Skriv av dig din panikångest!

[smyrra]

Nu vill jag skriva av mig lite panikångest.Du kanske också vill pröva här någon gång.... det pirrar i tårna och fötterna, det darrar svagt i vader och lår. Har kramp i mellangärdet, runt hjärtat och lungorna. Är samtidigt sömnig och önskar att jag kunde somna om. Hjärtat är ju där det är. Rädd är jag oavsett om jag sover eller inte. Det som gör att det inte släpper är mina återkommande tankat på att det ska gå över, att jag försöker hantera ångesten och när det inte går så blir jag mer rädd. Nu tar jag en Rennie för att ev magproblem ska släppa iallafall, har också tagit en betablockerare för att minska hjärtklappning. Det kommer att ordna sig med tiden....

[smyrra]

Fick ett oväntat sms på morgonen. Då släppte ångesten för en liten stund.

[Christinalova]

Vad gör man när ångesten beror på att ens dotter har ångest och isolerar sig och är elak mot oss pga att hon isolerat sig och vi vill hjälpa men hon ber oss att inte skriva och lägger all skuld på oss och vill inte att vi hjälper henne

[emil i lönneberga]

Skulden hon ger er är det någon substans i den? El är det så att det är ni hon känner sig helt trygg med och med det läggs allt på er? Hur gammal är hon? Om ni inte har del i denna skuld hon ger er så måste ni ta detta med henne. Går hon i terapi?

[RoughTimes]

Skulden hon ger er är det någon substans i den? El är det så att det är ni hon känner sig helt trygg med och med det läggs allt på er?

Två fullkomligt essentiella och legitima frågor, dessvärre alldeles oerhört svåra att svara objektivt på som förälder, dvs både älskande och iaf delvis ansvarig för tingens varande. Objektiviteten blir så lätt förvrängd då det gäller de egna barnen, man tappar det objektiva seendet direkt. Skulden är så lätt att ta och lägga på sig själv, som förälder..... så mycket hellre det, än att lägga den på barnet.

Missriktad välvilja, då verklig _hjälp_ kräver åtminstone viss klarsynthet. Åldern kan förvisso vara en förmildrande omständighet i vissa lägen, eller så fungerar den som en bortförklaring när man inte orkar med att fronta de existerande realiteterna..

[smyrra]

svettas, det kryper i kroppen, ångesten är på topp.... skulle kanske vara hjälpt av att springa men jag vågar ju inte ens gå ut själv.
Helvetes jävla skit säger jag bara.....

[smyrra]

Idag ska jag ut i världen.... har redan haft ångest sedan 4 i morse.... det hade jag iofs igår morse också. Haha... idag har jag lite mer panik bara....

[smyrra]

ångest är min arvedel, mitt hjärtas skri i världen - Nils Ferlin

[smyrra]

Idag har jag kört bil. Tjoho, och promenerat 10 minuter..... vilka framsteg. Just nu har jag ångest och måste skriva, skriva, skriva för att låta fingrarna springa. Vågar inte springa med benen för då slår hjärtat så hårt och snabbt och jag kanske dör, hahaha, knappast men det är så jävla svårt att gå rakt emot skräcken. Det är nästintill omöjligt att få kroppen att lyda. Hur gör man?
Jag kunde förut, har lärt mig i två omgångar tidigare. Tycker att jag borde ha lärt mig, att jag borde komma ihåg. Det gör jag väl också på sätt och vis men när marken försvinner under fötterna så faller man rakt ner.
Rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, rädd, uttråkad, trött i fingrarna.... imorgon ska jag gå ut... jag måste ha sysselsättning. Har blivit sjukskriven...det skrämmer mig också, vad ska jag fylla min tillvaro med? Hur skapa känsla av mening?

[smyrra]

Delvisa panikattacker återkommande under eftermiddagen. Ytlig och stötvis andning, tryck över bröstet, jag är rädd!

[loverboy31]

Hej Smyrra!
Jag fick för en stund sen en panikångestattack och det började med att jag blev yr och sen börjare hjärtat slå fortare och jag blev darrig och kallsvettig och orolig men jag försökte ta det lugnt och andas djupt så den klingade av rätt snabbt som tur var.Efteråt kändes kroppen tung och som gele och jag blev trött. Hoppas du mår bättre idag

[smyrra]

Tjena Loverboy,
Vad bra att du kunde andas och låta rädslan komma och gå igen. Bravo! Du kommer att klara det nästa gång också😀

[smyrra]

Jag är rädd för min medicin. Jag är nog rädd för det mesta av livet just nu men mest är jag rädd för att må dåligt. Jag har svårt att acceptera detta faktum och låta mig spolas med av forsande känslor och tankar. Min nya medicin verkar dock tvinga fram detta,,,, kan inte kämpa emot så mycket. Det gör mig livrädd förstås men, men.... fortsätt simma, fortsätt simma.

Det är för diG min älskade unge jag kämpar dag för dag. Framåt, inte bakåt! Framåt!

[smyrra]

Kryper i kroppen och i huvudet. Tankarna drar iväg mot katastrofen och tänker: jag kan inte stå ut. Jag kommer inte kunna stå ut..... men det finns ju inget annat!
Det spelar ingen roll hur många som finns runt omkring mig eller om jag ligger på sjukhus eller om jag får tabletter till förbannelse.... jag, JAG, måste ändå stå ut alldeles själv.

[loverboy31]

Jag känner igen den känslan av att ingen kan hjälpa en och att det bara är en själv som kan hjälpa en själv och att man får kämpa ensam mot ångesten och försöka stå ut så gott man kan.