Vad är psykos för nåt?

Ja som frågar lyder. Vad är psykos egentligen? Har jag varit det?

Jag frågar mot bakgrund av en erfarenhet jag hade på akutpsyk förra året. Jag har försökt att skriva ner min upplevelse men jag tror att det blev rörigt. Först tänkte jag att min historia är för bisarr, men efter att ha läst alla unika berättelser på den här sidan så känner jag att jag vågar dela med mig. Det skulle verkligen betyda mycket för mig om någon läste igenom min berättelse och delade med sig av sina tankar. Säg till om det är någonting som är otydligt så ska jag försöka förtydliga.

För en tid sen gjorde jag ett kosmetiskt ingrepp i mitt ansikte. En kort tid efter ingreppet fick jag för mig att jag fått biverkningar i den kroppsdel som jag låtit behandla. Jag läste sedan på internet att det jag upplevde var en möjlig biverkan av det ingreppet jag gjort. När jag frågade mina nära om de såg någon skillnad i ansiktet så svarade de nej, och jag tänkte att då MÅSTE det ju vara inbillning. Jag bestämde mig för att fråga en sista person, min partner, som svarade väldigt rätframt att hen såg skillnaden och spontant förklarade på vilket sätt det hade förändrats. Efter det bröt jag ihop totalt. Jag tänkte att det inte kunde vara inbillning eftersom det fanns någon annan som uppfattade samma sak. Det konstiga var att min partner aldrig tog tillbaka det hen sagt, inte ens när jag blivit inlagd. Även min släkting höll med mig, tills jag sa att jag trodde att det berodde på ingreppet. Jag slutade att arbeta eller studera och eftersom jag inte hade några pengar så slutade jag att gå ut. Jag hade dessutom ont om mat och slutade äta. Jag började svälta, frysa och uppleva extrem dysfori. Jag antar att jag blev djupt deprimerad.

Efter några månader tog min släkting med mig in till psykakuten. Där fick jag först prata med en sjuksköterska tillsammans med min släkting. Min släkting berättade om vad jag sagt om mitt ansikte så började sjuksköterskan undvika ögonkontakt, vilket jag förstod berodde på att jag hade ett psykotiskt symtom. Sedan sa hon att jag skulle få en säng "eftersom jag var uttorkad". Jag tyckte inte att jag hade slutat dricka men var ju utmattad så jag tog emot sängen.

Sedan fick jag prata med jourläkaren. Vi pratade lite och hon frågade bland annat om jag hade känt att maten varit förgiftad eller om det var någon annan del av min kropp som hade förändrats. Jag svarade nej. Sen sa hon att hon inte såg någon skillnad i mitt ansikte, vilket kändes skönt att höra (jag ville ju inte att det skulle vara så).

Jag blev inlagd på en slussavdelning, vilket kändes skönt. Framförallt var det skönt att slippa min partner(Hen är alkoholiserad och har bland annat tagit på min kropp på ett obehagligt sätt, hållt fast mig, varit sexuellt närgången, gått in i min lägenhet mitt i natten etc.). Jag hörde dock hur en skötare var väldigt otrevlig mot en patient helt utan anledning. Dag 2 kom en sjuksköterska och sa att jag skulle till en annan avdelning. Jag plockade ihop mina saker och följde med henne till en hiss. När hissdörrarna öppnades inne på den nya avdelningen stod det någon utanför och jag förstod först inte om det var en patient eller en personal. Sjuksystern följde inte med mig ut ur hissen, och dörrarna stängdes bakom mig. Det visade sig vara en psykosavdelning, vilket ingen talat om för mig(fick senare höra av flera läkare att jag placerades där på grund av platsbrist). Jag tyckte avdelningen såg nött ut och jag tyckte även att det luktade illa. Jag tyckte dessutom att en del av personalen såg sjuk ut? När jag förstod att jag var inlåst fick jag panik och började gråta. Jag sa "jag vill inte vara här"(Personalen bara stirrade på mig med tom blick och sa "Det handlar inte om dig utan om våra rutiner"). Jag var inte där särskilt länge utan ringde mina släktingar som kom och hämtade mig ganska snabbt. (Min släkting sa till personalen "De här patienterna är mycket sjukare än vad X är")

Sedan fick jag återvända till slussavdelningen och den andra/tredje dagen efter inkomsten till akuten fick jag prata med en läkare. Han berättade att jag blivit placerad på psykosavdelningen på grund av platsbrist. Han frågade hur jag mådde och vilket år det var. Jag svarade "rätt" men tvekade med vilje då jag sett hur många dåliga människor blivit utskrivna under natten och visste att jag behövde vara kvar. Sedan sa han "Antingen går du med på elbehandling eller så skriver vi ut dig". Jag svarade bestämt att jag inte skulle ha någon elbehandling. Han sa "Ok vi skriver in dig så får du fundera på elbehandling". Jag svarade att jag inte skulle ha någon elbehandling. "Vad vill du ha för hjälp av oss då?" "Samtalsterapi?" frågade jag. "Sånt sysslar vi inte med" svarade han (föraktfullt, tyckte jag). Sen sa han: "OK, då skriver vi ut dig." och att han skulle ringa till mina släktingar. Jag svarade bestämt att han inte skulle ringa till mina släktingar, jag var myndig.

Det gjorde läkaren iallafall, trots att jag var inlagd under HSN. I efterhand fick jag reda på att han sagt till mina släktingar att ifall de hämtade hem mig så skulle de(sjukhuset) ringa polisen. (Hur skulle de kunna hämta hem mig, avdelningen är ju låst??). Min släkting sa senare att läkaren lät "ung och frustrerad". Jag har även förstått att det står i journalen att jag vägrade råd enligt västmedicinsk praxis och att jag själv väljer att skriva ut mig. Jag minns det här väl och det stämmer inte. Ingen erbjöd mig inläggning och medicinering, ingen förklarade för mig att jag behövde inläggning.

Min släkting ringde till mig och sa att jag skulle skrivas ut, men jag hörde att hen ljög. Hen tog ut mig från avdelningen och in i ett rum i en annan del av sjukhuset, där en läkare väntade. Vid det här laget slog mitt hjärta rejält, jag kände mig utsatt. Läkaren och min släkting tittade på varandra och nickade. Läkaren frågade mig varför jag var där och i min skräck svarade jag "för att få hjälp att hitta rätt mediciner". (Jag är inte emot medicinering och samtalsterapi var tydigen förbjudet att ta upp). Jag uppfattade honom som nedlåtande och otrevlig. Jag försökte ändå berätta om hur jobbigt det varit att bli placerad på psykosavdelningen, eftersom jag förväntade mig att han skulle lyssna som läkare brukar göra på somatiska avdelningar. Det gjorde han inte utan jag kände att han behandlade mig "som att jag var galen" och att hur jag än gjorde skulle det bli fel. Jag är dessutom rädd för män och kände att han bemötte mig utifrån mitt kön och mitt utseende(jag ser väldigt ung ut i ansiktet och är van vid att folk - särskilt män i 30-årsåldern- på grund av det utgår ifrån att jag är korkad). Jag började gråta och sa att jag ville hem, vilket självklart bekräftade hens fördomar. Läkaren sa att han skulle skriva vårdintyg och frågade om jag ville ha stesolid vilket bara gjorde mig ännu räddare. Till slut gick läkaren därifrån och då blev jag lugn.

Jag har senare fått vårdintyget läst för mig och i den står det att jag var: "överdrivet misstänksam och rädd och därmed psykotisk". Därav min fråga. Det står också att jag saknar sjukdomsinsikt.

Sen kom en sjuksyster för att ta med mig till en allmänpsykiatrisk avdelning. Där var det en kvinnlig personal som kollade igenom min väska. Av någon anledning kände jag mig lugnad av henne. Sen hade jag inskrivningssamtal. Jag tyckte att den manliga läkaren såg ganska mörk och hotfull ut, det kanske var ett psykotiskt symtom. Han frågade mig varför jag var där och jag berättade om min bakgrund men inte om vanföreställningen kring ansiktet. Läkarna sa ingenting så till slut frågade jag om jag skulle fortsätta prata och tittade på den ena läkaren, som log och tittade bort. Då blev jag tyst. Läkaren verkade hajja till, tittade mig rakt i ögonen och sa: "Ja du vet när man är bipolär då blir man ju manisk men sen finns det något som kallas för hypoman och då kan det vara så att omgivningen nästan inte märker det... Har du haft någon sån period?" Jag svarade nej.

Sedan kom den manliga sjuksköterskan tillbaka och ledde in mig i ett rum för att ta blodprov. Jag var lite rädd fortfarande och tänkte att han kanske skulle söva ner mig för att ge mig ECT? Men, jag tänkte att jag bara var uppskrämd och att han säkert kunde hjälpa mig att känna mig trygg. Han var ju sjuksköterska. Så jag sa "Ska du ta blodprov?". Och han svarade "Du tror det är kvicksilver." Jag förstår inte varför han sa så, om han trodde att det skulle hjälpa mig på något sätt men jag kände mig nedtryckt och dum. Sen frågade jag honom om de kunde ge mig ECT med tvång och han sa "Man kan inte tvinga någon". (Öh...nähä.. kanske genom att hota med utskrivning?).

Sen fick jag Zyprexa vilket läkaren sa var stämningsstabiliserande. Andra dagen kom en sjuksköterska och frågade mig hur jag mådde och jag sa att jag kände mig otrygg. Då gick hon därifrån och jag fick dåligt samvete. En sjuksköterska kom och frågade mig om de fick prata med min partner och jag svarade nej, men det framgick när jag pratade med med henom att de gjort detta iallafall. Det ledde till obehagliga telefonsamtal från min partner och att hen gick omkring på avdelningen och hälsade på mina medpatienter. Vid ett annat tillfälle låg jag på soffan när en skötare kom och sa åt mig att "dra upp benen". Jag drog upp dem eftersom jag trodde att han skulle sätta sig där. När han inte gjorde det sänkte jag ner benen igen, jag tyckte han såg förvånad ut. Jag kände mig väldigt otrygg och stressad av hela situationen, och tyckte att det var jobbigt att personalen undvek ögonkontakt, det kändes som att de var rädda för mig. Så jag blev "frisk" väldigt snabbt kan man säga.

Efter inläggningen blev jag väldigt dålig och fick insomningssvårigheter(det ryckte till i kroppen när jag skulle somna). Jag upplevde inläggningen som väldigt obehaglig, och kanske traumatisk också. Jag har haft svårt för att gå in på vårdcentraler och ett tag fick jag, till min egen förvåning, panik när jag inte fick upp dörrar. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på upplevelsen och har noll tillit till läkare eller sjukvården(är rädd för att hamna där igen då jag tror att det kan öka suicidrisken.).

Jag är väldigt osäker på vad som står i journalerna då läkaren på den allmänpsykiatriska avdelningen gav mig diagnosen generaliserat ångestsyndrom(det är också min enda diagnos). En annan läkare sa att "det var vanligt att man kände sig missförstådd" när man varit psykotisk men också att man kunde få "enstaka psykotiska symtom" och att jag inte hade någon psykossjukdom. Samtidigt sa han att jag fått Zyprexan mot dissociation(eller "overklighetskänslor" som han själv sa, en annan man i 30-årsåldern som tror att jag inte kan svenska).

Min nuvarande psykolog säger att psykos är när man blir "väldigt, väldigt rädd" och att jag blev psykotisk av vården. En annan terapeut jag pratade med trodde inte att jag varit psykotisk.

Jag är fortfarande rädd för sjukvårdspersonal och undrar om det är psykos. Det är verkligen skrämmande att inte riktigt veta vad det är för nåt.

Hur vet man? Vad *är* psykos?

[Drop]

Psykos är inte när man blir "väldigt rädd". Stark rädsla kan bero på väldigt många saker, psykos handlar om en faktiskt tappad kontakt med verkligheten. Dissociation kan jag inte riktigt svara på, men vad jag har förstått kan det likna psykoser till viss del men handlar mer om ett förändrat medvetandetillstånd än en tappad verklighetskontakt. Däremot har jag aldrig hört om någon som behandlat dissociation med neuroleptika (typen av medicin som zyprexan tillhör), utan främst för psykoser och möjligtvis även bipolära sjukdomar. Även om den kan ha en stämningsstabiliserande effekt är det den antipsykotiska effekten som är den huvudsakliga, då det finns andra mediciner som enbart används för stämningsstabiliserande.

Psykoser handlar om väldigt specifika "tillagda" (positiva) eller "tappade" (negativa) symptom. Positiva symptom kan vara hallucinationer, vanföreställningar/paranoia, tankestörningar m.m. Negativa symptom liknar ofta de vid ett depressivt syndrom, så som nedstämdhet och viljelöshet, men om det rör sig om en manisk psykos visar de sig inte på samma sätt. (Mani är då motsatsen till depression och är en fas vid bipolär sjukdom, vilken kan innefatta och/eller utlösa en psykos). Självfallet kan inte jag tala för alla som har haft psykoser, då det i mitt fall var rätt självklart vad det handlade om eftersom jag hade klara hörsel- och synhallucinationer och trodde att allt och alla var ute efter mig eftersom jag var någon utvald messias osv.

Har man sjukdomsinsikt och saknar positiva symptom ser inte jag riktigt hur man kan dra kopplingen till en akut psykos. Självfallet är det svårt för mig enbart utifrån det du skriver att säga om du hade en psykos eller inte, men eftersom flera av dina senare behandlare ställt sig skeptiska verkar det hela rätt skumt. Jag är väl medveten om att idioti på slutenvården förekommer än idag, och det hjälper ju inte riktigt att avdelningarna är bland de mest otrevliga platserna på jorden, men vill du ha svar tror jag att du måste vända dig till dina släktingar som hade kontakt med dig under tiden du vårdades där och försöka lista ut hur de upplevde dig och avdelningen. Även om jag var ett extremfall av psykos så bör det alltså påpekas att de kan visa sig på olika sätt, och även vara mindre tydliga.

De saker du beskrivit skulle i mina ögon skulle dock lika gärna kunna vara extrema, men helt naturliga stressreaktioner på hela situationen. Jag vet inte hur många gråtande och hysteriska människor jag har sett under mina slutenvårdsvistelser, och även om vissa av dem säkerligen var psykotiska är det väl ingen jättetrevlig upplevelse att bli tvångsinlagd på en sjaskigt och illaluktande avdelning med förmodligen ganska udda, eller till och med skrämmande människor (för att inte nämna personalen, haha). Jag är inte ensam om att tycka att många arbetande inom slutenvården för vuxenpsykiatrin verkar vara rätt bittra och oengagerade människor överlag utan större intresse för sitt arbete, även om jag självfallet har sett raka motsatsen också. De gånger jag har legat på BUP-akuten har upplevelsen ofta varit att större delen av personalen varit otroligt trevliga, hjälpsamma och engagerade, och att bittra människor varit i klar minoritet. Att personalen där du låg inte ens försökte titta dig i ögonen får mig att ifrågasätta om de fick sin anställning i julklapp, för även om vissa patienter inte uppskattar ögonkontakt ska man alltid försöka först och se hur reaktionen blir. Utan någon som helst mellanmänsklig kontakt blir ingen människa, psykotisk eller inte, frisk särskilt fort.

Tillbaka till dig. Det enda jag egentligen reagerar på är den deformation du tyckte dig ha i ansiktet då jag har en bekant som också är psykossjuk som upplevt exakt samma sak, men med tanke på att du verkade vara allt utom omöjlig att resonera med tyder det på att det inte var en vanföreställning då dessa i sin natur inte går att resonera bort, och kanske bara en väldigt överdriven inbillning som din partner utlöste efter en längre tids oro. I vilket fall kanske det inte är så viktigt om du hade psykotiska symptom eller inte, eftersom du inte längre verkar ha något problem med dem. Däremot står det ju klart att du har haft en väldigt obehaglig upplevelse och möjligen även blivit orättvist eller till och med ovärdigt behandlad vilket för vilken människa som helst helt naturligt leder till en stark rädsla för allt som förknippas med det jobbiga;det är en grundläggande instinkt för att man som art ska överleva och utvecklas. Det som är tragiskt är att de sämsta människokännarna jag någonsin stött på allihopa verkar ha valt en karriär inom psykiatrin, även om jag dessutom träffat väldigt trevliga och vettiga människor där också.

Tack för ditt fina och utförliga svar på mitt lite virriga inlägg... (jag ska också ta och svara på något inlägg här på sidan framöver )

Intressant att du tycker att det låter som att bemötandet var ovärdigt. Det var bara i början som jag tyckte att personalen undvek ögonkontakt. En del av dem ville säkert bara visa respekt eller undvika att skrämma mig. Det kan ju vara svårt att veta vad man själv skickade ut för signaler. Jag tyckte det var skönt att de lämnade mig lite ifred i början av inläggningen också.

Jag har fortfarande problem med att jag tycker att jag ser vanställd ut...men så har jag iofs känt i många år. Jag tenderar att glömma bort att jag alltid känt så. Enligt min psykolog har jag dysmorfofobi. För det mesta känner jag mig bara otroligt ledsen för att jag ser så ful ut. Men ibland handlar det mer om att jag bara inte klarar av att sluta tänka på mitt ansikte. Ofta blir jag extremt äcklad och chockad över min egen spegelbild, särskilt om jag ser mig själv i lite starkare ljus. Det kan jag tycka är konstigt. Jag borde ju ha vant mig vid mitt eget utseende vid det här laget. I perioder har jag svårt att gå ut. Att jag undviker att gå ut handlar inte så mycket om att jag tycker att jag är för ful för att vistas ute utan för att jag är rädd för att släppa kontrollen över mitt ansikte(vilket jag anser att jag gör om jag slutar att tänka på det) och är rädd för att råka se mig själv i speglar med dålig belysning, till exempel. Jag har perioder då jag ser mig i spegeln extremt mycket(alltså att jag går upp mitt i natten för att kontrollera hur jag ser ut) och perioder då jag helt undviker speglar.

Egentligen är det aldrig någon som sagt till mig att jag är ful, rakt ut det vill säga. Tidigare har jag resonerat att "sånt säger man ju vanligtvis inte till människor, de vill bespara mig sanningen". Men har sedan dess förstått att det finns personer som faktiskt fått höra av andra människor att de är "fula"(och dessa människor verkar inte ha problem med att lämna sina hem eller gå in i varuhus med stark belysning!). Om jag var ful så borde jag ju ha fått höra det någon gång i mitt liv(eftersom det uppenbarligen är något som vissa människor inte drar sig för att tala om att de tycker). Sen har jag aldrig frågat någon på grund av att jag är rädd för att de ska hålla med mig? Jag vet ju att jag är ful men jag tror att jag skäms, helt enkelt. Har försökt ta upp det med sjukvården, bland annat då jag var inlagd. Ssk:n som jag sa det till sa "SÅ ful är du inte"(jag tolkade det som att hon höll med men försökte trösta mig?). En annan läkare bytte samtalsämne när jag sa ordet "dysmorfofobi". Hur ska man tolka det?

Jag har fått höra spontant av en person att jag "ser så bra ut".Jag tänker att personen sa så för att stärka mitt självförtroende.Jag kan inte tro nåt annat. MEN jag har även fått höra att det är konstigt att jag inte har någon partner, jag "är ju söt". En gång var det en person som i förbifarten sa att jag var en "snygg tjej". Och jag har fått höra vid andra tillfällen att jag är snygg eller vacker... Själv tycker jag att jag ser ut som ett lik. Jag mår otroligt dåligt över mitt utseende.

Jag vet att jag vid vissa sociala sammanhang har varit övertygad om att jag har ansiktet fullt med acne, porer och ärr(jag hade grov acne som tonåring, men har inte det längre). När jag sedan sett foton från tillfället har jag blivit chockad: inte en enda finnne syns på fotot. Inte ett enda ärr.

Jag vet helt enkelt inte... Jag upplever ibland att människor stirrar på mig med avsmak och ibland tycker jag att folk tilltalar mig på ett nedlåtande sätt (vilket jag inbillar mig beror på att jag är så ful). Ibland tycker nästan att det ser ut som att en stor del av kinden "fattas" under kindbenen, som att det är en grop där som ser jättekonstig ut. Ibland tycker jag mig till och med höra hur människor talar om för mig att jag är ful(det låter iallafall så, men jag vågar aldrig fråga om jag hört rätt). Enligt min psykolog tror jag inte att jag är ful egentligen, jag är rädd för att jag är det(enligt min psykolog är jag absolut inte ful - men som psykolog kan man väl inte säga till sina patienter att de är fula?). Och det kan nog stämma att det mest är en extrem oro än en vetskap om att jag är ful. Men jag kan ändå inte sluta tänka på det...

När jag försökte förklara för öppenvårdsläkaren att jag har problem med mitt ansikte och att min rädda reaktion snarare var hysterisk och berodde på kommentaren om ECT samt att sjukhuset brutitt mot tystnadsplikten sa hen: "Det är vanligt att man känner sig missförstådd när man varit psykotisk".

När jag däremot besökte akuten för att förnya ett recept(en tid efter inläggningen) och samtidigt uttryckte oro över tankar som jag trodde kunde vara psykotiska så sa läkaren på akuten "Du är inte psykotisk nu iallafall. Jag jobbar på en psykosavdelning. Men man kan ju ha sådan ångest att man beter sig psykotiskt".Hon hade ju läst min journal. Det låter ju inte som att hon trodde att jag varit psykotisk(eller pratade hon om nutiden?)? När jag sa till henne att jag tänkte väldigt mycket på mitt utseende så sa hon ingenting. En sjuksköterska verkade reagera när jag beskrev mig som grotesk och sa "Så du har haft problem med kroppen?" men ingenting om mitt ansikte.

Jag har tillfrågat en vän som jag pratade med på telefon i början av inläggningen, hon tyckte inte att jag skulle ta det där med psykos på allvar (men jag hade redan fått zyprexa när jag pratade med henne).

Jag tror jag blir psykotisk snart av alla dubbla signaler...

OK, jag har blivit diagnostiserad med BDD av psykiatrin. Jag pratade med en psykolog som sa att det kunde vara lite svårt att förstå att jag skulle ha problem med mitt utseende. Men samtidigt sa ju läkaren på akuten att jag haft "lite problem med tvång", dvs hon verkade inte hålla med om diagnosen. det blir svårt för mig när hon inte säger rakt ut vad hon tycker utan bara ignorerar diagnosen utan att säga varför. Jag tror att folk säger till mig att jag ser bra ut för att trösta mig, eftersom jag är så hemskt ful att det inte vore barmhärtigt att säga mig sanningen(dock tycker jag inte att man ska ljuga till folk på det sättet eftersom det är förvirrande). jag kan liksom inte acceptera att jag skulle vara ful, det är det som är problemet... OBS jag hoppas ingen tänker att det inte går att resonera med mig. Jag är bara förvirrad. Jag kan ju inte avgöra ifall jag är ful eller inte... Det känns så dumt att gå med på att jag har BDD om det egentligen är så att jag är skitful... tänk vad folk skulle skratta åt mig. Jag vågar inte prata om vad jag känner om mitt utseende, för å ena sidan riskerar jag att få höra att jag saknar sjukdomsinsikt, å andra sidan riskerar jag få höra att jag inte är så ful(bara lite ful) och därmed inte borde må dåligt/alternativt att jag inte förtjänar någon hjälp om jag är ful? Det är så jobbigt, jag vill inte se ut såhär. Däremot vet jag ju att jag har ett ovanligt utseende... inte nödvändigtvis fult men ovanligt. Åh vad jobbigt det är. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva med det här ansiktet.

[Fågeln Fenix]

Tyvärr men så här ser psyket ut för de flesta man bollas mellan avd mm och alla ens reaktioner misstolkas gärna så de stämmer in med den diagnos läkaren ställt. De har flera gånger brutit mot lagar och föreskrifter i ditt fall, tyvärr. Men återigen det är så här det ofta funkar. Sen huruvida du var psykotiskt eller ej är svårt att svara på. Låter som om du skulle kunna lida av BDD. Om det nu är så går BDD att bota med terapi.

Om du har möjlighet sök privathjälp, tyvärr just nu i sverige funkar inte psykvården på de flesta ställen. Tråkigt men det är så det ser ut

Tack Fenix för ditt svar.

Jag studsar rätt mycket mellan olika ´mottagningar på eget bevåg. Har svårt att ta emot hjälp. Har blivit erbjuden hjälp och inläggning mer än en gång sen min inläggning men jag bara backar.

Det konstigaste med min inläggning tycker jag var att de släppte ut mig tillsammans med en släkting de inte känner därför att man bestämt sig efter tre minuter för att "hon verkar väldigt vettig"(citerar dem)??

Jag har problem med mitt ansikte (kan spegla mig 15 gånger på en timme) så tvång har jag ju iaf. Skulle mycket väl kunna vara BDD om jag inte var så ful :/.

Men tvånget har faktiskt blivit bättre på senare tid