Barnlösheten tar död på oss...

[dagijuli]

När jag satt där hos barnmorskan för ca 2 år sedan o pratade om att eventellt sluta med mina pp för att försöka bli gravid så trodde jag aldrg att jag skulle sitt här o vara en av de 20% som inte lyckades bli gravida första året..

Jag och min sambo har försökt få barn i snart 1 1/2 år sedan. Vi förlovade oss i april 2012 .. jag känner att han är den rätta.. han jag ill gifta mig med o bilda familj med..

Det är bara det att den här jävla barnslöheten har gjort så vi hållr på att glida isär.. jag tror att jag har hamnat i nån slags depression.. jag so förr var en glad o sprallig tjej som följde med överallt har tappat lusten till allt.. jag kan känna för det ibland men sen ångrar jag mig och avbokar allt.. sambon har fått gå på 2 kalas/träffar med vänner medan jag har stannat hemma o legat i sängen.. vill inte träffa folk mer.

4 av mina närmsta vänner har fått barn precis.. det har tagit mig mkt hårt då vi började försöka innan o det vr ju meningen att vi också skulle ha fått nu...

Vi har gått igenm utredning ... inga fel hittade. ska tillbaka nu i höst o höra hur vi ska gå till väga.. sambon är inte sugen på ivf insemination mm han vill få till ett barn själv säger han... det stressar mig ännu mer o jag tror inte han är redo för barn än=( det märks på honom...

jag har hamnat i nån slags depression tror jag.. o sambon med. jag orkar knappt ha sex längre..intresserar mig inte o jag hatar att behöva ha sex vid ägglossning för man är så rädd att missa en chans att bli med barn...

jag var förut kramig och pussig men inte ens det längre... sambon känner att vi glider mer o mer ifrån varandra o enligt honom försöker han med allt för tt göra mig glad men det gör han inte.. han tror det handlr om att klippa ut små hjärtan ur papper o fixa disken 1 ggn i månaden gör det... jag hade hellre föredragit att han lyssnade och förstod, stannade hemma med mig istället för att lämnade mig hemma själv .... eller bara fanns där när jag var ledsen..

är det för mkt begärt? ... känner inte igen mig själv längre... vill ha tillbaka mitt gamla jag .. o sambon också.

Jag är rädd för vad som komm skall om vi int blir gravida snart.. jag hatar denna brnslöhet.. det förstör oss.. vi skulle ju vara ´lycklga o allt skulle ju vara så bra.. nu när bestät oss för att skaffa barn....

[styggavargen]

Hej

Får en känsla av att du kräver barn till varje pris... Inte vill du ha barn för att dina vänner vill? Verkar som att DU SKA HA BARN NU!!! för det har du bestämt... Som att nu har inte bilfabriken levererat bilen du bäställt och då ska bilfabriken stämmas till varje pris....

Antagligen så gör sambon vad han kan... han mår säkert också dåligt... men bryr du dig om det? Eller allt bara handlar om dig och ditt barn?

Det är ganska känt att pp kan ge dessa problem upp till 2-3 år efter man slutat... Inte blir det bättre av stressen och depp...

pumpa på varandra random och relaxa... Föresten är det inget ovanligt att de som adopterar sen får en massa ungar efter adoptionen helt biologiskt...

Akta så inte din obsession över att skaffa barn till varje pris faktisk förstör förhållandet mer och skadar det.... Det kan faktiskt bli så illa att du blir gravid och att du inte sen har något förhållande kvar.... Eller det kvittar.. bara du får barn!?

[Ankare]

dagijuli,

Svår situation, när man får veta att man inte kan få barn, följer det massor med känslor av sorg, förlust, känsla av att inte duga (som kvinna eller man)

man börjar jämföra sig, se andra kvinnor med barnvagn, och känna sig ledsen… Allt detta är förståeligt .. det är en stor sorg !

Det som viktigt i situationen; är att man inte försöker hitta fel i relationen… men tyvärr lätt hänt!

Din kille känner sig säkert maktklös… han vill hjälpa dig, ta bort din sorg, eliminera din sorg, fast på sitt sätt!

sambon är inte sugen på ivf insemination

Det kan vara så att han inte vågar ställa upp på ivf för att han blir jätte rädd om sådana försök misslyckas då blir ni ännu mera krossade…det kan vara en förklaring…han är rädd att förlora dig..

Jag säger en sak: Var rädd om din relation, Barn kan man skaffa på andra sätt… men en fungerande relation, en kärlek svårt att hitta nästa gång!

Jag menar allvar; man kan hitta andra metoder och alternativ för barnlösheten…Men en fungerande relation, kärlek kan man inte garantera att det händer en till gång i livet…

Om relationen tar slut, då beror det INTE BARA på att ni inte kan skaffa egna barn,, utan jag skulle tro att då barnlösheten blir en bidragande orsak, inte huvudorsak till separationen…

Ni få hitta tillbaka till varandra om ni verkligen gillar varann…

Jag hatar att behöva ha sex vid ägglossning

Du ska ha sex med honom för att du gillar det,, oavsett ägglossning

Jobbigt och svårt!! men vårda kärleken mellan er, om ni är kära i varann

Kram

[Jennie HR]

Hej

Barnlöshet är helt enkelt ett rent h...vete. Det vet alla som någonsin varit där, det är svårt att koppla bort och koppla av.

Kan inte du och din partner prova att bara ta en kväll ledigt från allt prat kring barn, klä upp er och gå ut på dejt och enda regeln för kvällen är att inte prata om barn, barnlöshet, IVF etc. Bara var er själva i några timmar.

Att hitta tillbaka till varandra, till samtalen, närheten, kräver arbete oavsett var man är i relationen. Ta hjälp av en parterapeut eller en familjerådgivare och få hjälp och stöttning. Kanske kan även du behöva gå på enskilda samtal för att få prata av dig och för att få lite verktyg för att må bättre i er väntan på att bli föräldrar.

Din eventuella depression behöver du hjälp av en läkare med och då kan du exempelvis kontakta din vårdcentral.

Iställer för att ligga hemma och deppa så tycker jag att du ska försöka promenera, träna, träffa familj, vänner och göra sånt som du mår bra av. Gör roliga saker tillsammans med din pojkvän. Tillåt dig inte att bara vara passiv och ledsen, för detta fördjupar bara din nedstämdhet. Ju mer nedstämd du är dessto viktigare är det att du aktiverar dig och gör saker som kan bryta dina negativa tankebanor.

Varma hälsningar Jennie

[Friends]

Hej,

Har varit i samma situation som dig men efter 5 år och oändligt många ivf-behandlingar kom äntligen vår efterlängtade son. Tyvärr kom också värsta krisen någonsin i vårt förhållande. Istället för att vara en lycklig familj hade vi svårt att hitta tillbaka till varandra efter att vi under så många år fokuserat all vår energi på bebisverkstaden och inte vårdat vår relation. Nu är sonen två år och vi diskuterar skiljsmässa (det enda som i dagsläget egentligen stoppar oss är kärleken till vår son). Mitt råd till dig är därför att ta en pause i kämpandet efter barn (även om det naturligtvis är supersvårt när man ser tiden rinna iväg) och vårda er relation så att ni faktiskt kan bli en lycklig familj den dagen ni får barn.

[Jennie HR]

Hej

Det tycker jag också låter som ett gott råd, då relationern ofta tar mycket stryk av barnlöshet. Det svåra och mest utmanande är dock att hitta sätt som gör att man kan lägga alla behandlingar och allt åt sidan. Men jag rekommenderar det verkligen också. Det finns många sätt att göra på men att ta en månad eller några då och då när man bara släååer allt så gott det går och tränar, åker på semester ihop, ägnar sig åt sådant man gillade innan allt blev som det blev.

Ta hand om er!

Hälsningar Jennie

[cutepoison]

Jag kan förstå dina känslor. Vi började också försöka för 1,5 år sedan och har precis gått klart utredningen. När det hade gått ett år efter att jag tagit ut spiralen så ringde jag och bokade en tid. Det var just innan sommaren, i maj förra året men de var jätte trevliga och bokade in mig just innan midsommar så att jag skulle slippa vänta hela sommaren för sen skulle de ha sommarstängt. Då tänkte jag: Nu kommer vi att bli med barn.

Vi kom dit och gynekologen gjorde det första ultraljudet samt undersökning av äggledarna. Inget fel. Sambon fick remiss till spermakollen. Vi kom hem och han ringde. I oktober svarade dem att han fick komma! 4 månaders väntetid. Jag fick min mens just efter klinikens stängning för sommaren så i augusti fick jag gå och lämna blodproven men som ändå var bra. Jag hade ägglossning och inget fel på köldkörteln. De andra proverna var också bra, vad de nu var för något. Nu skulle vi vänta på mannens spermaprov. Till slut kom oktober och han åkte för att göra det. 2 veckor senare ringde hon. Inget fel, allt såg bra ut. Man vill bara skrika, VARFÖR BLIR VI INTE MED BARN DÅ? Hennes röst ekar i mitt huvud från första samtalet: "Ni är ju unga och har gott om tid på er. Många blir med barn under utredningen." December kom och vi fick en ny tid för att prata igenom provsvaren. Då sa hon att det enda som fanns kvar var spolningen av äggledarna. Då kläcker hon också ur sig att vi måste försöka i 1,5 år till själva. Vi är för unga för ivf eftersom det inte är något fel på oss. Sådana är reglerna i vårt landssting. Spolningen gick bra, hon hade svårt att hitta ingången till vänstra äggstocken men hittade den till slut och det var fri passage. När jag kom hem spydde jag.

Jag ser att några skrivit att man inte ska skaffa barn för att vännerna skaffar barn etc. Nej, det ska man inte göra. Vi bestämde oss för att skaffa barn utan att någon i vår närhet fått barn. Nu läser jag varje dag på facebook om "kompisar" som är gravida. Några är till och med inne på sitt 2:a barn. Det är påfrestande. Det förstör säkert att jag känner mig stressad. Därför tog jag bort facebook. Dum som jag var frågade jag om jag fick titta på sambons nyhetsflöde häromdagen, vi har ändå ungefär samma vänner på facebook. Vad tror ni det första jag såg var? Hans arbetskamrat har fått sitt 2:a barn. Jag frågade om han inte visste om det. Nej? svarade han. Jag vet inte om han inte sagt något för att inte jag ska bli ledsen/deprimerad eller om han faktiskt inte visste. Hur missar man något sånt. Det var iaf bekräftelse att jag inte är redo för facebook än. Det finns andra anledningar att jag gick ut också. Folk som skriver på facebook är så lyckliga, vilket jag inte alls är.

För att återkomma till TS, du får jätte gärna skriva med mig om du vill. PM:a mig. Relationen kvävs av att ha det såhär. Jag vet det.