Announcement

Collapse
No announcement yet.

Plötsligt öppnas ögonen..

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #31
    Nu till nästa kapitel i mitt liv;
    Hatar verkligen ensamheten.
    Hur löser man det? Jo man dejtar.
    Så förra året i mars träffade jag en man som jag föll pladask för. Snygg omtänksam snäll hjälpsam o med samma värderingar i livet som mig. Tiden gick och allt var fantastiskt. Bara att få sova och vakna ihop, dricka kaffe ihop, åka på minisemestrar.
    Men så gick förälskelsen över och mannen jag dejtat visade sig ha otroligt starka band till sin mor. Hon agerade fru.
    Och han visade sig bli en upptagen man som prioriterade mycket annat före mig. Och han hade många kvinnliga vänner.
    Det blev too much för mig så det tog slut i september förra året.
    Jag dejtade många redan i oktober men ingen kemi nånstans.
    Mannen jag varit ihop med kontaktade mig i november o ville ses. Han saknade mig såå mycket.
    Vi har sen setts ca 1/månad.
    Han vill att vi ska bli ihop men jag har sagt nej. Man kan inte bygga en relation på bara passion, eller hur?
    Delar av mig vill medan andra delar inte vill.
    Hur mkt tid kan man kräva när vi är särbos? Kanske kräver jag för mkt tid av honom?
    Han har stora barn som jag, två kvar hemma. Jag har en.
    Jag skickar varje dag kärlek i meddelanden, han är sval. Det här har jag sagt att jag önskar mig mer kärleksbevis under den tiden då vi inte ses. Det sker inte.
    Han är lite sluten, svårt att prata om känslor.
    Han grät en gång när vi var på restaurang när han pratade om hans grannfru. Det var lite märkligt. Han sa att hon var hans bästa vän. Hm, jag då??
    Han ville ta med mig till fjällen en helg nu i feb. men plötsligt åkte han iväg med sin dotter o ändrade till marshelg med mig. Jag blev stött. Varför prioriterades inte jag?
    Han har ett udda sätt att uppvakta mig. När jag tar upp frågor om relationen så vill han alltid prata om det när vi ses. Han har svårt att formulera sig säger han. Konstigt eftersom han är lärare.
    Han kommer alltid till mig (vi har 5mil emellan) eftersom han har sina ungdomar på heltid. Han har alltid med sig blommor och säger alltid fina komplimanger. Det är som att han hade en av o på knapp. När vi ses är den på och när vi är isär är den av. Varför är det så?
    Vi har svårt att prata framtid. Eller inte jag men han har det. Magen knyter sig på honom när jag föreslår att vi säljer våra hus o köper ett gemensamt. Hans mamma bor ju bredvid.
    Jag vet att jag kanske borde lämna den här mannen o gå vidare. Men det är svårt. Han attraherar ju mig.
    Jag vill typ klippa ut honom ur sitt sammanhang och bara ta in honom i mitt liv. Inte allt runtomkring.
    Det är så svårt med ny relation. Ska det vara såhär?
    Idag hjälpte jag min dotter att flytta o min exman var där. Det är jobbigt att vara i samma rum eftersom han ljugit o bedragit mig i 15 av våra 25 år som gifta.
    Så jag åkte när allt var klart. Mina 3 stora barn stanbade kvar o åt pizza med bedragaren.
    Jag skrev det här till mannen jag träffar.
    Då skriver han att jag borde stannat kvar och tagit mer plats. Han ogillar att jag låter exman ta plats.
    Jag blev ledsen över det för jag kände mig stark som tackade för mig o åkte till havet o njöt av solnedgången.
    Så nu vill jag avsluta allt med honom.
    Samtidigt har vi kommit så långt med varann. Han känner min släkt o mina vänner o jag känner hans.
    Vi vet mycket om varann o jag gillar honom ändå på något konstigt vänster.. suck.

    Comment


    • #32
      Jag gillar att skriva av mig här,,
      I min nya relation kände jag mig sårad när han pratat om att åka iväg med mig en helg som jag var barnfri, istället åkte han iväg den helgen med sin dotter
      När jag frågar varför, säger han att vi inte hade bestämt nåt, bara pratat om det. Jo, det är sant men jag ställde mig in på att åka iväg.
      Så jag blev sårad men han vill inte säga förlåt.
      För han har inte gjort nåt fel anser han.
      Jag blir förvirrad.
      Om man bryr sig mkt om nån en riktigt nära vän då hade jag sagt förlåt direkt om min nära kände sig sårad av nåt jag sagt eller gjort.
      Det är väl inte upp till den som ska säga förlåt att avgöra hur den andra upplevde situationen?

      Comment


      • #33
        Jag har dessutom vid jul fått genomgå en hemsk abort pga vår relation. Så jag tyckte att jag förtjänade att prioriteras.
        Han stöttade mig första och andra helgen efter. Då kom han med blommor och kramades och vi hittade på roliga saker att göra tillsammans.
        Samma stund han åkte från mig så slutade stöttandet.
        Jag har skrivit hur man bäst stöttar mig för vi är ju alla olika med olika behov. Men han gör inget. Vi tar det när vi ses är hans svar.
        Men om vi bara ses 1/månad, då har tiden redan gått då jag behövde stöttning. Hur tänker man då? Jag förstår inte?

        Comment


        • #34
          Tänk om det är så att jag dras till liknande män.
          Tänk om min nya man liknar min gamla???
          Ibland känns det som att jag har förklaringar till mig själv varför han inte respekterar mig.

          Men en del av det som han gör mot mig är respektlöst.
          Och ibland talar han osanning.

          Jag vill inte göra om samma sak igen som jag redan varit med om förut.

          Det är svårt att avgöra vad jag ska tillåta och förlåta och vad jag inte ska tolerera.
          Jag förlorade mig själv lite i mitt 25 åriga äktenskap med en man med narcissistiska drag.
          Hur fungerar ett normalt förhållande???

          Comment

          Working...
          X