Announcement

Collapse
No announcement yet.

förtvivlad,ensam och övergivenhets känslor

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • förtvivlad,ensam och övergivenhets känslor

    jag vet inte var jag ska börja...


    när barnlängtan slog till, fanns redan tanken att tänk om jag är en av de som inte kan bli mamma.

    vänner fick barn en efter en.


    vi kollade oss,eftersom inget barn kom på 2 år.

    Men Inget fel hittades.Allt såg bra ut.

    Ofrivilligt barnlösa blev svaret och hänvisades till ev IVF.

    Ägglossning fanns med ändå fick jag testa pergotime. Utan resultat.

    efter några månader blev det kö till IVF


    vilket min kille inte är så mycket för.

    Känner ansvaret att använda alla ägg som befruktas och vet inte om han vill ta den chansen att första försöket tar sig, och sen finns risken att de ägg som är kvar också tar sig, en efter en. Han vill helst bara ha ett barn om det nu ska bli nåt.


    Jag är beredd men inte han.

    plötsligt fick jag tid att göra ett första besök, men i samma veva kom sjukdomsfall av svårare slag för nära anhörig.


    vilket sög musten ur mig att ens orka ta hormoner.

    Jag bad om att få återkomma men möttes av kylighet.


    sen kom tråkighet efter tråkighet efter varann.

    Begravning osv


    jag kände mer och mer hur jag tappade livsglädjen efter att varje person snart fått sitt barn till världen och jag fått stå och endast titta på som åskådare,


    Jag sover gärna och vill inte träffa andra, det gör tillräckligt ont att bemöta dom då & då.


    som ens hela inre skriker smärta, som min kille inte riktigt tar till sig heller.


    jag gråter en hel helg ibland och gräver ner mig under täcket.

    känner mig utanför på Alla plan.

    utåt sett tror andra att man är en spelevink och allt verkar bra.


    Men så är inte fallet. Jag är såååå Ensam , det har jag alltid känt mig som...tjejkompisar har vart svårt att få platsa in och sen får jag inte ens chansen att platsa in pga barnlösheten.


    killen fattar inte vidden, som att sätta huvudet i sanden


    Jag gråter ber om att prata om det och komma till en lösning.

    Men det känns mer som att det Alltid kommer nåt emellan, precis som alla mina relationer i livet...


    jag anpassar mig och Inväntar på min tur.

    vill inte ta tiden från nåt el någon...anpassat mig hela tiden för vänner som fått barn, stöttat osv


    nu orkar jag inte längre.helt otroligt att ens jag orkar ta mig till jobbet emellanåt.

    finns stunder där jag nästan känner som att jag brister i bitar.


    barnfågan kommer ofta upp...en fråga som jag ständigt får veja undan.


    vet faktiskt inte hur jag ska ta mig ur detta???

    känner inte för mat,eller ens för hobbun jag haft så länge eftersom den påminner om alla förberedelser inför ett kommande barn som Aldrig kom.

    Nu har jag låst in Allt.

    finns stunder som jag vill tända eld på allt som jag inhandlat och skapat.

    finns stunder där jag sätter mig ibland alla sakerna och bryter ihop.

    för jag Hatar det sååå Mycket!!!


    Barnlängtan tog ifrån mig livsglädjen...


    Nu får jag nöja mig att en dag i taget e bra.Och hoppas att ingen fråga el påstående el nyhet att nån fått ett barn el ska få framöver.

    Kamp varje dag.



  • #2

    DU är stark kvinna som orkar...är det sant att du inte får full stöd av din kille


    honom som ska just NU vara vid din sida...


    Comment


    • #3

      Jo han tror sig ge stödet...men fattar nog inte vidden av det hela...


      Han tror att man kan "överleva" sorgen till nåt meningsfullt i livet...


      men jag är inte "där" i de tankarna/känslorna...


      jag försöker överleva varje månad som mensen kommer...varje månad sitter jag där på toaletten och ber om att slippa få se blodet komma...


      men det kommer, varför skulle det upphöra?


      jag läste "älskling vi får inte barn" tror jag den hette...men gav bara frustration som svar....jag vill komma över sorgen att inte få ett barn...inte ett svar att lära sig leva med det.


      jag behöver få ta mig ur sorgen(!)


      min kille förstår inte vidden och djupet i längtan eftersom han kan leva utan barn.

      För honom har denna tid varit pressande, ge mig barn fast han inte 500% vart känslomässigt lika längtansfull...


      jag ser,jag hör andras glädje över barn,barnbarn och t-o-m barnbarnsbarn....


      det gör ont inom mig...jag kommer Aldrig få den Glädjen.

      kommentarer: Har inte ni barn?!Men det borde ni ha, största glädjen....


      hela inre krossas i den sekunden...enda mitt skal visar är ett Leende...& går därifrån.


      jag fattar inte ens mentalt att jag orkar gå...utan att bryta ihop framför och gråta dessa floder av tårar som helgen sen kommer få ta.


      Jag vet inte än när och vad för beslut min kille funderar att gå med på.

      han behöver bearbeta detta.

      jag lade fram Adoption.

      Eftersom IVF kändes så stort och ev befruktade ägg skulle bli kvar.


      men det kändes tydligen ännu större,hela ens liv ska ifrågasättas...och man ska betla för föräldrar utbildn Innan man ens får ansöka för adoption.


      Plötsligt blev det en jätte grej att ta till sig, vilket jag tycker att chansen att få ett barn är större.


      men få se...jag får höra ofta att "Du är så stark"

      utav de som vet.


      men är jag?

      Varför?


      för att jag söörjer?

      för att jag går och jobbar och biter ihop?

      för att jag gråter på lediga stunder?

      för att jag inte klara av att genomgå IVF?

      orkade inte ens ta mig till första besöket?

      för att ställas för frågor osv när min kille inte va beredd på hela förloppet med IVF?

      för att jag avbröt pga anhörigas sjukdom och död osv?


      Varför skulle jag vara stark?


      Enda som håller mig är hoppet att en dag få det efterlängtade barnet?

      jag vet inte.


      säg mig ;varför upplever du mig stark?

      Du som inte ens känner mig?


      Jag Älskar min kille och vill dela Allt vilket innebär ett barn tillsammans.Han känner sig däremot att jag inte är fullt Lycklig pga barnlösheten,och tro sig tro att kärleken till honom är mindre pga det.


      men det visar bara att Han inte förstår Vidden/Djupet på min Längtan


      Så varför är jag stark?


      Comment


      • #4

        Han är det Bästa som finns.

        men stödet ända fram har inte kommit pga att han ej förstår helhets bilden av Längtans frustration

        trots att jag känner mig mer och mer nertyngd av sorg...det handlar inte om honom som han kan tro emellanåt.


        jag känner bara denna SORG inom mig vad jag än gör,efterosm Jag blir PÅMIND VARJE DAG att Jag INTE HAR DET SOM MITT HJÄRTA LÄNGTAR MESTA EFTER.


        Vagnar,runda magar,barns skratt,gråt och alla dessa barnkläder mm


        PÅMIND VARJE DAG AV NÅT JAG INTE FÅTT/FÅR


        Det SMÄRTAR.


        Så Varför kallar ni mig stark ???


        Comment


        • #5

          Du har varit stark att bära tunga känslor längtan av saker som inte förverkligas

          anhörigs bortgång m m INGEN kan bära dessa åt dig...inte ens lätta dom åt dig

          dessa saker har du fått Bära själv genom åren!!

          Inte första gången att kvinnan är oerhörd stark när det gäller dessa saker


          Men det är tur, att han åtminstone är "Det bästa som finns"

          Det är stor stöd för dig...


          Comment


          • #6

            Låt han läsa vad du just har skrivit, förstår han inte då så vet jag inte hur mycket bättre man måste bokstavera det.


            Comment


            • #7
              Jag förstår inte riktigt varför ni inte försöker IVF? Ge inte upp än när det fortfarande finns möjlighet. Ni vill inte fundera på andra alternativ heller då? Adoption t.ex.

              Comment

              Working...
              X