Announcement

Collapse
No announcement yet.

Dödssjuk mamma + lämnad av sambo

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Dödssjuk mamma + lämnad av sambo

    Jag var med om samma sak fast ett mer ny relation. Var jättekär och han bestämde sig för att avsluta det innan vi blev tillsammans (men var som sagt jättekär). Dagen efter (!) började han prata med en ny som jag två veckor senare såg sov hos honom etc och de började dejta. Samma vecka fick jag reda på att pappa hade cancer i hela kroppen kort och gott.



  • #2

    Mitt liv är kaos.


    För några veckor sedan levde jag ett bra liv, studerade och levde studentliv, bodde tillsammans med min dåvarande kille (som jag var tillsammans med i drygt två år) och hade min kära familj några timmar bort med tåg.


    Min kille berättade för fem veckor sedan att han tyckte att vårt förhållande var dåligt och han funderade seriöst på att lämna mig om jag inte ändrade vissa saker. Jag lovade att jag skulle göra allt och vi bestämde oss för att försöka. Jag kände dock några dagar efter detta att han inte trodde på det och liksom på något sätt drog ur honom orden "det är typ slut". Jag blev irriterad för jag tycker inte man säger att det typ är slut, antingen är det slut eller så fortsätter man kämpa om man nu är inne i en tuff period. Han ändrade sig då och sa att det var helt slut. Jag var helt förstörd och sov den natten hos en kompis och han hos en kompis till honom. Mitt i natten ringer han mig och säger att han ångrat sig, att han är dum i huvudet och vill leva resten av sitt liv med mig. Jag fattar ingenting men får en känsla av att det är rädslan som talar och säger det till honom men han är övertygad om att han gjorde fel beslut. Morgonen där på träffas vi och pratar igenom allt och han säger att han vill gå i terapi för han inser att han inte mår så bra och att allt kanske inte var mitt fel.. Vi bestämmer att vi verkligen ska försöka på nytt och ge oss en extra chans (även fast det ärligt talat kändes väldigt svårt för mig eftersom han en gång redan gjort slut).


    Två dagar efter detta får jag reda på att min mamma blivit inlagd på sjukhus och jag bestämmer mig för att åka dit. Min mamma och jag har under de senaste åren fått en väldigt fin relation och hon är ärligt talat min bästa vän och den jag först vänder mig till då något händer oavsett om det är tråkigt, roligt eller ingenting speciellt. Min mamma har varit dålig det senaste halvåret och jag och min dåvarande sambo pratade mycket om min oro för henne men eftersom hon bara var lite sjuk då så fanns det egentligen ingenting att oroa sig för.


    När jag kommer till sjukhuset får jag reda på att hon har en dödlig sjukdom som man inte kan bota och som man dör av inom några månader eller i bästa fall ett par år.


    Min dåvarande sambo åker den 2,5 timmars långa tågresan till sjukhuset och spenderar fyra-fem timmar med mig och min familj. Allt var såklart jättetufft den dagen och vi alla var fortfarande i chock och obeskrivligt ledsna. Min sambo skulle lite senare hem och ber mig följa honom ut. Jag följer med och känner på mig att något inte står riktigt rätt till. Då klämmer han ur sig att han bestämt sig för att flytta och att han gör slut. Mitt i all jävla skit. Jag blir så förbannad. Hur kan han lämna mig mitt i min absolut värsta mardröm?! Även fast han mår dåligt så förstår jag inte. Känner mig så jävla sviken.


    Så nu bor jag hemma hos mina föräldrar, mitt i all sjukdom och behöver hjälpa min mamma dagligen (jag hjälper henne gärna men det är oerhört tröttande att se en person som man älskar så vara så dålig). Jag pendlar 2,5h för att kunna fortsätta plugga. Vi har fortfarande kvar lägenheten eftersom det är uppsägningstid och har en del gemensamma möbler att sälja. Han bor fortfarande kvar i lägenheten tills att han flyttar, vilket gör att det är svårt för mig att sova där om jag skulle behöva det någon period då jag behöver vara mycket i skolan.


    Hur tänker ni? Förstår ni honom? Hur ska jag tänka? Vet inte hur jag ska kunna gå vidare i mitt liv just nu. Allt är bara kaos.


    Comment


    • #3


      Hur tänker ni?



      Att du har det otroligt så svårt och jobbigt just att det förmodligen är omöjligt att till fullo förstå vad du måste orka igenom nu.



      Förstår ni honom?



      Tja, det måste jag säga att jag nog på ett sätt kan göra även om det vore lättare att låtsas som att det är obegripligt och så där skulle jag aaaaaldrig göra, guuuud sååå hemskt.

      Jag kan hoppas att jag inte skulle göra som han gjorde, men jag vet inget om det förrän jag står i samma situation. Han orkade inte helt enkelt, han stod inte pall och han var inte stark nog.



      Vet inte hur jag ska kunna gå vidare i mitt liv just nu.



      Jag tycker att du omgående ska begära närstående/anhörighjälp och stöd i form av någon kurator eller terapeut. Om din mamma är i terminalstadiet av en livshotande sjukdom som ger henne enbart några månaders överlevnad så bör ni ha fått komma i kontakt med någon form av palliativt team eller något liknande. Där finns det hjälp att få även för anhöriga i den traumatiska situation som ni nu så plötsligt och oväntat befinner er i.


      Just nu så tror jag att du behöver hjälp med att hålla din näsa över vattenytan, du behöver få på dig din egen syrgasmask först, så att du orkar fortsätta hjälpa din mamma. Eller att du helt enkelt får hjälp med att komma i kontakt med hur mycket som du egentligen orkar med. Du måste få både hjälp och stöd/acceptans för vad som är din nivå på att hjälpa till. Du varken kan eller ska ta dig vatten över huvudet själv, för det hjälper inte din mamma i slutänden.


      Har du någon annan i familjen som du kan dela ansvaret och sorger/oro med? Pappa? Syskon?


      Massor av styrkekramar, även om de inte är till så stor hjälp!


      //RT.


      Comment


      • #4

        Ja jag tror helt ärligt att jag inte riktigt förstår vilken hemsk situation jag befinner mig i...


        Och ja jag kan väl till viss del förstå honom också men samtidigt tycker jag att han har gjort det på ett väldigt osmidigt sätt.. och han sa att han verkligen ville försöka men sen när detta med mamma kom upp så bara gav han upp eftersom han upplevde att det inte fanns tis för oss.. Jag har väldigt svårt för att acceptera hur han betett sig mot mig men kan acceptera hans beslut att lämna mig. Men tycker bara att han har gjort det på att vääääldigt osmidigt sätt!! Han behöver inte dumpa mig precis utanför sjukhuset när min mamma ligger precis i närheten och är dödssjuk.. när han dessutom vet vilken relation hon och jag har.


        Har varit och pratat med en kurator men jag tyckte att hon var så gapig och jobbig.. var inte riktigt personkemi så vill inte gå dit igen. Står dock i akutkö till annan kurator/psykolog som är via sjukhuset.

        Det är svårt att veta hur mkt man orkar och vilken nivå man ska lägga det på. Jag vill hjälpa manma så mycket jag bara orkar och vara med henne så mycket jag bara kan men samtidigt måste mitt eget liv gå vidare.

        Min pappa hjälper också till otroligt mycket och har en bror som även han hjälper till och stöttar. Grejen är att han har fru och en liten bebis på några månader som han behöver ta hand om så han har inte lika mycket tid och kraft att lägga på mamma som jag och pappa har. Min bror och hans fru stöttar mig verkligen till 110% och jag har fått ett rum hos dem som jag kan bo i lite då och då som inneboende för att få komma iväg lite från mamma (låter hemskt att säga men måste ju hämta andan nånstans).


        Har mitt i allt blivit medlem på tinder.. Så skönt att snacka med folk som man kan vara lite "vanlig" inför och inte någon som lever i ett totalt kaos. Har smsat med en kille där och han vet om situationen med min mamma och att jag är relativt ostabil. Han har frågat om jag vill ses men jag vet inte hur jag ska göra. Får typ dåligt samvete på något sätt att jag vill göra det.. Men som sagt så måste ju mitt liv på något sätt fortsätta som om mamma inte var sjuk för att jag ska orka senare. Men kanske ändå dumt att dejta nu när jag är såpass ostabil? Jag vet inte hur jag ska tänka. Känner att jag inte kan ta några som helst egna beslut på egen hand just nu... Vad tycker ni? Är det "okej" att jag dejtar nu när min situation är som den är?


        Comment


        • #5


          Men tycker bara att han har gjort det på att vääääldigt osmidigt sätt!!



          Såklart att du har rätt, det var ynkligt gjort av honom och osmidigt, oempatiskt och okänsligt. Det var ren skit kort och gott. M E N, han klarade inte bättre än så. Det där var det bästa han förmådde och det var ett dj-t ruttet tillfälle för dig att tvingas erfara det, men i nöden prövas vännen heter det och det här var allt vad han mäktade med. Sådant säger en del det med.



          Känner att jag inte kan ta några som helst egna beslut på egen hand just nu... Vad tycker ni? Är det "okej" att jag dejtar nu när min situation är som den är?



          Jag känner att jag då inte kan sätta mig till doms över något som skulle ha minsta chans att underlätta och ljusa upp din situation lite. Men återigen, var brutalt ärlig med den kille du träffar och var brutalt ärlig med dig själv. Lova ingenting som du inte kan/orkar/klarar/vill hålla och ta det väldigt försiktigt. Är det minsta tvekan om att han inte kan prioritera dig i det här läget utan förväntar sig mer än du är redo att ge så bryt direkt. Skulle jag våga säga något alls så skulle jag vilja påstå att "börja dejta" kan möjligen riskera att vara lite too much... men att bara ha som enda initialt mål att träffas som presumtiva vänner, lära känna varandra, ha roligt en liten stund och få skingra tankarna, ta en fika, käka middag eller så utan att ha dejting som ett explicit syfte kan vara guld värt. Under förutsättning att du är helt ärlig med honom du träffar och skyndar lååååångsaaaamt.


          Lycka Till!


          //RT.


          Comment


          • #6

            Av egen erfarenhet hade jag valt att INTE dejta just nu. Man gör konstiga beslut man inte kan lita på när man är i chock/går igenom något sånthär.


            Comment

            Working...
            X