Skulle starta utredning men psykologen gjorde en 360-vändning.

[powderfoot]

Nyligen har en läkare och en psykolog (oberoende av varandra) velat testa mig för Asperger, men sedan
ansett att jag inte var det.

Nya psykologen sade med full övertygelse efter första mötet (hade läst min tjocka journal) att jag hade Asperger.
-Men jag har ju gjort två screeningtest och ingen av dem visar att jag har det; hur kommer det sig?
-Du har levt med det så länge att du tolkar frågorna från en utgångspunkt där du genom åren har kompenserat
för dina 'brister' och inte ser problematiken på samma sätt.
Och eftersom den här psykologen var expert inom området kunde hen ställa rätt frågor och tolka svaren rätt.
Vid varje samtal fick jag höra att det var utom tvivel att jag hade Asperger och det pratades om att starta en
utredning.

Så skulle det bli uppehåll med samtalen (semestertider) och psykologen frågade om jag var överens om att
starta en utredning och jag hade börjat närma mig att acceptera diagnosen efter att ha läst på en hel del om den
och sade 'ja' till en utredning.
-Bra, då startar vi på genast efter uppehållet. Men jag vill att du jobbar lite med det här under sommaren; läs på
om diagnosen och gör anteckningar med egna tankar, erfarenheter osv.

Jag har ägnat månader åt att läsa på om diagnosen, läsa andras berättelser, jag har reflekterat och antecknat.
Det har varit mycket jobbigt och smärtsamt då många minnen kommit upp, tankar och ifrågasättanden som jag
inte kunde fråga psykologen om. Jag kände igen mig i en hel del av det jag läste och började vänja mig vid tanken
på diagnosen och jag kände till och med en viss lättnad, att jag fick förståelse för varför jag är som jag är.

När vi träffades efter uppehållet gjorde psykologen en helt oväntad helomvändning; vi skulle lägga diagnosen 'åt
sidan', hette det. Inte ett ord om utredningen.
Jag blev så paff när jag till slut förstod vad som hänt att jag inte kunde ta upp det på en gång.

Efter mötet var jag i upplösningstillstånd; en del muskler blev krampaktiga, jag skakade tänder, grät.

Får det verkligen gå till så här?
Vad fan gör jag nu?

[knet99]

Vid nästa möte så berättar du det du skrev nu. Att du förberett dig både praktiskt och mentalt ,och att du därför föll handlöst när detta blev ändrat. Och fråga terapeuten varför detta ändrades?

Det kan vara så enkelt att där terapeuten jobbar så har det skett någon omfördelning av resurserna. Eller nya riktlinjer. Men det är viktigt att terapeuten får veta hur detta påverkar dig, så kan eventuellt omvärdera om det finns utrymme för det.

[powderfoot]

Tack för dit svar. Jag ska försöka berätta vid näst möte.

Vet inte riktigt hur jag ska hantera den virvelvind av känslor som nu rasar runt inuti mig.
Det är flera veckor kvar till nästa möte...

[knet99]

Förstår det, du har väntat länge och så drogs mattan undan under dina fötter.

Tyvärr så är en del terapeuter omedvetna om deras egna beteenden och kan reagera som "privatperson" och gå till attack som försvar. Så mitt förslag är att du när tar upp det säger "Jag känner..." "Jag behöver..." "Jag hade hoppats...". Alltså inte "Du sa att...." eller "Du lovade mig...".

Naturligtvis ska en terapeut klara "Du sa att..." och "Du lovade mig...". Men för att slippa obehag så kanske säga det mer försiktigt.

Hur din terapeut reagerar på detta kommer att säga dig en hel del om utsikterna för att ni ska kunna jobba ihop och om terapeuten kan vara någon nytta för dig. Kom ihåg att du är klienten, den som behöver hjälp. Det är ok om du säger "fel", är "klumpig" eller annat. Men terapeuten är ett proffs och ska kunna hantera situationen. Ska kunna.

[powderfoot]

Precis så kändes det; 'så drogs mattan undan under dina fötter'!

Det är ett så utsatt läge att vara i beroendeställning.

Min erfarenhet är att många av de terapeuter jag mött anser att de är 'guds gåva till patienten' och
patienten bör därför bara tacksamt ta emot det terapeuten erbjuder.

Att som patient ha egna åsikter om hur man bör bli bemött eller vilken behandling som passar ogillas ofta.

I en helt annan situation med en annan terapeut gjorde jag precis som du skrev 'Jag känner..', 'Jag tycker...'
och hon blev personligt förolämpad och höjde rösten mot mig och gick i försvar. Så det hjälper ju inte alltid,
även om jag tycker det är ett bra sätt att framföra åsikter på.

Jag har skrivit ner lite hur jag känt efter mötet (men det brukar inte bli att pappret kommer fram när man väl
möts och då faller gärna kärnpunkterna bort).

Jag uppskattar din input.

[Johan92]

Har haft flera terapeuter och de är lika mycket olika som vi patienter. Har haft dåliga som jag tycker bör få sparken, men också personer som faktiskt brytt sig om mig och försökt hjälpa mig. Sen att jag har svårt att knyta kontakter eller lita på folk är en annan sak.

Bättre att berätta vad du tycker, går det åt helvete så kan du alltid byta!

[powderfoot]

Jag ska försöka tänka positivt och förbereda mig inför mötet, men det faller sig inte naturligt för
mig att ta plats med egna känslor och önskemål.

[Solstjerna]

Jag har en släkting som mår dåligt och efter några år med en dålig psykolog/läkare blev lovad utredning,
men efter semestern slutade läkaren och Ingen utredning hann påbörjas.
Så Ny läkare som visade sig vara bra, och skulle göra utredning,
men efter två besök så slutade denna läkare och ingen utredning hann påbörjas denna gång.
Ny läkare som släktingen inte har träffat, är hoppet ute om utredning,
och min släkting tycker det är bra, för att göra en utredning nu, känns mera oroligt än de vanliga lugna vardagar.
Ja vad gör man… själv är jag inte helt stark heller att ge råd, för vilka råd ska man ge. Jag mår bättre nu, men men..
Tror nästan att det är bäst att vara i naturen, och där man kan få vara i lugn och ro,
för än finns det sommarvärme att vara ute i, även när det regnar kan det vara skönt ute.
Läkare och de som ska veta vad man kan göra för att komma på fötter,
är ofta svåra att hitta någon som passar ens personlighet,
och det som mest är irriterande är att mötena är så sällan, det är tidsbrist,
och det mår man inte bra av heller, sedan finns inte tid att lära känna varandra,
så det blir ett klumpigt förhållande mellan läkare och oss andra, lite för ofta.
Men så kommer sedan någon som passar in bra, och då mår man bättre.
Önskar dig god fortsättning, och hopp om bättre läkare som passar dig.

[powderfoot]

Tack för ditt svar.
Du har rätt i att tidsbristen gör det svårt
att bygga upp den tillit och trygghet man behöver
i den här sortens 'förhållande'. Det handlar ju om
väldigt privata tankar och känslor, som ska delas
med en främling.
Det är fortfarande över en vecka innan jag ska på nästa
möte och jag blir mer och mer nervös.

Hoppas din släkting får rätt hjälp.