Announcement

Collapse
No announcement yet.

Varför gör jag såhär?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Varför gör jag såhär?

    Hej!


    Vill börja med att berätta lite om mig själv då det spelar stor roll i det hela. Jag håller på med utredning om ADHD, vart vilsen större delen av livet och känt mig missförstådd. Känns som att jag är den enda i världen som känner allt så djupt.

    Jag har svikit min största kärlek... Hon har gett mig chans efter chans och jag svek hennes förtroende. Lovade att aldrig mer röra droger och så gjorde jag det ändå. Trots att jag lovat... För mig själv och för henne.


    Efter det har vi träffats någon gång men bara för att kunna ta farväl på ett bra sätt... Vilket jag uppenbarligen inte klarar av. Dom sista gångerna vi har pratat har jag i stort sätt bara visat henne den sidan som hon gillar minst hos mig. Negativ, impulsiv och nästan galen...


    Jag skrev en dikt här om dagen som jag tror att ni kommer förstå det hela mer om ni får läsa den så här kommer den... Måste tillägga att vi har haft historia för ca 3 år sen sen pratade vi inte på lite mindre än 2 år tills vi sågs igen av slump utomlands för ca ett halv år sen... Det här ÄR min största kärlek jag vet att jag aldrig kommer att sluta älska henne.


    Är jag bara en trasig själ?

    Som nästan känner hat efter ditt farväl?

    Kanske var jag som aldrig kunde älska

    Det var ju det jag fick dig att känna

    När jag bärt på och känt så mycket smärta

    Du bad mig att visa dig med handlingar

    Hur många gånger tänkte jag inte, på dessa två ringar?


    Kan idag ej förstå

    Att det aldrig har varit, vi två

    Men hur kan man känna så mycket skuld och skam

    Utan att från hjärtat älskat så varmt

    Minns än idag, alldeles första mötet

    Och vid andra, visste jag att det var ödet

    Att med dig jag ville vara, enda fram til döden


    Jag vet att du verkligen försökte

    Och att du trodde att jag tog allt förgäves

    Men lika så som blommorna behöver sol

    Behövde jag dig när jag vart en idiot

    Jag vet att jag inte är lätt att förstå

    Men du ska bara veta, var jag kommer ifrån


    Jag ville att du skulle vara stolt

    Och framför hela världen kunnat stå

    När du sa, att för mig ditt hjärta slår

    Att med mig du dela, dina drömmar och största rädsla

    Istället för att du skulle känt dig fängslad

    Förstå att bara du, fick mina hjärnspöken att försvinna

    Dom som jag ännu inte lyckats övervinna


    Ville bara ha en hjälpande hand

    Från dom blåaste ögonen jag sett i detta land

    Ber om ursäkt om jag fick dig att känna skam

    När du efter mitt största misstag, släppte min hand

    Jag hoppas så djupt att du ändå förstår

    Att jag fortfarande älskar dig så

    Och efter den här sommaren har gått

    Mår både du o jag förhoppningsvis gott


    Vet att vi aldrig mer kommer att prata

    Men jag hoppas att förlåtelse fyller ditt hjärta

    För allt det hemska jag har sagt

    Har inte betytt ett skvatt


Working...
X