Announcement

Collapse
No announcement yet.

Plötsligt öppnas ögonen..

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Fyrabarn
    started a topic Plötsligt öppnas ögonen..

    Plötsligt öppnas ögonen..

    Gift i 20 år men nu när det första barnet flyttat hemifrån börjar jag tänka på hur det ska bli sen när alla barnen flyttat. Jag känner att min man nervärderar mig, han kan allt i hans värld, jag kan inget. Det har blivit så tydligt plötsligt. Vi skulle göra om vår baksida i sommar.
    Jag ville fixa gräsmattan, kratta och så, men det fick jag inte för min man. Jag kunde ta slänten tyckte han som ingen ser.
    Han ville göra det plus bygga poolhus, lägga sten, bygga uteplats, fixa rabatter och uterum själv så allt blir perfekt...
    Jag kände mig stött när jag inte fick vara med, varför tycker han att jag inte kan anlägga gräsmattan? Jag är 40 år och klarar det.
    Jag vill inte leva med någon som inte vill ha mig med i gemensamma projekt.
    Han sa igår när jag ifrågasatte honom att han tycker inte jag gör underarbetet så bra..
    Strunt i det. Allt behöver inte vara perfekt. Vår baksida ska spegla båda oss tycker jag. Men det tycker inte han. Och hallå det här handlar om en gräsmatta! Jag mår dåligt av det. Jag märker att det här genomsyrar vårt förhållande. Han tror aldrig på mig. Han tycker aldrig att jag kan något. Men han kan allt. Och ja han kan mycket men han vill göra allt själv och inte tillsammans med någon. Helt tvärtom mot mig.

  • Fyrabarn
    replied
    Nu slipper jag leva med någon besservisser som trycker ner mig. Fattas nu bara att ta nyckeln o riva ett varv på nya bmw:n som han kör runt i.

    Leave a comment:


  • Fyrabarn
    replied
    I sept 2019 frågade jag igen ifall han varit otrogen. Han svarade ja. Redan 2004 hade han en älskarinna och sen har otroheterna pågått ända till 2018!!!!!!!!
    Så jag köpte mig ett hus och nu säljs vårat stora fina gemensamma hus om en vecka. Det gör ont men det är en konsekvens av vad min man har gjort. Ljuga är han bra på och göra saker bakom ryggen. Jag flyttade före jul o nu vill jag skiljas.
    Efter fem år har jag äntligen satt ner foten.

    Men det har inte varit lätt att flytta och bo helt själv. Jag är van vid man o stor familj. Plötsligt är jag själv med hela kroppen full av stress o ångest. Spelar ingen roll att jag vet att det här var det som var rvunget att ske. När man ser sina barn lida och gråta för att vi separerar o säljer deras barndomshem då ger det mig som mamma ångest. Jag vill ju ge de allt bra. Jag vill ju att de ska må bra o vara glada!
    Jag har varit sjukskriven och haft svårt att sova o äta men nu börjar det vända. 5 månader sen var det som han berättade allt för mig.

    Nu är mina barn stora, tre har flyttat hemifrån o en bor hemma. Så jag mår bra när min dotter bor hos mig. Hon kör 2v i taget. Jag hopoas hon så småningom flyttar till mig på heltid men jag säger inget. Bara hoppas. Har förstått att det är bra om barnen har en god relation till sin idiotiska pappa. Jag har haft svårt för det, men alla säger det till mig att det är bra.
    Last edited by Fyrabarn; 2020-02-21, 09:08.

    Leave a comment:


  • Fyrabarn
    replied
    Jag har som tur är vänner som ger allt det där min man inte kan ge. Vänner som kan skämta och skratta. Vänner som säger att jag är bra o fin. De ger mig bekräftelse. Jag har systrar o föräldrar som också ger mig så mycket positiv energi. Jag överlever. Men mutt psyke går upp o ner. När jag är på botten kan jag inte se det. Men idag gör jag det. Skön känsla.

    Leave a comment:


  • Fyrabarn
    replied
    Jag har läst boken omgiven av idioter, han är så blå knallblå. Ser bristerna i allt. Har du målat en tavla, den hänger lite snett är hans reaktion. Jag är gul o grön men sen är vi lite röda båda två.
    Last edited by Fyrabarn; 2018-02-24, 08:30.

    Leave a comment:


  • Fyrabarn
    replied
    Ibland när mitt psyke är starkt försöker jag se honom som en komedi. Stort ego som lever i sin bubbla av självgodhet, stel som en robot, talar som en faktabok och Tycker han är överlägset bäst. Det får mig att le åt honom.

    Leave a comment:


  • Fyrabarn
    replied
    Jag ska idag anmäla mig till målarkurs, boka in tjejmiddag, boka in helg att åka ”hem” till släkten som är som jag skojar o släpper loss, för att jag vill det. Han är inte med i de här planerna.

    Leave a comment:


  • Fyrabarn
    replied
    Hörlurar i öronen o ut o bygg, då slipper man småprata om dagen, kvällen.
    Prata o reflektera när vi varit hemma hos nån, helt oviktigt enligt honom. Varför ska vi göra det?? Är du dum eller?
    Jag tycker att det stärker banden för ett par. Inte han.
    Undrar vad han tycker stärker banden i ett par? Jag ska fråga honom.

    Det är sällan han fokuserar på mig eller mig o barnen när vi är ute o äter, han sitter tyst o tittar gärna på alla andra runtomkring. Jag hade önskat att han inte såg allt runtomkring för att han fokuserat på oss vid bordet istället.

    Varje gång vi pratar om koriander eller jag pratar o han lyssnar.
    Säger han A dotter älskar koriander.
    A är verkligen hans favorit.
    Jag körde henne idag till veterinären. Hon sa till mig hur jag skulle köra. Jag kan köra. Hon är likt sin far en översittare. Jag mår illa. Jag parkerade. Hon påpekar att bilen framför står i rutan inte jag. Jag vågade inte köra närmare tegelväggen. Hon var tvungen att Påpeka min enligt henne dåliga parkering.

    Kom upp till lägenheten i 5min ; nej sa jag jag kommer till kl 11 så kan du komma ut då. Ville inte parkera. Det var tydligt att hon ville ha kontroll o styra mig.
    Besserwisser o översittare tyvärr. Jag kände mig sårad flera gånger. Fast jag var snäll o körde henne till vet. O nordstan för att hämta kattsanden.
    Varför byter du fil nu igen? Du ska av här! Kör! du har förkörsrätt! Varför sätter du på gps-en? Sluta blinka!

    Hon tackade mig iaf innan vi skildes åt.

    Skönt att skriva av sig här
    Jag har fått nytt jobb o gläds åt det. Min man tycker jag löneförhandlar dåligt men jag är så stolt o glad. Jag höjde mig massor o är glad för det. Längtar efter att få börja 1 mars o få lite beröm o uppmuntran framöver. Jag har jobbat där förut o de gillar mig o gav mig mycket positiv feedback sist. Är jag kanske i stort behov av bekräftelse? Jag tror det.
    Här hemma sköter jag tvätt disk handling räkningar ( vi har städhjälp) o inköp av sånt som behövs.
    Ibland upplever jag det som ojämlikt men ibland känner jag att jag vill vara den som sköter allt för jag får då bestämma hur jag vill ha det.
    Jag tycker om att bestämma kan jag erkänna. Men jag är en mjukis som lätt låter sig övertalas om det skulle vara så. Jag måste jobba på att stå på mig. Jag vet.
    Last edited by Fyrabarn; 2018-02-24, 08:03.

    Leave a comment:


  • Fyrabarn
    replied
    Känner att jag bara måste skriva av mig lite igen. Jag gråter inte är mer arg o frustrerad men lugn på nåt konstigt vänster.

    Igår Fredag
    Han kommer hem 18.30 som dagen innan. Sent enligt mig. 8-17 vad hände med det?
    Äter mat som jag lagat o handlat till samtidigt som han sitter i köket kollar han på tvn i vardagsrummet..
    Jag vrider nacken av mig för att se.
    Han sitter med telefonen.
    M gör samma, pappa gör ju det..
    Han svarar på sms från jobbet.
    Jag får ingen uppmärksamhet alls.
    Inte m heller.
    Sen kollar vi på på spåret. Jobbandet fortsätter, jag blir sur.
    Förväntar sig jobbarkompisar att få svar 20.30 en fredagskväll?? På sms?
    Borde inte den tiden vara typ vigd åt familjen? Eller det hade varit min önskan iaf.
    Nu är det inte så o jag blir arg.
    Efter skavlan går han på toa länge, jag hinner hänga tvätt o borsta tänderna o kissa uppe. Hade hunnit rasta saga också..
    Nu har jag lagt mig arg.
    Han är sååå uppe i sitt o är sååå egotrippad.
    Jag mår lite illa.
    Ibland undrar jag om han har mig o barnen för att det förväntas av en man att ha det. Om han verkligen fått välja hade han aldrig haft det. Det verkar jobbigt att behöva bry sig o ta hand om någon för honom. Han känner väldigt lite empati.
    Det verkar ha gått honom helt förbi att i en relation är det viktigt att prata med varandra. O då inte bara om jobb jobb jobb.

    I veckan var det utvecklingssamtal men han valde bort det. Barnen är inte prio ett.
    Att han inte skäms. Skulle han aldrig göra. Enligt honom är han bäst.
    På allt.
    Allt är så dåligt, företag flyttar o vad dåligt.
    Men hur bra är han själv på att prioritera sina närmaste? Det undrar jag.



    Spelande

    När vi spelar spel är A dryg
    Med miner o saker han säger mår jag så dåligt, ingen uppmuntran över huvudtaget
    Frågor som; kan du inte det? Kommer ur hans mun. Det fattas bara idiot på slutet av frågorna. Ögonen rullar o ögonbryn höjs. Miner som inte är särskilt trevliga när man känner sig ledsen o okunnig. Han är inte så bra på att skapa trevlig o go stämning. Inga skämt, inget skoj, allt är på nåt sätt blodigt allvar. Han kan inte slappna av o skoja o se till att andra har roligt. På restauranger sitter han ofta tyst o stirrar på nån annan än oss som han är ute med. Om han säger nåt är det om paret bredvid eller nåt negativt. Maten ör dålig, sångaren sjunger illa, det luktar rök, det är kallt. Osv.
    Fortsättning spelande, Önskar han vore mer ödmjuk o hjälpte mig när jag inte kan, istället blir han irriterad.
    Det gör mig ledsen.

    På resan har jag ifrågasatt att han jobbar mkt. Känns som att bara för att jag sa det går han på toa länge länge o jobbar där.
    Hans högsta prioritet i livet är : hans jobb.
    När jag frågar han säger han att han förväntas ta det ansvaret. Det är inget mer att säga om det säger han.
    Men jag frågade vad han egentligen ville, det ville han inte svara på ; sa bara lite snabbt att det hade varit skönt att kunna släppa jobbet helt under semestern.
    Hela hans engagemang ligger i jobbet.

    Det är svårt att känna sig på djupet älskad av honom för att han verkar ha inställningen att han gör det som förväntas av honom. Punkt. Det är punkt där. Gör bara det som förväntas inget extra.

    Han behöver lägga hela sin själ i jobbet o då gör han det.
    Alla hjärtans dag blev katastrof förra året. Då var han iskall. Inte en kram inget.
    Han förväntades fixa till det iår. Åkte iväg 5 min innan vi skulle resa o köpte present till mig. Det var ju snällt; men barnen då?
    Dom fick inget. Han gör bara bara det som förväntas av honom.
    Det finns ingen verklig kärleksglöd bakom.
    Det är stelt o väldigt oromantiskt. Kram nej, puss nej, några vänliga ord nej.

    När jag ringer honom på jobbet svarar han i stort sett aldrig. Han smsar o ringer upp senare. Prio ett=jobb
    När vi var med i Kina skulle vi åka tåg till Peking men en chef i Kina ville plötsligt träffa honom. Vi fick åka själva till Peking.
    Vi är inte prio ett, kommer aldrig vara och har aldrig varit.
    Han förväntas bara dra runt med en enligt honom jobbig familj.
    Vi klarade det bra men det visar så tydligt att jobbet är prio ett.
    Även när vi skulle till tygmarknaden skulle han beställa kläder men han är ju där ofta!? Jag hann aldrig beställa något för han hade ett möte som han inte fick missa..men han hann beställa o det tog lång tid, han stod länge o valde tyger, så vi fick rusa därifrån. Vadå skulle han se till att fryn fick sy upp nånting? Va ska han behöva stå över att sy upp sin kavaj? För att nån j frus skull. Aldrig!


    Jag vill inget hellre än skratta o ha kul. Jag struntar i om jag är allmänbildad eller inte. Jag vill skapa, äta gott, ha roligt o skratta o leva livet utefter mina förutsättningar. Men när gör jag det med A? Jag är ju efterbliven i hans ögon.
    Inte när vi spelar spel iaf. Han blir dryg o tråkig. Tom elak o dum mot iaf mig.
    Ibland får han mig att känna mig handikappad. Någon som retar honom.
    Någon han tycker är riktigt jobbig. Är jag det?
    Jag tog med spel på resan, ville skratta tillsammans. Men det blev inte så. Han var dum o jag blev ledsen.

    Ibland märker jag att han njuter av min dumhet, som när jag går från hotellrum åt fel håll. Han ler. Jag känner mig förtvivlad. Hjälp mig då dumma man. Säj till mig: gå till vänster. Men han ler o säger var ska du?
    Han ser ner på mig så är det o har alltid varit tyvärr. Min tid är oviktig, hans tid är viktig.
    Att hjälpa eller stötta mig finns inte som alternativ om jag inte ber om det.
    Men det försvinner lika fort som jag fått lite hjälp. Tex vägbeskrivning i detalj, varenda detalj är med. Överdrivet detaljerat. Säj bara sväng höger. Sen vänster. Det är lättare att minnas för din efterblivna fru.

    Jag lider av dålig självkänsla o värre blir det att leva med honom. Det går inte att blunda för det. Det är ett faktum.
    Last edited by Fyrabarn; 2018-02-24, 08:21.

    Leave a comment:


  • Fyrabarn
    replied
    Men hur gör man det? Rätar på ryggen? Det är ju så skrämmande sant att jag gör allt hela tiden för hans skull och offrar mig hela tiden och jag förväntar mig att han gör samma mot mig men det gör han ju inte!
    Jag är ju helt tydligt för serviceminded och supportar hela tiden. Jag måste ta tag i detta och inte tillåta respektlöshet mer. När han kommer hem från Kina ska jag ta ett snack med honom igen.

    Leave a comment:


  • RoughTimes
    replied
    Originally posted by Fyrabarn View Post
    Kan man göra nåt test för att se om han ser mig som sin jämlike?
    Ja, DU kan göra många test. Börja med att räta på ryggen och sluta krypa för honom. Ta din dotter med dig och gör det ni två tycker är roligt. Skit i vad han tycker och sluta kräla för honom. DÅ ser du om han ser dig som en jämlike, vilket han alldeles klart inte gör i nuet. Men om du vaknar, rätar på dig och står upp för dig själv ett tag så kanske han också vaknar upp.

    Men det betyder inte att det är säkert att han är beredd att erkänna dig som sin like med automatik.... men då ankommer det på dig att markera om du accepterar den underordnade rollen, eller inte. Du kan inte förvänta dig att andra ska _ge_ dig ett värde. DU måste (in)se och markera ditt eget värde först.

    Leave a comment:


  • RoughTimes
    replied
    Originally posted by Fyrabarn View Post
    Kan man göra nåt slags test för att se om han respekterar mig?
    Men du milde, vad behöver du mer för ett "test" än han hånflin när han hade lyckats lura dig till en backe som var över din förmåga

    Leave a comment:


  • RoughTimes
    commented on 's reply
    Det hjälper inte att *ögonen öppnas*, inte om du inte förmår dig att agera. Och du agerar ännu inte på något minsta sätt. Du bara reagerar inom dig. Hela tiden, om och om igen på det sätt han förväntar sig och önskar. Du gör honom till viljes och du går honom till mötes, hela tiden.

    Vill du få något annat resultat än hans hånflin så måste du börja göra på ett annat sätt. Du måste börja _agera_!

  • knet99
    replied
    Du kan ju testa detta

    http://www.lovetestnow.com/sv/

    Leave a comment:


  • Fyrabarn
    replied
    Tack för att ni alltid svarar när man skriver här, läste just det som vi skrev 2015. Inget är förändrat egentligen..inser jag.

    Leave a comment:

Working...
X