Announcement

Collapse
No announcement yet.

vad är ofrivillig barnlöshet??

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • vad är ofrivillig barnlöshet??

    Ofrivillig barnlöshet tänker jag är när man gång på gång försöker men ingenting händer....Man är två som försöker....


    Är det endast då det är ofrivillig barnlöshet? Vad kallas det då när man längtar så att man håller på att dö, men ändå aldrig har försökt "göra" barn eftersom det skrämmer en att vara med en man? Att man gråter sig till sömns varje natt för att man är så ensam....Har ingen man, har inga barn....men längtar sååå


    Jag har längtat efter barn sedan jag var tonåring....Jag har längtat efter en man sedan jag var tonåring...Men jag vågar inte bli kär, vågar inte älska en man, vågar inte låta en man älska mig....är så rädd...

    Men jag vill så gärna ha man och barn...Jag vill ha en familj!


    Räknas inte det som ofrivillig barnlöshet? Det är ju inte som att jag frivilligt har valt att leva ensam....


    Jag önskar att jag hade en man som kunde trösta mig nu

    /Helt ensam


    P.s. förlåt att jag låter ego....Hatar att tycka synd om mig själv...Känner mig bara så deppig just nu Förlåt



  • #2

    Hej who_am_I,


    Be inte om ursäkt. Din sorg och frustration är förståelig. Det du beskriver kan absolut räknas som ofrivillig barnlöshet. Din barnlöshet beror inte på att du är infertil, men det gör den inte mindre jobbig att leva med och du har all rätt att känna som du gör.


    Det finns ett nätverk för kvinnor som valt att skaffa barn själva, läs mer på http://www.femmis.se/. PÅ deras hemsida beskriver de ofriviilig barnlöshet såhär:


    "Ofrivillig barnlöshet


    Barnlängtan

    Att vara ofrivilligt barnlös är en stor sorg för många människor. Ann Lalos, professor i obstetrik och gynekologi, har studerat barnlöshetskrisen hos infertila par och säger i en intervju att:*"Vid barnlöshet har man kanske inte ens fått en diagnos. Just detta att inte få ett definitivt besked eller en orsak kan upplevas som det allra svåraste. Om man aldrig får ett slutgiltigt negativt besked innebär det svårigheter att överhuvudtaget komma in i sorgearbetet som krävs för att kunna bearbeta infertilitetskrisen. Det känns orimligt och onaturligt att sörja något som man inte är helt säker på att man förlorat."


    Ann Lalos har inte - och inte någon annan heller - studerat barnlöshetskrisen hos singlar och därför utgår hon från par i sina resonemang. Det finns dock ingen anledning att tro att det på djupet skulle vara särskilt annorlunda att längta efter och sörja att man eventuellt inte får några barn, bara för att man inte har en partner. Tvärtom är man ju mer ensam i sin sorg, och i vårt land där assisterad befruktning ännu inte är tillåten för ensamstående är man också ofta helt osynlig som grupp.


    En påfrestande process

    Ann Lalos menar att för barnlösa par innebär ofta hela behandlingsfasen en kris där man pendlar mellan hopp och förtvivlan på ett slitsamt sätt. Att verkligen sörja om det inte blir något barn menar hon också är svårt: "Det finns svårigheter i detta sorgearbete eftersom förlusten är osynlig, svåridentifierad - och det finns inga ritualer som kan underlätta bearbetningen."


    Det gäller också Femmis medlemmar, de ensamstående kvinnor som längtar så starkt efter att dela sitt liv med en ny liten människa, efter att bära och föda. En längtan som också handlar om att finnas där och växa och utvecklas och utmanas tillsammans med ett barn.


    De ibland många försöken, byte av behandlingsform, resorna utomlands, väntan på att kunna göra graviditetstest, sorgen när testet är negativt och försöken att förstå alla de komplexa faktorer som påverkar fertiliteten hos en kvinna, gör att man lätt blir fullständigt ockuperad av sin barnlöshet, vilket kan vara mycket slitsamt känslomässigt.


    I Femmis kan vi alltså känna igen Lalos resonemang. Dessutom kan barnlösheten för våra medlemmar först te sig som enbart ett problem med brist på lämplig partner, men kan så småningom komma att handla om just problem med fertiliteten.


    Fundamentalt mänskligt

    Vad är då det här med barnlängtan? Uppenbarligen är den inte lika stark hos alla i befolkningen, men påfallande många har den. Längtan efter barn tycks vara fundamentalt mänsklig. Och har man en barnlängtan finns det ingen anledning att tro annat än att den är lika stark oavsett kön, civilstånd och sexuell läggning. Den längtan har förmodligen samma klangbotten i oss alla: Man vill älska och bli älskad. Man vill leva med barn, dela deras värld, se dem växa upp - och sätta lite avtryck i nästa generation. Man vill skapa en familj och ett sammanhang. Man har en gång fått livet och vill ge liv.


    Att ta sin barnlängtan på allvar och försöka sätta planerade och efterlängtade barn till världen kräver idag ett visst mod om man är ensamstående. Man blir en "normstörare" och utmanar människors föreställning om hur det "ska vara". Vi är mycket glada att ha så många modiga medlemmar och så många efterlängtade barn i föreningen."


    Hoppas denna text kunde ge dig lite stöd i dina tankar och känslor. DU är inte ensam och det finns hjälp.


    Du behöver börja med dig själv och ta reda på varför du inte kan älska eller låta dig älskas. Är det traumatiska händelser från barndomen, är det en avsaknad av manliga förebilder, en frånvarande pappa eller dålig självkänsla? Ge dig själv möjligtheten att få må bra. Har du någon du kan prata med vän, släkting eller syskon. Ta annars hjälp av någon professionell rådgivare.


    Lycka till!

    Jennie


    Comment


    • #3

      Citat:"Jag har längtat efter barn sedan jag var tonåring....Jag har längtat efter en man sedan jag var tonåring...Men jag vågar inte bli kär, vågar inte älska en man, vågar inte låta en man älska mig....är så rädd...

      Men jag vill så gärna ha man och barn...Jag vill ha en familj!


      Räknas inte det som ofrivillig barnlöshet? Det är ju inte som att jag frivilligt har valt att leva ensam....", slut citat.


      Antingen räknas det som "ofrivillig barnlöshet", eller så kanske det kan räknas som "avsaknad av harmoni"...jag läste detta citat på en hemsida, citat:"Kärlek och rädsla är två sidor av samma mynt. Kärlek och rädsla är varandras motsatser som ljus och mörker. I avsaknad av kärlek, så skapas rädsla. I kärlekens ljus, så försvinner rädslan.", slut citat...

      I fortsättningen av texten vari detta citat ingår, talas om harmoni...du kan läsa själv...

      http://www.kjellhaglund.com/sjalslig_andlig.htm

      Huruvida du räknar din känsla till "ofrivillig barnlöshet" eller "brist på harmoni" väljer du själv, som jag ser det...

      m.v.h., Grottbjörnen


      Comment


      • #4

        Tack för era svar!!

        Jenny: Din text hjälpte verkligen. Jag kollade in sidan lite, ska kika mer senare. Jag har tänkt på det där med att skaffa barn på egen hand. Hade jag bara tänkt på mig själv hade jag kunnat göra det, och egentligen borde jag väl skita i vad andra tycker. De kan aldrig förstå min längtan efter barn när de själva är gifta, har barn och lever ett sådant liv som jag alltid drömt om. Men om jag tänker på barnet...ska barnet få växa upp utan en pappa som jag har gjort? Tänk om barnet också blir så rädd för män som jag är? Vill ju inte överföra min rädsla på mitt barn.... Någonstans kan jag inte göra det för barnets skull...


        Jag lider verkligen med kvinnor som inte kan få barn, som verkligen kämpar. Tanken på vad ofrivillig barnlöshet innebär, fick jag när jag råkade läsa i ett annat diskussionsforum i just detta ämne. Många kvinnor förklarade sin stora sorg. Men jag kunde också se i nästan varenda inlägg, "Jag är så tacksam att jag har min man. Jag är inte ensam i min sorg" osv. De var då det slog mig...jag längtar ju precis lika mycket, bara att jag fysiskt sätt kan få barn (förhoppningsvis)...Men vem har jag i min sorg? Ingen...har ju ingen man...Då kände jag mig ensammare än nånsin...


        Men ja, jag har förstått att jag behöver börja med mig själv först. Jag vill som sagt inte skaffa barn ensam i första hand. Min stora dröm är ju att få en hel kärnfamilj, eftersom det är det jag saknat hela livet. En frånvarande, alkoholiserande pappa, en "mammas kille" som bodde hos oss av och till i några år och söp, luktade sprit, krossade rutor när han var full och sa att han skulle slå ihjäl min mamma....Jag var ständigt rädd....Det var männens fel, de äcklade mig....Så det är nog inte konstigt att jag har den bilden av män som jag har idag...Ändå har jag trott att jag har levt ett helt normalt liv.


        Tack för er omtanke! Jag går i terapi, har gjort det i över ett halvår. Har aldrig pratat om just detta med ofrivillig barnlöshet....kanske jag borde ta upp?


        Tack iaf för svar! Det värmer!


        Comment


        • #5

          Hej igen


          Jag tycker absolut att du ska ta upp det i terapi. Och dessutom tror jag att det är en stor skillnad att leva med en mamma som skaffat barn själv för att hon längtar efter barn och åren går. Än att leva med flera destruktiva män i sitt liv så som du beskriver. Jag tror också att många som väljer att skaffa barn utan en pappa försöker se till att det finns manliga förebilder i barnets liv som en morfar, morbror, vänner etc.


          Sen är det viktigt att jobba med generaliseringen att alla män är som dessa män du har haft i ditt liv under uppväxten. Det är inte konstigt att du känner så men du behöver också få erfara att det finns underbara män som inte slåss och super och behandlar dig illa.


          Vilka är de första stegen du kan ta för att komma närmare din dröm redan nu, redan idag?


          Jag önskar dig all lycka,


          Varma hälsningar Jennie


          Comment


          • #6

            Hej Jennie!

            Vill bara tacka dig för dina svar som du skrev här i tråden för över ett år sedan...

            Jag hade nog aldrig tänkt tanken att jag skulle våga skaffa barn på egen hand. Inte genom insemination iaf. Kanske adoption. Men längtan efter biologiska barn är och har alltid varit jättestor.


            Julen och nyåret som var, var bland det värsta jag varit med om. Ensam hela tiden... grät deppade... men nyårsafton var inte bara sista dagen på förra året, det var också sista dagen som jag lät mig deppa ihop totalt. Jag bestämde mig för att våga följa min dröm, skita i vad min omgivning skulle säga...


            Jag gick med i Femmis som du föreslog, ringde storkkliniken i Danmark och bokade tid för journalsamtal, åkte till gyn (för första gången nånsin, var så rädd innan) och gjorde en feritlitetsundersökning. På tisdag har jag mitt samtal med kliniken och i maj har jag bestämt mig för att göra mitt första inseminationsförsök.


            Jag känner mig så lycklig. Har varit olycklig hela mitt vuxna liv pga av att jag trott att jag måste ha en man innan jag skaffar barn. Men oron och rädslan för män har bara fått mig att må dåligt och tappa hoppet. Så lite tack vare ditt svar här, började jag fundera i andra banor och nu är det dags!


            Så tack igen! =)


            Comment


            • #7

              Bra gjort! Lycka till!


              Comment


              • #8

                Tack =)


                Comment


                • #9

                  Stort steg,bra gjort tjejen.Bara du vet hur du känner..


                  Jag vad vore livet utan barn.Har själv 50% mindre chans att bli pappa.Hur jag vet?Var till uppsala-03 med en längtan att bli föräldrar resten är historia..


                  Härligt att de finns de som hjälper..


                  Lycka till nu!


                  Comment


                  • #10

                    Updates:


                    Gjorde tre inseminationsförsök i Danmark... Att misslyckas var bland det jobbigaste jag varit med om. Eftersom det var så dyrt visste jag att jag hade begränsade besök... Men på tredje försöket gick det äntligen. Är nu i v16 och barnet väntad komma i april! Trots tråkiga omständigheter runtomkring kan msn ju inte annat än att vara lycklig


                    Comment


                    • #11

                      Försök ska det ju stå, inte besök


                      Comment


                      • #12

                        Grattis P


                        Comment


                        • #13

                          Tryckte på sänd innan jag skrivit färdigt Har oxå tänkt på skaffa barn på samma sätt som dig för jag har inte träffat den rätta och kl tickar för mig. Men har inte bestämt mig än. Vet nämligen inte om jag verkligen vill ha barn har aldrig känt den där riktiga barnlängtan många beskriver. Är rädd att min längtan egentligen bara handlar om att få känna mig normal. Och slippa alla, har du barn, när ska du skaffa barn frågor.


                          Många har svårt att förstå att det finns de som medvetet inte vill ha barn, har en hel drös med syskonbarn som förgyller min tillvaro. Du får berätta sen vad det blir, om jag skaffar barn skulle jag nog vilja ha en liten kille som jag kan latja boll med och bygga bilbana med pojkflicka som jag alltid varit


                          Lycka till med det nya lilla livet


                          Comment


                          • #14

                            Det ska jag göra, lovar... gick in i v 22 idag... har barnmorskebesök på torsdag... för två veckorsedan gjorde jag UL och fick veta att jag väntar en liten flicka, PRECIS det jag villa

                            Håller tummarna att du får det du önskar när du är redo


                            Comment

                            Working...
                            X