Announcement

Collapse
No announcement yet.

Angående de "djupa" tankarna och vad man kan göra

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Angående de "djupa" tankarna och vad man kan göra

    Tyvärr inget direkt svar, mer en undran. Jag kan ju börja med att säga att detta är vad jag upplever kring detta, och vad jag skulle vilja ha tips om.


    Jag kommer anta att jag skriver till andra som åtminstonde känner igen sig


    Det är det här med att tänka, filosofera, ponera och ställa frågor. Jag har den seanste tiden gått in i någon slags process av att "förstå" mig själv (vad de nu innebär), och varför de senaste åren har varit sådan otrolig pärs att ta sig igenom. Under en tid försökte jag att ignorera mina tankar, med premissen att de var onödiga, en dålig vana. Men det ledde bara till att jag mådde apdåligt och senare i princip blev apatisk för att inget aktiverade mig längre. Jag förstod helt enkelt inte vad jag höll på med och gjorde det visa valet att inte aktivt försöka stoppa ALLT som händer i huvudet. Det är någonstans efter detta som jag stöter på benämningen HSP.


    Jag har aldrig riktigt träffat någon som "förstår" mig, alltså någon som kan engagera mig i ett samtal som denne också är engagerad i. Jag har dock haft vänner under mina tidigare år som kunde få mig att skratta hjärtligt utan att jag kände mig konstig, men jag har aldrig riktigt haft någon att prata med. Jag får i princip prata med mig själv (dvs tänka) och skriva ned mina tankar om existens, medvetande och alla de funderingar och frågor som faller in under den där "djupa" kategorin.


    Ärligt talat har jag börjat känna mig ensam på sistone, även om jag träffar andra personer, vänner, familj. Det känns nästan som ett slags behov (eller kanske kraftig önskan) om att få vara med någon som kan förstå och prata om det lite abstrakta, det filosofiska, om medvetandet, som kan bemöta vad jag säger med något eget. Helt kort någon som gillar att engagera sig i det som jag gillar att engagera mig i.


    Allt detta är såklart otroligt ospecifikt och väldigt svårt att förklara, vilket också är lite av poängen med att jag skriver detta på ett forum för HSPs, för jag hoppas att NÅGON kan känna igen sig.


    Jag har några gånger försökt att beskriva detta för vänner som står mig nära när vi är ensamma och det finns utrymme att "flyta omkring" lite tankemässigt. Men varenda gång. Varende gång så har tankar som är intressanta för mig skapat tystnad. Tystnad som om det jag sagt var så out there att de inte vet vad de ska säga. Såklart inget som förstör en relation, man kan ju lätt säga "Det där var flummigt, skit it det" om man märker att man börjar sväva ut för mycket. Men det fastnar ändå med mig. Och det kommer liksom frågor som en konsekvens;


    "Var det jag sade verkligen så otroligt svårt att förstå?"

    "Varför tänker JAG på sådana här saker om ingen vill/kan prata om det?"

    "Har jag tänkt för mycket på det?"


    Jag vet inte om ni känner igen er, men i vissa fall har jag lagt energi på att lägga upp något sådant ämne väldigt strukturerat och förklarat, och alla förstår, men jag blir bemött med välmenat skratt och kommentarer som betyder "lite för flummigt, va!". Dvs, ingen respons, ingen diskussion etc.


    Såklart har jag ingenting specifikt emot det, men det känns inte som att jag får uttrycka mig med någon så som jag skulle vilja uttrycka mig. Fritt.


    Efter denna lite hoppande text kommer nu min egentliga fråga;


    Har ni hittat några sätt att uttrycka denna lite flummiga sida på (oavsett medium)?


    PS: Jag menar här alltså inte "down time", utan vad ni gör när/om ni aktivt vill uttrycka det lite mer abstrakta.



  • #2

    Det låter som de du öppnat dig för inte är lika flexibla och öppna i sinnet för det du tänker på, som du. Människor är olika.

    Jag flummar bara ut med människor som jag vet kan flumma lika själva.

    Riktigt kul när man träffar på folk som kan spejsa ut på samma sätt.


    Välj rätt umgänge för uppgiften, helt enkelt.


    Comment


    • #3

      Hej


      Först vill jag inflika att det kan vara en idé för dig att läsa in dig på det som kallas för särbegåvning(giftedness på engelska - samt gifted=särbegåvad). Då "allt" som i.a.f. jag kommit över gällande HSP finns beskrivit i forskning och litteratur gällande särbegåvning(och så delvis även vice versa, fast med flera "tomrum").


      Mig veterligen, än så länge, så vet inte forskarna om HSP och särbegåvning egentligen är en och samma sak(eller snarare att HSP är delar av särbegåvning) - men läser man in sig så talar mycket för detta.


      De utmaningar du beskriver finns i litteratur(samt omkring på internet, i forum, bloggar o.s.v.) gällande just särbegåvning.



      Det är det här med att tänka, filosofera, ponera och ställa frågor. Jag har den seanste tiden gått in i någon slags process av att "förstå" mig själv (vad de nu innebär), och varför de senaste åren har varit sådan otrolig pärs att ta sig igenom. Under en tid försökte jag att ignorera mina tankar, med premissen att de var onödiga, en dålig vana. Men det ledde bara till att jag mådde apdåligt och senare i princip blev apatisk för att inget aktiverade mig längre. Jag förstod helt enkelt inte vad jag höll på med och gjorde det visa valet att inte aktivt försöka stoppa ALLT som händer i huvudet. Det är någonstans efter detta som jag stöter på benämningen HSP.

      ^^

      Detta är bl.a. ett behov som många särbegåvade har och detta går delvis att får större förståelse genom Howard Gardners teori om "multipla intelligenser" - "de sju intelligenserna" - samt genom Kazimierz Dąbrowski's arbete "Theory of Positive Disintegration" och OE's(OverExcitabilities).

      Denna artikel kan vara läsvärd(men eventuellt mastig...):

      http://www.davidsongifted.org/db/Articles_id_10554.aspx


      Jag har aldrig riktigt träffat någon som "förstår" mig, alltså någon som kan engagera mig i ett samtal som denne också är engagerad i. Jag har dock haft vänner under mina tidigare år som kunde få mig att skratta hjärtligt utan att jag kände mig konstig, men jag har aldrig riktigt haft någon att prata med. Jag får i princip prata med mig själv (dvs tänka) och skriva ned mina tankar om existens, medvetande och alla de funderingar och frågor som faller in under den där "djupa" kategorin.

      ^^

      Detta är ju ett behov som "alla" människor har - men som många särbegåvade/HSP's ofta inte alls får i tillräcklig grad. Vilket då ofta drabbar dessa på flera plan. Just känslan av att vara ensam även tillsammans med trevliga och goa vänner/familj är vanligt förekommande. En av vägarna till en iaf delvis "lösning" kan vara att först lära sig mer om sig själv(vilket i detta fallet kan betyda att läsa in sig mer på särbeågvning/giftedness och HSP) - för att sedan hitta andra människor som delar dessa drag. Många gånger kan det för en särbegåvad/hsp vara som att "hitta/komma hem". Att kunna få slappna av och få sprudla, att bli accepterad och bekräftad och få känna igen sig hos varandra(även om man är olika individer, med olika intressen, styrkor och "svagheter").


      Ärligt talat har jag börjat känna mig ensam på sistone, även om jag träffar andra personer, vänner, familj. Det känns nästan som ett slags behov (eller kanske kraftig önskan) om att få vara med någon som kan förstå och prata om det lite abstrakta, det filosofiska, om medvetandet, som kan bemöta vad jag säger med något eget. Helt kort någon som gillar att engagera sig i det som jag gillar att engagera mig i.

      ^^

      Ja och jag tror du kan vara på rätt väg.


      Allt detta är såklart otroligt ospecifikt och väldigt svårt att förklara, vilket också är lite av poängen med att jag skriver detta på ett forum för HSPs, för jag hoppas att NÅGON kan känna igen sig.

      ^^

      Jag tror, att de som är särbegåvade och flera av de som är hsp, kan känna igen sig i det du berättat här, även om de inte är medvetna om sin personlighetstyp och/eller inte kan något om just särbegåvning eller hsp. De som både har en hel del kunskap och förståelse för särbegåvning och hsp och som även själva har en av dessa personlighetstyper - tycker nog det du skriver är väldigt tydligt, uppenbart och kan i sina egna upplevelser och erfarenheter känna igen sig och hålla med dig i mycket.


      Jag har några gånger försökt att beskriva detta för vänner som står mig nära när vi är ensamma och det finns utrymme att "flyta omkring" lite tankemässigt. Men varenda gång. Varende gång så har tankar som är intressanta för mig skapat tystnad. Tystnad som om det jag sagt var så out there att de inte vet vad de ska säga. Såklart inget som förstör en relation, man kan ju lätt säga "Det där var flummigt, skit it det" om man märker att man börjar sväva ut för mycket. Men det fastnar ändå med mig. Och det kommer liksom frågor som en konsekvens;


      (a) "Var det jag sade verkligen så otroligt svårt att förstå?"

      (b) "Varför tänker JAG på sådana här saker om ingen vill/kan prata om det?"

      (c) "Har jag tänkt för mycket på det?"

      ^^

      (a) Särbegåvade tenderar att finna det som allmänt kan ses som abstrakta, som något tydligt och ofta enkelt - och vissa saker som generellt ses som enkelt, vanligt o.s.v. kan vara bekymmersamt för särbegåvade. Detta kan delvis förklaras genom just de olika sätt att processa information på, som kan skilja sig markant åt.

      (b) Bl.a. för att du finner det intressant på något plan, eller i.a.f. viktigt. De människor med liknande intressen och de människor med liknande personlighetstyper, både vill och kan prata om det.

      (c) Det är subjektivt - samtidigt är det ett vanligt drag hos särbegåvade(och hos flera hsp's).


      Jag vet inte om ni känner igen er, men i vissa fall har jag lagt energi på att lägga upp något sådant ämne väldigt strukturerat och förklarat, och alla förstår, men jag blir bemött med välmenat skratt och kommentarer som betyder "lite för flummigt, va!". Dvs, ingen respons, ingen diskussion etc.


      Såklart har jag ingenting specifikt emot det, men det känns inte som att jag får uttrycka mig med någon så som jag skulle vilja uttrycka mig. Fritt.

      ^^

      Finns många delförklaringar på detta, men i.a.f. nämnt några viktiga sådana.


      Efter denna lite hoppande text kommer nu min egentliga fråga;


      Har ni hittat några sätt att uttrycka denna lite flummiga sida på (oavsett medium)?


      PS: Jag menar här alltså inte "down time", utan vad ni gör när/om ni aktivt vill uttrycka det lite mer abstrakta.

      ^^

      Om det är med andra människor med liknande personlighetstyp, så kan det fungera ok som det är(eller, som sagt, om människorna är insatta och intresserade av ämnet ifråga). Om det gäller den mer generella befolkningen/personlighetstypen så KAN det fungera att komprimera, förkorta, effektivisera och sedan omformulera genom ett exempel på något praktiskt. D.v.s. något de själva vet/tror sig veta och håller med om. Ett exempel kanske kan vara "hej, du vet ju hur bromsar/bilbromsar fungerar, att om man trycker till för hårt/snabbt så kan det gå galet och om man trycket för löst/långsamt så räcker det inte alltid till och kan också gå galet - precis så kanske det är när man säger nej till någon, alltså precis som att bromsa är så mycket mer än att bara bromsa - så kan ett nej också ha olika grader, nyanser och helt klart olika påverkan på den andra individen och på situationen som helhet - och därigenom även på mig som säger nej". Kanske inte bästa exemplet - men något åt det hållet i.a.f.



      Här klistrar in ett inlägg jag gjort i en annan tråd, som kanske kan ge något matnyttigt:


      Särbegåvning och HSP - vad är vad?


      Vi skulle kanske kunna uttrycka det som att det är två olika discipliner, som finns oberoende av varandra(inte helt sant såklart, men för att eventuellt ge en mer tydlig bild). Termen HSP, och forskning detta har funnits i ca 16-19 år. Den svenska termen särbegåvad är ungefär lika gammal - men den engelska termen(gifted/giftedness=särbegåvad/särbegåvning) är flera gånger äldre(någonstans mellan 80 och 90+ år), och forskning kring/om särbegåvning internationellt har funnits i över hundra år.


      Nu drar jag samman och förklarar lite grovt, utifrån min uppfattning:

      - HSP "kommer ifrån" hållet "fysisk och psykisk känslighet".

      - Särbegåvning "kommer ifrån" "hög psykisk(och senare även fysisk) förmåga och intelligens".


      Men ju längre forskarna(och de som aktivt arbetar med dessa saker/med särbegåvade individer) inom särbegåvning kom(och har kommit), ju mer visar(och presenteras) det i väldigt hög grad, mer och mer så som HSP presenteras. Dock att detta började innan begreppet HSP ens myntades.


      Så det kan te sig som att HSP är en "ripp-off" av särbegåvning - dock en eventuellt omedveten sådan. Då Elaine Aron som myntat begreppet "HSP" troligen uppfattat giftedness/särbegåvning som något som i stort rör sig om individer med hög förmåga och hög IQ. Så är det ju då alltså inte - det är ju hur någon tänker, processar/bearbetar, känner och upplever(o.s.v.) saker som snarare avgör om någon är särbegåvad eller inte.

      Dock har det visat sig att starkt generellt, så har särbegåvade allt från en genomsnittlig IQ(eller strax däröver) till extremt hög, t.ex: 100-110 till 200+. Så detta med IQ aspekten är inte orelevant. Och "här" menar E. Aron att HSP'are kan både ha relativt låg, mellan eller hög IQ.


      Både HSP och särbegåvning utgår i hög grad från Howard Gardners teori om "multipla intelligenser" - "de sju intelligenserna"(som har kommit att bli åtta och även nio(dock med relativt stort negativt kritisk respons). Där typisk/traditionell IQ kan ses som en av dessa intelligenser, eller delvis ingå i 2-3 av dem.

      http://en.wikipedia.org/wiki/Theory_of_multiple_intelligences


      Om man även tar del av Kazimierz Dąbrowski's arbete, så kan det vara till hjälp att förstå och "connect the dots" så att säga(med fokus på "Theory of Positive Disintegration" och OE's(OverExcitabilities) som en del av det):

      http://en.wikipedia.org/wiki/Positive_Disintegration#D.C4.85browski_and_the_gif ted_individual


      En stor nytta med HSP, att det är mer begripligt för gemene man/kvinna, och mer lättsmält, och är inte så "hotfullt" som särbegåvning ter sig vara. Utav alla I-länder så är Sverige det land som är sämst på särbegåvning, både kunskapsmässigt och på ett acceptans-aktigt vis. Kan ha en hel del att göra med vad vi kallar för jante-lagen(den biten som säger/menar på "tro inte du är något - för det är fult, så gör inte en Svensk!").


      Jag har själv märkt det både online och där ute IRL - men, om man vill förstå så mycket som möjligt, och ha en långt bredare forskningsgrund, och en långt långt längre forskningsperiod - så är det sannolikt att det är särbegåvning som kommer kunna ge den mest kompletta bilden(om man måste välja mellan de två(vilket man inte måste) - men kan vara bra att istället se de på så vis att de kompletterar varandra i vissa fall).



      Mvh

      /Lenny


      Comment

      Working...
      X