotisk men också att man kunde få "enstaka psykotiska symtom" och att jag inte hade någon psykossjukdom. Samtidigt sa han att jag fått Zyprexan mot dissociation(eller "overklighetskänslor" som han själv sa, en annan man i 30-årsåldern som tror att jag inte kan svenska).
Min nuvarande psykolog säger att psykos är när man blir "väldigt, väldigt rädd" och att jag blev psykotisk av vården. En annan terapeut jag pratade med trodde inte att jag varit psykotisk.
Jag är fortfarande rädd för sjukvårdspersonal och undrar om det är psykos. Det är verkligen skrämmande att inte riktigt veta vad det är för nåt.
Hur vet man? Vad *är* psykos?
Comment