Announcement

Collapse
No announcement yet.

Tvekande i relationer normalt?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Tvekande i relationer normalt?

    Jag måste bara få fråga om det är någon som upplevt samma saker som jag och vad jag borde göra här till härnäst.

    Bakgrund.
    Jag har alltid tvivlat i alla relationer som jag försökt ge mig in i och jag har oftast redan bara efter några dejter (2-3 stycken) ifrågasatt om jag är verkligen är kär och det har slutat med samma resultat varje gång, jag har dumpat tjejen och inte gett tjejen en ärlig chans att vissa vem hon är samt jag har inte gett relationerna en ärlig chans för att kunna utvecklas till något mera. Detta mönster har gjort i alla relationer till tjejer jag har haft och jag har många gånger ifrågasatt om jag har tagit rätt beslut. Sedan så har jag grubblat över både små och stora beslut i mitt liv så jag håller på att gå i bitar, om det är att byta bil eller byta jobb och desto större beslut desto mera grubblande blir det för mig.

    I dagsläget så är jag tillsammans med en tjej sedan 5 år tillbaka (min första seriösare relation) våran relation är i grund och botten väldigt bra och stabil vi bråkar väldigt sällan, likvärdiga värderingar, relativt samma intressen och likvärdiga framtidsplaner och jag kan inte helt ärligt hitta något fel på henne. Men jag alltid tvekat på hur starka känslor jag har haft för henne och jag har under våran tid tillsammans alltid tvekat på oss varför vet jag ej? Jag ifrågasätter vårt förhållande ofta och rannsakar mig själv och mina känslor och undra om detta beteende är normalt? Jag vet inte heller om jag tillåt mig själv att bli öppen och sårbar för henne eller om jag aldrig försökt ge förhållandet en ärlig chans. Jag kan uppleva svartsjuka om vissa killar har flörtat med henne eller hon har umgåtts med vissa killar som har ett gott öga för henne. Jag har tvekat i vårt förhållande sedan vi blev tillsammans men varför vet jag ej? På pappret är allt perfekt men många gånger känns det som jag ljuger för oss båda. Sedan så är det svårt att jämför när man aldrig tidigare varit i en relation. Sedan när jag inte heller kan riktigt vissa samma saker som henne så får det mig att fundera också.

    Jag har alltid varit ärlig till henne om hur jag känner och jag har även tänkt avslutat våran relation ett flertal gånger när jag inte tyckt det varit rätt för oss att fortsätta relationen när jag känner som jag känner. Jag kan se en framtid tillsammans men många gånger så fundera jag på om vi skulle må bättre om skulle gå isär. Jag känner allt detta tar väldigt mycket tid av mig och jag mår inte bra att grubbla så mycket, och jag tror själv att jag har grubblat sönder vårt förhållanden till en viss del.

    I alla våra stadier när våra relation varit på väg framåt så har jag alltid bromsat och fått panik, allt från flytta tillsammans eller större beslut. En av anledningarna jag har bromsat upp har varit att om jag skulle vilja avbryta vårt förhållande på något sätt så skulle allt bli så mycket svårare tycker jag.

    Hon får mig att må bra och har aldrig begränsat mig, hon har alltid låtit mig göra olika livsval eller fritidsintressen som kräver mycket tid vilket är väldigt viktigt för mig, samt jag har ett väldigt stort behov av egen tid och tid så får jag massor av henne.

    Nu i efterhand så kan allt mycket beror på också att min sambo har alltid varit väldigt framåt i alla beslut medans jag vill ha ordentligt med tid för att kunna ta ett beslut. Sedan så har jag ofta haft svårt att ta mig till när hon har uttryckt sina känslor för mig samt fantiserat framtiden för oss från hennes sida när allt har låtit så glasklart från henne och hon kan tänkas leva med mig i resten av hennes liv vilket skrämmer mig ibland. Sedan så har jag alltid haft väldigt svårt att säga nej ibland vilket har gjort att hon kört över mig ibland utan hon haft vetskap av det, men i dagsläget så har även det blivit mycket bättre och jag säger i nuläge ifrån om något klämmer.

    Vi har nu sedan en tid tillbaka sedan tittat på hus och beslöt att tillsammans skriva på kontrakt för nybyggnad av hus för ett par dagar sedan, när vi hade skrivit på så kände jag bara positiva känslor men dagarna efter så har jag bara haft en klump i magen och känt panik och stress, jag har även gråtit en del, har varit helt ärlig om hur jag mår för min sambo. Jag har även tänkt ringa säljaren för att avbryta kontraktet. Idag så mår jag faktiskt bra och känner mig glad. Är detta normalt? Jag borde ju var överlycklig? Men när det är så här stora beslut så kan det var helt normalt att känna som jag gör eller?

    Allt detta tömmer mig på energi.


  • #2
    Vi grubblar och ältar som människor. Det är också förväntat av oss att man vid några tillfällen i livet fastnar i spiraler av tankar vid något man vill ha; och samtidigt tillämpar katastroftankar kring sina val. Att köpa hus innbebär lån och stort ansvar, här kanske man vill frukta för ekonomiska skäl och oförutsedda utgifter som man oroar sig över. Att medvetet skaffa barn innebär ett livsåtagande som man mycket väl kan förstå att många tvekar inför. Att byta jobb och bil, absolut. Även där så förväntas det väl av oss att vi bör analysera våra val och ta ett beslut som är realistiskt inför våra förutsättningar.

    Övergår ens grubblande och ältande tankar till sitt normalbeteende så blir det däremot självskadligt, eller åtminstone hämmande för ens fortsatta livskvalite. Alla som grubblar samt har ångestbeslut och ältar sina val i efterhand har väl olika slags tankar både innan, under och efteråt. Vissa individer känner väldigt starka responser för sina beslut; och dom efterföljande tankarna som vill att man genast avbryter vad man påbörjat. Medans andra personer kanske över en kortare tid kan låta anpassa sig, eller känna sig betryggade av sin omgivning att det är rätt val. Inget av dessa är ju särskilt bra då personen ifråga ändå är kvarlämnad med sin gnagande känsla av tveksamhet, vilket påverkar självförtroendet.

    Tänk på att det finns även dom människor som har en mentalitet som är tvärsemot din egen. Som tar riskfyllda negativa beslut trots att dom väl är medvetna om vad som egentligen är rätt. Du kan se sådana människor i situationer som exempelvis spelmissbrukare eller individer i tv.programmet lyxfällan. Även det är beteenden som behöver ändras, men man måste ha någon slags plan för det som man kan arbeta med.

    I stort sett allting vi gör är en slags träning för hjärnan när det kommer till våra vanor och beteenden. Och vi blir även utsatta för händelser och information som påverkar oss på samma sätt när vi inte är medvetna om det. Vi kan ju exempelvis i villrådighet och grubbleri bli fast i den tankevärlden medans vi ser andra omkring oss som tycks ta beslut på stående fot utan några problem - självfallet ställer man sig frågan vad man gör för fel eller om man är normal. Oftast har vi en punkt eller svacka i livet som är startpunkten för den utvecklingskurvan, jag tror inte att människor som grubblar och har ångest över beslut alla kommer från samma bakgrund och livssituation. Däremot kan man ta sig ur det. Beteendeterapi brukar därför vara rekommenderat i dessa fallen, att analysera sig själv ger enligt din egen beskrivning väldigt mycket information att arbeta med. Men "självmedicinering" däremot är inte lika lätt. Vi bär alla på vanor vi borde göra något åt. Man får anses att man har kommit långt när man inser att sina beteenden är skadliga för andra och för sin egen del. Självförnekelse är det som driver en person ner i avgrunder, så du har alla möjligheter att påverka dina tankegångar och komma upp till ytan.

    Det finns en bok av Olle wadström om just ältande och grubbleri som du kanske vill ta en närmare titt på. Och sedan så vill jag rekommendera beteendeterapi, det skulle hjälpa dig bäst. Forum som dessa kan ge mycket självinsikter som man inte var medveten om, men att ställa om sina tankar från grubblande som du gör. Det krävs det åtgärdsplan för, och det ordet är inte så illa som det låter.

    Exempelvis så kan det inbegripa att du tar ett block och penna. Skriv ner precis den tanken och/eller känslan som dyker upp i samband med ett beslut. Men utan att analysera för djupt, du vill skriva ner den omedelbara känslan. Och sedan gärna tankegångarna som kretsar kring vad som kan gå fel eller varför du känner motstridigheter. Ofta vill man i grubblandets stund påverka sina val åt olika håll i början. Initialt har man en önskvärd utgång av exempelvis husköp, men sedan så tar beslutsfattandet över av tänkbara men samtidigt väldigt osannolika katastrofscenarior. I grund och botten är vi ju alla olika människor med olika osäkerheter och otrygghetskänslor. Man kan inte analysera en persons liv för hastigt och samtidigt vara ärlig. Det tar tid att lära sig att hålla invanda beteenden i schack, men det kommer att bli mycket bättre om du verkligen vill att det ska bli en ändring. Du har alla möjligheter till ett lyckligt liv med din sambo, även hon är säkerligen villig att stötta dig då det bara kan bli bra för bägges skull. Jag hoppas att du följer mitt råd med terapin du kommer inte att ångra dig, dom kan hjälpa dig bra mycket bättre än oss här på forumet.

    Jag önskar dig verkligen all lycka i livet

    Comment


    • #3
      Okej, länge sedan jag uppdaterade om min situation. Ända sedan vi skrev på kontraktet har min värld varit upp och ner. Jag har försökt ge det tid för att smälta och hoppades det skulle vända någon gång, men ska jag vara ärlig så har jag haft väldigt få dagar som varit bättre. Allt har varit som en dimma den senaste månaden och jag har varit helt tömd på energi. Har varit ärlig mot min sambo ända sedan vi skrev på kontraktet och jag har sagt om allt var skon har klämt för mig. Vi har varit på parterapi och jag har även varit en gång själv.

      Vi tog ett gemensamt beslut att skjuta upp på byggprocessen för vi känner i dagsläget att vi trasar mera sönder vårt förhållande av detta projekt. Huset och garaget vi har skrivit kontrakt på är så pass dyrt att vi är beroende av varandra en lång tid framöver och eftersom jag känner en sådan stark tvivel till detta så känns det otroligt dumt att hoppas det ska lösa sig för mig. Jag tog kontakt med hus leverantören idag och förklara hur våran situation var och säljare var tack och lov väldigt förstående för oss, och gav oss möjlighet att få skjuta på hela processen fram till nästa vår/sommar och skulle vi inte kunna lösa vårt förhållande tills dess så får vi riva kontraktet med husbolaget men vi hamnar betala en liten slant för byggplansritnigarna. I nuläget så kommer vi/jag fortsätta gå på terapi, för jag måste verkligen få reda ut mina tankar med mig själv och se om jag kan och vill vara kvar i denna relation för detta går på repeat i min hjärnan hela tiden och det bryter ner mig. Vi har bestämt oss för att lägga fokus på annat och försöka njuta av tid tillsammans istället och ge vårt förhållande en chans, och blir inte det bättre inom närmsta halvåret så har vi bestämt att ge upp och gå isär.

      Comment


      • #4
        Glöm inte bort att kärlek är en känsla men en relation är ett val.

        Det kan alltid finnas någon därute som passar oss bättre. Som skulle göra oss lyckligare. Eller inte. Kanske aldrig hittar någon. Eller om hittar någon, så gör omständigheterna att det ändå inte blir.

        Men även om du skulle komma fram till att hon är den du väljer och bestämma dig för att du vill gå 100% in, så kan det vara så att er dynamik redan tagit så mycket skada. Att du aldrig kan vara den du vill vara i relationen eller att hon inte klarar att lita på att hon verkligen är vald, att du inte fortfarande grubblar.

        Men det låter som ni båda tagit de mogna stegen att valt kommunicera, valt att ta hjälp, valt att försöka lösa problemen om det går. Att inte bara ger upp utan att redan ut det. Mycket imponerande.

        Comment

        Working...
        X