Announcement

Collapse
No announcement yet.

Personlighetsstörning

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #16
    Haha. Det är väl mänskligt att man gärna skulle ta en yngre partner om det var möjligt. Jag såg en kvinna som skrev så här:"Om du är äldre än mig så måste det finnas en bra anledning". Då är man lite tuff. Men seriöst så tycker jag att åldern har mindre betydelse. Jag har aldrig sökt efter någon partner tidigare. Och......jag ser en skillnad på den ovillkorliga kärlek som har strömmat igenom mig för den här knäppgöken och de tidigare förhållanden som jag har haft som visserligen har börjat som en romans men som mer har liknat en slags överenskommelse om att man ska vara tillsammans.
    Jag söker nu en någorlunda jämnårig man som blir som en överenskommelse att börja vara tillsammans och så får man hoppas att det kan utvecklas. Men om sanningen ska fram så är jag osäker på om jag ska bry mig om det............... Helst vill jag ju träffa nån där känslan finns på en gång och ta det därifrån. Men tror inte att det är möjligt
    Min väns älskarinna är i den position där jag skulle vilja vara. Hon har gjort det bra som har lyckats komma honom så nära inpå livet. Hon är dessutom modig och jag tror nog att det blir ett lite längre förhållande. Det är förbjudet eftersom hon är gift. Hon kommer att vara försiktig och dölja det. Han tycker om att gömma sig och -lura- alla med sina foton. Så dom har ju ett perfekt förhållande. Med mig skulle det ha blivit mer öppet och socialt och det är han inte intresserad av. Så det handlar mer om sexmöten mellan dem än något förhållande där man gör saker tillsammans. Det plågar mig att det inte är jag men jag har accepterat faktum. Och man kan få ett bra förhållande med en -vanlig-man absolut. Jag får ju ett bättre förhållande med en vanlig man. Min logiska hjärna talar om det för mig. Men jag har mina gropar av förtvivlan .(Bra uttryck , det där med gropar, stämmer väldigt bra). Men tycker att det blir bättre och bättre. Jag har ju dock lite livserfarenhet. Men störst av allt är kärleken !!! Det kommer vi aldrig ifrån. Inte jag i alla fall.

    Men nog är det konstigt hur livet kan ta tag i en och ruska om ibland. Jag har ju alltid tänkt att det är prövningar som ska göra en starkare och många gånger är det läxor som ska läras när livet ter sig hopplöst. Och det kan jag ju trösta dig kanske och mig själv också att när man tittar i backspegeln senare så är man tacksam över det som de tragiska händelserna trots allt har för med sig av bra saker. Nya insikter, Nya värderingar. Man kan känna att man har växt som människa och det kan troligen leda till något nytt som man behöver!
    Känns bra att prata av mig mera men....

    Nu ska jag sluta för ikväll. Kändes bra att få säga det här också. Det lättar! :-) Jag återkommer till dig Rough Times för jag kom just på något, men vi tar det en annan dag. :-)

    Comment


    • #17
      Ja, du har helt rätt i att det är män-skligt, det har ju män önskat i alla tider och då handlar det nog inte enbart om en yngre kvinnas fertilitet, tror jag. Även om det naturligtvis bidrar. För väldigt många (i princip alla) män som är attraktiva nog för att attrahera en kvinna "half their age" har ju redan flera barn/kullar, ofta med flera kvinnor dessutom, där första kullen barns ålder ligger närmare en ny partner än dem själva. Jag är övertygad om att de männen ser ytterligare barn med en ung kvinna som ett lika dyrt som ofrånkomligt, inte ens särskilt önskvärt, pris som han bara tvingas betala för att kunna fortsätta spela på samma planhalva som män jämnåriga med en ny ung partner. Det här scenariot är ju av naturliga orsaker inte möjligt för kvinnor, oavsett grad av jämställdhet, vilket gör det hela än mer komplicerat. För i ärlighetens namn, hur många människor i övre medelåldern eller ännu äldre kan för egen del önska sig femton mer eller mindre påfrestande 'småbarnsår' med alla de praktiska påfrestningar som det innebär, iaf om de förväntas fungera fullt ut och på heltid/kvantitetstid i föräldrarollen?!?

      Så med det i åtanke så tror jag att detta med faiblessen för en yngre partner idag handlar minst lika mycket (eller kanske ännu mer) om personlig rädsla för det lika oundvikliga som ångestframkallande åldrandets alla avigsidor. Jag tycker på inget sätt att det är fel på något enda vis, utan precis som du säger så kan även jag relativt lätt leva mig in i det tänket. I synnerhet som åldrande verkligen är paria i vår kultur. Kvinnor har nu äntligen möjlighet att göra ett eget val pga. att de inte längre är ekonomiskt beroende av en man och därmed friare att strunta i sociala normer genom att välja att göra detsamma som män gjort i alla tider. Däremot är toleransen från samhällets sida gentemot en kvinna med en väsentligt mycket yngre partner fortfarande inte tillnärmelsevis i paritet med den självklara acceptans från bägge kön som möter en man. Tyvärr, och som vanligt skulle jag vilja säga i frågor som den här, är det inte sällan andra (och företrädesvis yngre) kvinnor som fungerar som de tuffaste åklagarna. Kvinnor som kön betraktat kräver jämställdhet, men är på samma gång ofta de mest hårdnackade kritikerna till de kvinnor som faktiskt tar sig rätten att vara och agera jämställt och göra som de själva vill (alt. på samma sätt som män gör) och det utan att varken skämmas/gömma sig eller fråga någon om lov.

      Men när det gäller din situation så undrar jag ändå om du verkligen hade velat vara i "älskarinnans" position, om du tänker efter? Hon får ju bara smulor av allt med honom och allt på hans villkor. Både för att hon själv inte kan vara öppen även om hon vill trots att hennes eget äktenskap troligen måste vara över förutom på det affärsmässiga planet och det är förmodligen därför hon är vald. Men även för att han förmodligen aldrig någonsin kommer att klara av att ingå i en komplett, öppen och hängiven relation. Allt han klarar av är med största sannolikhet smussel, smulor och ffa. total kravlöshet helt på sina egna villkor, vilket han kan komma undan med hos henne och skulle det av någon anledning ändras så är han nog borta fortare än kvickt. Om jag var du så skulle jag inte vara så alldeles säker på att de har "det perfekta förhållandet". Han verkar vara en man med svårartade närhetsproblem och om inte hon är funtad på samma dysfunktionella sätt så skulle jag inte förvånas om hon snart, eller allaredan, sitter hårdare fast känslomässigt till honom än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Hon spelar högt och riskerar mycket för egen del genom att involvera sig känslomässigt med en sådan man och mycket troligt så kommer det att sluta med verklig gråt och tandagnisslan... för henne. Jag skulle personligen säga att du förmodligen har dragit den emotionella vinstlotten i "självbevarelsedriftslotteriet"... faktiskt, även om det inte känns så nu.

      Men å andra sidan så vad vet jag, men jag kan gissa och det finns ju än så länge ingen lag mot det ;-)
      Last edited by RoughTimes; 2015-11-23, 19:42.

      Comment


      • #18
        Hej igen Rough Times. Ja du säger många kloka ord här och jag håller med dig i det mesta. Jag har varit nere i groparna och grottat ett tag, har haft mycket att göra och haft främmande så jag har mått ganska dåligt. Men det ger mig stor tröst att läsa det du skriver om min vinstlott. Jag har ju tänkt så själv också i mina ljusa stunder Jag vill ju ha en annan typ av förhållande så klart.
        . Men att det ska vara så svårt att släppa taget.? ?? Jag tror att jag också är lite dysfunktionell med närhet och som du kan se, sitter jag hårt fast känslomässigt. Det är ju egentligen det som jag vill ha hjälp med här, hur gör man för att frigöra sig ???
        Det finns en del omständigheter som gör det extra svårt för mig. Nästan som om allt var planlagt för att ge mig största möjliga pina. Men om jag skriver det här så skulle man kanske kunna identifiera paret och det vill jag ändå inte. Så jag undrar om jag kan få fortsätta berätta av mig till dig i private messages istället? Du verkar förstå vad jag går igenom.

        Det som jag kom på när det gäller dig förra gången jag var här , det var att du uttryckte en viss besvikelse över att kanske aldrig mer bli den du var, lika glad och så. Och.....då tänkte jag att det är väl inte något att sträva efter att bli den man var, för jag menar att hur det än gestaltar sig i livet så går vi framåt om vi kan se och uppfatta det. Varje hinder man tar sig igenom, varje erfarenhet gör ju en till en annan människa men en mer mogen. Så ser jag det i alla fall. Det handlar bara om att komma ut på andra sidan skärselden.

        Det känns bra att prata med dig Rough Times. Är det OK att jag berättar mer i messages?. Skulle gärna vilja berätta för åtminstone en människa.

        Comment


        • #19
          Javisst är det okej för dig att skicka ett PM till mig, men jag vill understryka att det enda som jag har att komma med som respons är mina egna högst personliga och amatörmässiga åsikter.

          //RT.

          Comment


          • #20
            Fint. Tack.
            Jag gör det imorgon. eller inatt kanske

            Comment


            • #21

              Hej. Jag kanske är sent ute, och vet inte hur "läget" är idag men ville bara dela lite tankar och frågor...
              Det verkar som att du, trådskaparen, lever i en fantasivärld. Du längtar intensivt efter ett djupare utbyte, men hänger dig istället åt ett slags fantasiliv, där du gissar dig till hans intentioner. En stor del av fantasierna verkar vara önsketänkande, och besatthet och har ingenting med verkligheten att göra.

              Hur vore det att kolla upp "relationsberoende", kanske det skulle finnas några insikter för dig där att få. Googla på det, och se om du tycker att du känner igen dig, med tanke på att du verkar gilla personlig utveckling och vill framåt. Framförallt ville du veta/förstå hur du skulle kunna släppa taget om honom. Det kan du göra genom att få insikt i dina egna intentioner, förstå dig själv och dina livsval och drivkrafter.

              Om du uppfattar honom som ett barn, och oroar dig för att "överge" honom... det hela låter som en tankekonstruktion. Hur kan man överge en vuxen människa som gör sina egna val, som man inte ens har en riktig relation med? Vad är det egentligen du är rädd för att överge, delar av dina egna projektioner?En person som inte vill prata om sina intentioner, som drar sig undan och enbart "kommunicerar" via sina bilder, det är inte ens en relation. Inget av det är verkligt, utan en sorts pseudorelation. Du har inte en relationen med personen ifråga i verkligheten, utan en version av honom inom dig själv. Alla dina tankar och inre bilder om honom är en inre kreation av en version av honom. Egentligen så tror jag att du inte ser hans sanna jag alls. Oavsett vad för signaler han har kommit med, så har du sett det du velat se, åtminstone tror jag det men jag kan ju ha fel. När man är besatt av en person, så projicerar man ut delar av sig själv på personen, och det gör att kommunikationen inte fungerar, särskilt om personen ifråga inte kan relatera till de projektioner man gör. På något sätt har du satt honom på en pidestal, och klistrat på honom en massa egenskaper, som jag undrar om han egentligen besitter, eller är det dig själv du ser i honom? Du skrev att du ser mycket av dig själv i honom.

              Jag har varit i en relation med en person som har borderline personlighetsstörning, och jag själv var relationsberoende. Mina projektioner på expartnern gjorde att jag inte såg hen för den hen var. Jag levde i ett önsketänkande, och såg efter en väldigt allvarlig händelse, där det uppstod en hotbild mot mig från expartnern, att jag levt i en fantasivärld av önsketänkande. Det var ett iskallt uppvaknande. Plötsligt såg jag allting kristallklart, att jag lurat mig själv, även om jag är rätt säker på att hen lurat mig också. Men jag är enbart ansvarig för att ha lurat mig själv.

              Jag var besatt av expartnern, och relationsberoende, och det har förstås tagit något år att avgifta sig från den relationen efter att den tog slut. För relationen var giftig, den gjorde mig illa, trots att jag inte såg det då. Men när jag förstod vad jag varit med om, mina egna intentioner, projektioner och besattheten, så visste jag att jag aldrig mer skulle göra om det. Jag trodde att det var kärlek, men det var bara besatthet och relationsberoende från min sida. Jag sökte intensitet i relationer, och det är ett klockrent recept till katastrof.
              Last edited by mooji; 2016-01-21, 13:35.

              Comment


              • #22
                Originally posted by mooji View Post
                Jag var besatt av expartnern, och relationsberoende, och det har förstås tagit något år att avgifta sig från den relationen efter att den tog slut. För relationen var giftig, den gjorde mig illa, trots att jag inte såg det då. Men när jag förstod vad jag varit med om, mina egna intentioner, projektioner och besattheten, så visste jag att jag aldrig mer skulle göra om det. Jag trodde att det var kärlek, men det var bara besatthet och relationsberoende från min sida. Jag sökte intensitet i relationer, och det är ett klockrent recept till katastrof.
                Har du lust att utveckla och exemplifiera vad du menar med ovanstående? Om du inte tycker att det blir för känsligt eller självutlämnande, men skriv gärna ett PM isf. Många gånger efter avslutet så har jag ifrågasatt både mig själv, min man och allt med vår relation. Jag känner intuitivt att det du beskriver om dig själv passar väl in även på mig, jag befarar det i alla fall. Men jag kan helt enkelt inte riktigt sätta fingret på hur och på vilket sätt...

                Jag vore mycket tacksam om du skulle kunna tänka dig att hjälpa mig genom att utveckla det du beskriver som dina intentioner och projektioner och även det där med att du sökte "intensitet". Jag är lite osäker på om jag tolkar dig rätt, för intensitet kan jag iof inte se som negativt... men om man med intensitet menar typ "drama" eller konflikter eller varför inte de ständiga känslomässiga pendlingar som jag upplevde mellan närhet/avstånd, värme/kyla etc. så blir det ju såklart något väldigt negativt och destruktivt. Min uppfattning är att sådana känslomässiga pendlingar hos en partner leder till stora känslomässiga investeringar hos den som blir utsatt och de investeringarna binder successivt den utsatta så oerhört hårt fast vid en partner som beter sig på det viset.

                Fast beskriv gärna din syn på saken, jag är jätteintresserad av att höra hur du tänker kring detta.

                Tack.
                Last edited by RoughTimes; 2016-01-21, 20:59.

                Comment


                • #23
                  Rough Times... ok, jag PM:ar dig i morgon.
                  Last edited by mooji; 2016-01-22, 01:00.

                  Comment


                  • #24
                    Hej Mooji och Rough Times!

                    Ursäkta sent svar från mig. Vet inte varför men har på nåt sätt behövt vila från Ter.snack. Jag följer min känsla och då blir det så ibland. Har också haft mycket att göra och varit bortrest .

                    mooji. Det du skriver är väldigt bra och i dagens läge har jag ju också kommit fram till att jag är på något sätt ansvarig för min situation. Precis som Rough Times så behöver jag veta mer om hur man gör för att sätta ljuset på de fenomen som orsakar mitt kaos. Jag vill bara tillrättalägga att det faktiskt har funnits (och därmed finns) en relation även om vi inte träffas nu. (= en parentes)

                    Men det där att jag har satt honom på piedestal och inte ser hans rätta jag, det har jag faktiskt kommit fram till också sedan sist jag skrev om det här. Han har låtit sig påverkas av den där psykopat-människan och har fortsatt att samarbeta med honom och gör troligen det nu också. Det jag lider av att se på det är att psykopaten får min vän att göra nedvärderande bilder och texter om sina relationer, medan min vän kan replikera med trotsbilder eller också med bilder som är "beställda". Psykopaten påverkar min väns relationer men min vän påverkar inte psyykopatens relationer. Dom spelar inte på samma bana och det har min vän tyvärr inte upptäckt. Och.....när jag försökte peka på det hela för honom så blev jag ju syndabocken och han klippte banden med mig.
                    Han är inte längre samma person som jag blev intresserad av. Han är grym och okänslig och elak. Och.....samtidigt vet jag att det bara är ett spel. Han är olycklig innerst inne för han har något slags socialt handikapp........Som psykopaten har upptäckt och utnyttjar.

                    Det är en sorglig historia och jag har kommit fram till att jag kan verkligen inte göra något mer än jag har gjort tidigare, genom att hjälpa honom ibland (vi har ju arbetat ihop lite) och peka på psykopatens arbetsmetoder. Nu är han själv likadan, tyvärr.

                    Så jag hjälper mig själv så gott jag kan men jag behöver mera stöd för att komma på varför jag har engagerat mig så djupt i den här killen. Jag ska googla på relationsberoende och jag har kommit fram till att jag skulle behöva gå hos en terapeut för att få mer hjälp. Men det är så dyrt och man vet ju inte om man råkar hitta en bra terapeut. Jag har ofta tyckt att här på TS finns all den klokhet och kunskap som jag behöver. Så om du vill ge mig också lite mer kött på benen var jag kan hitta info om projicering t.ex. så är jag tacksam.

                    Till er båda: Jag hade en tid när jag undersökte lite om borderline och det finns faktiskt en förening i Stockholm för anhöriga till borderline-personer. Kommer inte ihåg nu vad den hette men finns på nätet. Där fick man veta att man kan arbeta med det och göra stora förbättringar i sina relationer. Flera intressanta länkar med egenupplevda berättelser av borderpersoner fanns det också. Det tyckte jag var hoppingivande, att det finns hjälp att få alltså. Men personen måste ju vara medveten och villig att delta förståss.

                    Ja mitt läge nu är mycket bättre men jag vill ha det ännu bättre.

                    Tack till er båda, hör gärna av er igen. Kommer att svara snabbare då.

                    Är uppe ur gropen nu! :-)



                    Comment


                    • #25
                      Hej igen.

                      Har googlat på relationsberoende och hittat en artikel som ledde till en bok som jag nu har köpt. Det är Tara Bennet Golemans bok "Emotional alchemy". Vad jag förstår så ska den handla om s.k. schematerapi, d v s de mönster eller känsloscheman som vi skapade i vår barndom. Den gången var de ett skydd för oss men de kan ha destruktiva följder för oss senare i livet. Det påminner mycket om ett program som heter "Recreate your Life" som jag fick tips om här på TS och som jag har haft stor nytta av. Det är något år sedan jag gick igenom det och det verkar som om jag behöver förnya bekantskapen om de här fenomenen som påverkar mitt liv.

                      När det gäller min besatthet av den här killen så kan jag trösta mig med att det har gått över. Jag har kommit till insikten om att allt inte är svart eller vitt. Han är ingen dålig människa även om han har gjort dåliga saker mot mig och sina andra relationer. Han är bara där han är i sin egen personliga utveckling. Och jag är där jag är, på en annan plats i livet.

                      Det är otroligt skönt att kunna känna den frihet som det är att acceptera ödets krokiga vägar. Och framför allt att sluta känna aggression över någon annan. Den person som jag har kallat "psykopaten" i mina inlägg här är värd min ursäkt. Jag kan se att han också bara har handlat efter sin förmåga där han är just nu. Vi är alla inblandade i samma resa, den ena påverkar den andra.
                      Och just nu är jag bara så tacksam att jag har klarat av den här resan med min självaktning i behåll. Och med mer kunskap i min egen ryggsäck !

                      Och därmed så tackar jag alla som har hjälpt mig här och i enskilda PM. Ni har alla på era egna sätt varit till stor hjälp och tröst för mig. Den här tråden kan avslutas nu och jag vill istället börja på en ny som bli mer intressant för mig.För den vill jag ska handla om de här fenomenen om känsloscheman som vi skapade i barndomen och som ibland ställer till det för oss.i vuxenlivet. Jag hade nästan glömt bort dem när du så påpassligt påminde mig, mooji ! Jag vet att lösningen på mina problem och säkerligen många andras finns att finna i de där mönstren. Genom att bli medveten om dem så kan man se vad som verkligen händer och sker i ett skeende. Man kan börja se på situationen lite mer utifrån och få flera perspektiv på det.

                      Om det redan finns en tråd som handlar om s.k. känsloscheman eller mönster från barndomen så tipsa mig gärna !

                      Decibel

                      Comment


                      • #26
                        Vad härligt att höra att du har kommit framåt, Decibel

                        Tack själv för att du skapade och delgav oss ditt innersta via den här mycket intressanta och lärorika tråden. Det ska bli spännande att följa den nya tråd du startat, bara det faktum att du är inne på det spåret bevisar ju att det stämmer det du säger.... du HAR verkligen kommit framåt. Det har nog gått snabbare för dig, än det gjort för mig. Men även jag har kommit en bit (även fast jag är ganska rädd att tala för vitt och brett om det då jag är så rädd att det ska slå tillbaka mot mig och jag ska hamna tillbaka igen) på väg och har med hjälp av min terapeut hittat flera mönster från min barndom som med all sannolikhet har bidragit starkt till att min relation fortgick så länge som den gjorde. Det var både smärtsamt och samtidigt en ahaaa-upplevelse att inse att de där mönstren fanns och att de inte kom från luften. Hade jag varit mer medveten om detta så hade jag nog (kanske, men vem vet säkert) inte blivit den som blev så brutalt hänsynslöst och svekfullt lämnad utan jag hade haft betydligt större chans att vara den som lämnade och det många år tidigare, men jag var omedveten och la alltid all skuld på mig själv.

                        Nu kan ju inte nyuppfunnen medvetenhet förändra varken faktum eller historiens gång, men den kan förhoppningsvis ändra chanserna inför framtiden. Med hjälp av ökad självförståelse så kan man förhoppningsvis undvika liknande problemfyllda situationer/relationer i framtiden, oavsett hur fascinerande och passionerade de än är. I början.

                        Ser mycket fram emot din nya tråd och de infallsvinklar, synpunkter och erfarenheter som du kan delge på det här området.

                        Väl Mött!

                        Comment


                        • #27
                          Släpp honom.

                          Comment


                          • #28
                            Jag tror också att diagnoserna du sätter på honom, kan stämma in på dig.

                            Comment


                            • #29
                              Tack Rough Times för din vänliga ord! De värmer !!!
                              Tack alva00 för att du bryr dig!!

                              Comment


                              • #30
                                Det verkar som att vi två har pratat klart med varandra ^^? Så länge du känner dig bättre så.
                                What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

                                Comment

                                Working...
                                X