Tack till dig som valt att läsa mina ord.
Jag har återigen fått kraftig ångest och panikångest. Då det är tredje eller fjärde episoden i mitt liv så tycker jag att jag borde ha lärt mig att stå ut, att jag vet att det är enda vägen igenom ångesten. Hade min första vända som 20-25 åring. Panikångest, hälsoångest, flygfobi, existentiell ångest, depression och lång sjukskrivning. Lärde mig att överleva och att hantera panikångesten. Existensen är som den är och rädslan för att ha allvarliga fysiska sjukdomar har gått över. Flygfobin har jag kvar. 2 vändan kom när jag var ca 35, efter att ha fått barn och mina krafter sinat. Ny depression och panikångestattacker, tänkte bara på döden hela tiden. Fick medicin Citalopram och längre fram kombinerat med Voxra. Medicinen hjälpte mig långsamt (år) upp igen. Arbetade dock varje dag. Pliktkänsla och rädsla för att låta mig besegras av ångesten fick mig att släpa mig iväg till arbetet. Det blev bra igen.
Nu efter ett par tuffa år på arbetet och jag har fyllt 45,,,, (10årsintervaller anas) sitter jag hemma andra dagen efter sjukskrivning. Så akut och kraftig ångest som jag inte kunde bemästra, fick panik! Vill bara fly, äta tabletter så det slutar, få någon att hjälpa mig... Jag bara skakar i hela kroppen och skräcken tar över helt och hållet. Är inte rädd för att dö denna gång, bara så skräckslagen att det inte ska gå över. Jag är så rädd för att inte orka stå ut, att härda igenom en sån här period igen. Det gör mig också jätterädd för att vara ensam, rädd för att inte kunna hantera paniken eller kunna stå ut medan ångesten river färdigt genom kroppen.
Läser här en del forum, hur andra lever med vansinnigt jobbiga symtom. Till er som ännu inte fått hjälp, fortsätt kräva hjälp! Sök vidare, stå inte ensam. Känner för er alla! Önskar att det bara kunde sluta.
Jag har återigen fått kraftig ångest och panikångest. Då det är tredje eller fjärde episoden i mitt liv så tycker jag att jag borde ha lärt mig att stå ut, att jag vet att det är enda vägen igenom ångesten. Hade min första vända som 20-25 åring. Panikångest, hälsoångest, flygfobi, existentiell ångest, depression och lång sjukskrivning. Lärde mig att överleva och att hantera panikångesten. Existensen är som den är och rädslan för att ha allvarliga fysiska sjukdomar har gått över. Flygfobin har jag kvar. 2 vändan kom när jag var ca 35, efter att ha fått barn och mina krafter sinat. Ny depression och panikångestattacker, tänkte bara på döden hela tiden. Fick medicin Citalopram och längre fram kombinerat med Voxra. Medicinen hjälpte mig långsamt (år) upp igen. Arbetade dock varje dag. Pliktkänsla och rädsla för att låta mig besegras av ångesten fick mig att släpa mig iväg till arbetet. Det blev bra igen.
Nu efter ett par tuffa år på arbetet och jag har fyllt 45,,,, (10årsintervaller anas) sitter jag hemma andra dagen efter sjukskrivning. Så akut och kraftig ångest som jag inte kunde bemästra, fick panik! Vill bara fly, äta tabletter så det slutar, få någon att hjälpa mig... Jag bara skakar i hela kroppen och skräcken tar över helt och hållet. Är inte rädd för att dö denna gång, bara så skräckslagen att det inte ska gå över. Jag är så rädd för att inte orka stå ut, att härda igenom en sån här period igen. Det gör mig också jätterädd för att vara ensam, rädd för att inte kunna hantera paniken eller kunna stå ut medan ångesten river färdigt genom kroppen.
Läser här en del forum, hur andra lever med vansinnigt jobbiga symtom. Till er som ännu inte fått hjälp, fortsätt kräva hjälp! Sök vidare, stå inte ensam. Känner för er alla! Önskar att det bara kunde sluta.
är tjej. 26
Comment