Announcement

Collapse
No announcement yet.

Trött

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Trött

    Hej,

    Jag vet inte vart jag ska börja. Men måste väl förklara lite om mig själv först:

    Jag arbetade utomlands för ett tag sen och träffade min sambo där. Vi klickade fantastiskt bra och efter mycket om och men bestämde vi oss för att satsa på varandra. Vi bestämde oss tillsammans för att han skulle flytta till Sverige eftersom jag skulle utbilda mig. Det blev mycket ramaskri från föräldrar då ”vi försvårade våra liv (…) olika religion (…) olik kultur” etc etc. Självklart förstår jag att det de sagt endast handlar om att de velat mitt bästa.

    Efter att sambon flyttat hit har mina föräldrar totalt ändrat bild kring detta och det skulle inte förvåna mig om min pappa älskar sambon mer än han älskar mig. Framgångssaga på det viset!

    Trots att jag vet att föräldrarna sagt det de sagt för att de menade det bästa känner jag att andra har en bild av mig som någon som ”tagit ett dåligt beslut” och att jag hela tiden måste bevisa för människor att det inte är så. Det handlar inte heller endast om det just föräldrarna sagt utan även om saker människor sagt bakom min rygg, som exempelvis att ”han utnyttjar henne för att få ett uppehållstillstånd i Sverige”. Eller andra, mer subtila pikar som jag blir för ställd av för att kunna svara på på en gång. Jag tar oftast inte åt mig av uttalandena specifikt (då det mesta är korkat eller kanske mer ogenomtänkt), men jag känner att det någonstans har ändrat min syn av hur folk ser på mig.

    Jag går hela tiden omkring och undrar hur folk dömer mig, vad jag kan berätta eller inte för att de inte ska få en specifik bild av mig. Detta har fått ett utlopp i mina studier där jag nu känner att jag istället måste ”vara perfekt” för att bevisa för andra människor att jag VET vad jag håller på med.

    Innan seminarium ligger jag vaken hela nätter och om jag somnar drömmer jag mardrömmar om seminariumen.

    Jag har i och för sig aldrig tyckt om att prata om saker som jag ser som personliga, men nu har det nått ett absurdum där jag blir nervös så fort en dialog med bekanta blir personlig. Då jag pratar om personliga saker med människor läser jag in massa saker mellan raderna tills mitt huvud och hjärta går under. Jag känner att människor talar till mig och min sambo på ett sätt som att vi vore ”offer” eller snarare mindre människor.

    Min sambo är såklart förstående kring allt men vill inte prata med honom om sådana här saker då jag vet att han kommer tänka att han gjort mitt liv "jobbigt", vilket verkligen inte är sant. Han har snarare berikat det och hjälpt mig på så många sätt som till exempel att lära mig att stå upp för mig själv mer.

    Jag har vänner och familj som öser deras problem över mig men jag har ingen som jag kan visa mig svag framför (förutom då min sambo). Idag försökte jag bjuda in min syster till ett problem men hon totalignorerade den öppningen och pratade om annat. De jag trodde skulle bli det största stödet under denna tid (syster och vänner) har jag snarare glidit ifrån och jag orkar knappt umgås med dem längre då deras verklighetsuppfattning är så annorlunda än min. Jag känner att jag och min sambo i princip (bortsett från föräldrar som varit ett stort stöd) stått ensamma i ett omvälvande år där vi arbetat enormt hårt med allt.

    Jag är så trött på att leva för och ta hand om andra. Jag önskar att jag bara kunde tömma min hjärna och slå mig fri men vet verkligen inte hur. Jag känner att jag hela tiden går runt och försöker vara finkänslig då jag vet att folk har problem, försöker få dom att må bra etc. medan människor snarare vill trampa på mig för att själva må bättre över sina liv.

    Jag skulle så gärna vilja få perspektiv på mina tankar

    Jag har velat tala med en kurator under en lång period men vågar inte ringa för jag vet att jag ändå inte kommer kunna prata med den personen om detta. Hittade den här sidan, vet inte om jag postar rätt eller skriver rätt men orkar verkligen inte bry mig längre. Vill bara få ur mig allt



  • #2

    Surprise, alla relationer handlar om mer än kärlek. Kanske finns uppehållstillstånd, ett bättre liv, som en komponent bland flera. Men även om du träffat en svensk kille så skulle hans arbete, ekonomi, status, ålder eller annat spela in för både honom och dig. Men det betyder inte alls att de sakerna skulle vara huvudsaken, men självklart så styrs vi även av annat. Det gör inte kärleken eller vissheten att ni hör ihop mindre. Så jag tycker inte du ska se er som så "udda" i den meningen.


    Så jag hoppas du tar emot och kan vila i er kärlek och gemenskap. Det ni två har tillsammans. Dock så kan kulturella skillnader ge ökade problem över tiden. När är bara två så är de ofta inget problem, men om skaffar barn så drabbas de flesta av oss av att vårt arv faller som ett ok över våra axlar. Så att diskutera framtida situationer noga tror jag ändå är ett bra drag. För att försäkra dig om att ni delar de värderingar som är viktiga för att gemensamt kunna skapa en framtid, även om olika religion. Fråga tex hur han ser på en dotters rättigheter. Att fråga och inte "anta" hur det skulle bli, för du vet varken vem du eller han är i den situationen. Men om pratar så kanske hittar till ett samförstånd ni sedan behåller. För om ni beslutar att skaffa barn så tar du inte bara beslut för din framtid, utan även för barnet.


    Naturligtvis så brottas din familj mellan att gilla honom jättemycket och att vara glad för din skull. Men också brottas med fördomar och rädslor för din skull. Och eftersom det är så känsligt om råkar säga något som kan uppfattas som "rasistiskt" så kan nog lätt bli så att de undviker att prata alls. Men det kanske lättar det med tiden. Då både får lära känna honom och dig mer i denna nya situationen.


    Jag vet inte om en kurator är rätt person att prata med, beror ju helt på dess erfarenhet. Men kanske kan du börja där? Men tänk på att bara en person, så se om ni klickar och om inte sök annan hjälp.


    Jag är ingen expert, bara några tankar.


    Comment


    • #3

      Tack för svaret!

      Ja, sådana saker är viktiga att tala om i alla förhållanden och särskilt kulturöverskridande. Det har vi dock diskuterat sen den dag vi bestämde oss för att satsa på varandra, eftersom det var ett stort steg. Så det är inget problem i sig.


      Jag vet inte om du träffat huvudet på spiken eller inte då du tar upp det om att mina nära brottas med fördomar och rädslor och därför inte inbjuder till samtal eller stöd. Jag tror att det kan stämma till viss del, för vissa personer. Det jag dock känner om det vore så, är att deras relation till mig och mitt välbefinnande borde vara viktigare än hur de tror att de uppfattas under en kort tid av någon som ändå älskar dem villkorslöst? Om vi inte samtalar om våra fördomar kan dessa inte dementeras, eller? Det outsagda kan, enligt min erfarenhet, ofta skapa större klyftor eftersom vi då inte längre vet vart vi har varandra.


      Dessutom undrar jag vad som kan vara så svårt att tala om kring mitt förhållande (eller snarare mitt liv då detta inte endast gäller mitt förhållande utan även andra aspekter), då exempelvis en väns destruktiva förhållande med hens partner varken avhöll människor från att interagera med partnern eller att såklart finnas som stöd för vännen. Eftersom ett destruktivt förhållande är så mycket värre än det jag har, och DET är lätt att diskutera och finnas som stöd för, känner jag att, jo, det beror faktiskt på att vi inte tillhör normen. Partnern har dessutom varit här i över ett år, pratar flytande svenska och jobbar stenhårt så att han fortfarande behandlas som en outsider av vissa är för mig väldigt konstigt.


      Sedan vet jag inte ens om det beror på vem min partner är i sig, eller om det snarare beror på vem jag är som person. Som nämndes tidigare har jag själv svårt för att ta upp personliga ämnen och varje gång jag försöker och känner att personen varken lyssnar eller intresserar sig, sätter sig detta ännu djupare. Jag tycker inte om att prata om ämnen som jag märker gör folk obekväma och tar därför inte upp dessa ämnen. Nu när jag tänker på det kan jag tänka mig att detta kan ha fått mig att övertala mig själv om att dessa ämnen ÄR tabu, och att jag därför själv blir obekväm av att prata om det nu. Och att jag därför har svårt för att prata om personliga saker. Men jag kanske övertänker.


      Jag läste nyligen en bok som fick mig att fundera över om det som vissa personer sagt fått mig att ändra min bild av människors syn på mig och att jag därefter endast ser saker som bekräftar denna bild. Inte det som bekräftar det motsatta. Det är ju som sagt min upplevelse av detta och behöver inte ens vara sant. Ändå känner jag mig oerhört begränsad av det.


      Jag vet knappt vad en kurator gör, tänkte endast att det är första steget i att prata med någon som är utomstående och objektiv


      Comment

      Working...
      X