Att ej vilja ha barn och klockan tickar

[xanisha]

Hej!

På onsdag ska min tjej jag varit ihop med 2,5 år (28 år, snart 29) till gynokologen för att göra prover som hon får nu göra årligen sedan förra året. Hon har fått svar att hon har någon slags hormonförändring i underlivet och att det kan utvecklas både snabbare och långsammare, men än inte är något. Detta gör att oroligt i vår relation och det är egentligen det enda vi inte är överens om.

Jag vill inte ha barn förräns om minst 5 år när jag fått gått klart min utbildning. Och varje gång vi pratar om det vill jag bara avsluta denna relation. Det känns som om jag bara förstör hennes liv. Hon känner likadant att hon tvingar på mig ett barn jag inte vill ha. Men hon vill verkligen ha ett eget barn eller två.

Vi satte ett datum i år då vi skulle börja prova skaffa barn. Vi satte det i februari att vi skulle börja prova i maj, men i april så sa jag ifrån, vi sköt fram det till augusti. 3 veckor senare berättade jag att jag insett at jag inte vill ha barn förräns efter min utbildning på 5 år. Jag satte ett datum för jag trodde att jag skulle känna annorlunda. Tyvärr blev det motsatsen.

Vi kom fram till att vi skulle vänta 5 år iaf. Men 2 veckor senare är vi tillbaka där vi var. Vad händer om hon får ett besked om att hon bara kan skaffa barn 2 år till.

Vad händer om man skaffar ett barn mot sin vilja för att göra den andra parten glad?

Jag känner också att jag vill göra slut för att jag inte klarar av denna osäkerhet kring om väntan kan göra henne barnlös?

Är jag elak som avslutar detta förhållande innan vi fått svaret som kommer om 3 veckor? Jag vill inte ha barn och känner panik kring frågan.

Och hur kan man fortsätta ett förhållande med vetskapen om denna klocka som gnager på oss?

Vi klarar knappt av att prata om det utan att hon blir arg och hugger på att jag är helt värdelös, och jag blir då bara helt tyst av osäkerhet. Jag har sagt att jag inte vet hur jag kommer reagera om vi får beskedet, men att jag troligen kommer bli alldeles ställd.

[mikaelal]

Jag tycker absolut inte att du ska försöka få barn om du inte vill. Att få barn är dessutom en stor prövning på välfungerande par där båda längtar efter barn, det lär vara ännu värre om du inte ens villa ha barnet från början och ni redan har konflikter och bråk om det. Jag tror aldrig det är en bra grund att skaffa barn för att göra någon annan glad. Det är ett livslångt åtagande mot barnet.

Barn förtjänar föräldrar som önskar dem. Jag har själv föräldrar som blev gravida av misstag, min mamma ville behålla, min pappa ville egentligen leva livet som wannabe rockstar. De gifte sig för att det var så man "skulle göra". Slutade med skilsmässa några få år senare och en massa bråk och att jag fick en kass relation med båda mina föräldrar.

Säger absolut inte att du är så oansvarig som min pappa var, tvärt om verkar du ta detta på stort allvar och reflekterar över det innan barnet ens blivit till. Det tycker jag tyder på att du kommer komma fram till rätt beslut för er. Om du vill göra slut får din flickvän naturligtvis ta det även om det kommer vara oerhört jobbigt.

Tvärt om kan jag naturligtvis förstå din flickväns känslor. Har själv enorm längtan efter barn. Dock tror jag att det är bättre för hennes del att skaffa barn på egen hand (typ i Danmark) med inställningen att bli ensam förälder, än att skaffa barn med en ovillig man. Jag tror det är bättre för ett barn att inte ha en pappa än att ha en pappa som egentligen inte vill. Men det är klart att man inte kan säga det säkert. Som kvinna hade jag hellre gått in med inställningen att jag skulle göra det själv än att leva med en man som inte ville, med vetskapen att jag "tvingat" honom in i det. Kanske får du svårt att anknyta till ett barn som du inte vill ha, och då får hon ta hand om det själv ändå, men samtidigt behöva hantera att du inte vill delta. Vet inte om detta låter logiskt.

Tänk noga på det, och tänk framför allt på barnet som förtjänar att vara efterlängtat och älskat.

Något som inte är snällt är att lova din flickvän att "om ett år kör vi", för att sedan ta tillbaka det. Då kan det vara för sent för henne att börja leta någon ny eller starta process att skaffa barn själv. Jag tror inte att jag någonsin hade kunnat förlåta det, och antagligen känner hon samma sak. Barnlängtan kan liksom vara extrem och ta över allt annat. Inte så konstigt när det är ett så extremt starkt fysisk och hormonellt behov.

Hoppas du fick lite input och kan fundera vidare själv och med din flickvän.

[mankämparpåmedlivet:)]

Oavsett hormonrubbning eller inte så börjar hennes fertilitet dala redan nu inom ett par år. Om 5 år när du tror att du är redo, kommer hennes fertilitet att sjunka i ännu snabbare takt.

Det är den stora "orättvisan", att män kan skjuta fram sitt barnalstrande nästan hur länge som helst.

Så hon ligger snävt till med dig oavsett vad provet visar, tänker jag.

Håll henne inte på halster. Var tydlig med när du tidigast vill skaffa barn, så hon vet vad hon ska förhålla sig till.

Jag instämmer med föregående talare. Skaffa inte barn om du inte själv känner att du längtar efter det.

[xanisha]

Tack.

Jag behöver din input.

Såklart om det skulle bli ett barn så har jag en skyldighet att ta hand om barnet. Har man skapat ett barn så är dem viktigaste personerna i barnets liv föräldrarna och dem (vi) måste ta hand om hen.

Så därför vill jag inte skaffa barn nu. Jag vet 5-8 år är jag där, men innan dess kommer det kännas som att jag inte vet om jag kommer ge barnet allt den behöver under sin uppväxt, d.v.s kärlek och omtanke.

I min familj frågar man hela tiden när man ska gå vidare i studier/jobbet. Jag vill vara klar med min resa innan barn.

I hennes familj frågar man hela tiden om när barnet är påväg. Hon tycker att barn är livets resa.

Vi har helt skilda uppfattningar om detta och jag antar att det är där det skär sig.

Jag kommer pendla 3-4 timmar om dagen + 8 timmar i skolan, och det är inte rätt förutsättningar för ett barn i min värld. Hon vill vara relativt ung när hennes barn vuxit upp vilket jag förstår helt och hållet.

Hur kan jag prata om detta utan att få höjd/skrikande röst med dumförklaringar och skällsord från min flickvän? Jag älskar henne men det skär sig verkligen här. Vi tycker så olika.

[Elica]

Detta är en så oerhört stor fråga och jag kan förstå er båda två, men kanske henne mest. ;P Hon kanske inte ens kan få barn om 5 år, det måste du och hon också tänka på. Jag tycker det vore fel mot henne att behöva vänta 5 år och inte ens kanske kunna få barn längre. Å andra sidan ska du INTE skaffa barn om du inte vill.

Jag tycker helt enkelt att det låter som om ni måste se sanningen i vitögat och inse att era livsmål är för olika. Jag tycker ni ska göra slut. Hon behöver hitta en kille som är redo och du en tjej som inte är det. Det finns annars risk att ni förstör varandras liv om ni försöker kompromissa på denna punkt.

Värdelös är du verkligen inte och jag har svårt att förstå varför hon skulle stå och skrika på dig. Dåligt beteende.

Lycka till!

[Guest]

Man ska absolut aldrig tvingas göra något som man själv inte vill.
Men man ska heller inte tvingas undvika något om man själv inte vill.

Jag ville faktiskt inte ha mitt barn, jag sa nej direkt från början när jag fick veta att jag var gravid med anledningar som "Jag har precis börjat jobba och jag vill plugga färdigt" <-- Då jag pluggade och jobbade samtidigt.
Året efter att mitt barn kom till världen separerade jag och pappan. (Inte på grund av dom här faktorerna).
På grund av detta kände jag mig sjukt lurad då vi separerade pga hans problematik som han inte ville söka hjälp för, så då kändes det som om han lurade mig att göra något, för att sen se mig försvinna typ.
Under samma veva pluggade jag heltid till undersköterska.

Efter ett tufft år med plugg, jobb, vara ensamstående med massa drama, blev jag färdig som undersköterska, jobbade, sa upp mig och nu arbetar jag som lackerare 6-17:30 som ensamstående varje dag i veckan.

Hade jag gjort färdigt min utbildning (Skulle plugga vidare till psykiatrisköterska ev. psykolog/socionom). innan jag fick mitt barn så hade jag nog inte under resans gång insett vad jag faktiskt vill jobba med

Nej, men för mig fanns det för och nack-delar.
Jag och pappan har en bra relation, men vi hade det otroligt svårt att ens diskutera dagistider de första året utan tjaffs.
Han träffar sin son 2 dagar i veckan (Hans lediga dagar) och detta funkar då han flyttade till annan ort och kan inte fixa att lämna/hämta på dagis.


Det har varit en berg och dal-bana.

Och jag tror att oavsett vad du säger, så vill din flickvän ändå ha ett barn.
Du behöver inte känna att dina tankar nu är definitiva. Absolut inte.
Vill du inte vara delaktig på grund av detta så ska du inte behöva vara det.
Om hon nu blir med barn ändå, emot din vilja så kan du avlägsna relationen med henne för din egna skull.
Säger du nej från början så är det så, då kan ingen annan förvänta sig att du ska vara med.
Däremot blir det svårare för dig vid senare skede att ta kontakt med mamman och barnet. (Känslomässigt).
Stannar du kvar och något händer efter en tid, så kan det ta mer på dig och dina känslor än vad det skulle göra i dagsläget.

Om du låter bli att tänka på studierna..
Hur vill du ha ditt liv?