Announcement

Collapse
No announcement yet.

osäker och gravid

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • osäker och gravid

    Hej alla som läser detta! Jag träffade min man för ca ett halvår sedan, så vi har med andra ord inte känt varandra vidare länge. Jag har tampats med svartsjuka och låg självkänsla/självförtroende i åtminstone 10 år och jag är 30 idag. Men med honom kände jag till en början en naturlig och behaglig kemi. vi klickade och jag tycker om honom och har kommit till att älska honom på kort tid. Jag blev gravid och nu är vi i v. 22 så är mer än halvvägs in i graviditeten nu, han har varit överlycklig och jag med. Vi beslöt oss för att behålla barnet och därmed kört på. Problemet är att jag har börjat bli lite osäker och börjat tänka mer och mer på oss och framtiden. Jag vet inte om det enbart kommer från mig, graviditetshormoner eller om jag känner mig osäker med honom. Det är svårt för mig att skilja på. Han försäkrar mig ofta att han älskar mig både med handlingar och ord, och jag vill vara med honom, men jag är ändå rädd att det ska avta. Nu är det också som så att han har nära vänner som är tjejer och jag känner mig ännu mer osäker då, speciellt när det kommer till kommunikation mellan oss i jämförelse med dem. I specifikt detta fallet så har han en vän som han säger att han kan prata med i princip allt om och jag känner mig väl ledsen och lite utanför för det känns som att vi inte riktigt har den biten tillsammans. Visst kan vi kommunicera, men det känns inte längre lika enkelt och roligt som han verkar ha det med vissa andra tjejer och ja, jag jämför. Nu kommer dem att börja jobba närmre tillsammans och jag blir rädd att han ska lämna mig, bli kär i nån annan eller bara det att han skulle tänka på nån annan som mer än en vän gör mig ledsen och får mig att känna mig oälskad. speciellt nu när jag är gravid är det tufft att stå här med alla dessa hemska tankar. Jag har pratat med honom om min svartsjuka, varit väldigt försiktig med att inte låta anklagandes eller något sådant, eftersom jag inte vill ställa krav och tvinga honom till något. Utan jag pratar utifrån mina känslor. Men mina hjärnspöken fyllda med ångest och framtida katastroftänkande jämför, klankar, ser tecken som tyder på det värsta eller sämsta utkomsten för mig/oss och jag vet inte hur jag ska ändra på mina synsätt eller vad jag ska göra. Ska jag prata mer med honom om detta efter att jag redan har gjort det rätt nyligen? Vill inte vara en våt trasa som bara hela tiden gör saker värre, samtidigt vill jag vara öppen och ärlig då vi sagt att vi ska vara det med varandra. Alla råd är välkomna, hur ska jag tackla dessa bekymmer?

  • #2
    Som du själv skriver så handlar detta om dig och inte honom. Så vad ska du säga till honom?! Han kan inte göra något för att få bort de tankar och känslor som plågar dig. Han gör ju inget fel.

    Låt säga att han skulle sluta prata om sina kvinnliga vänner, sluta träffa dem, byter jobb eller arbetsuppgifter så inte jobbar lika nära den kvinnliga vännen. Det skulle inte göra någon skillnad, du skulle hitta andra sätt att plåga dig själv med att jämföra dig med andra eller misstänka att han tycker andra tjejer är bättre, finare eller annat. Är så (enligt min erfarenhet) svartsjuka fungerar, det finns ingen ände på det, det finns inget han kan göra. Så fort tycker sig ha parerat ett hinder, så dyker ett nytt upp. Dessutom så skulle båda må skit av att begränsat hans liv för att försöka hantera din svartsjuka.

    Sök hjälp. Försök hitta en terapeut du kan prata med. Har svårt att tro att ni kommer inte att klara ut detta genom att prata med varandra, det sitter för djupt i dig.

    Men jag är ingen expert, bara några tankar utifrån egen erfarenhet.

    Comment


    • #3
      Jo, vad gäller att prata med honom och ärlighet. Jag tycker du ska prata med honom men mer berätta att du har problem och att du försöker få hjälp. Berätta att du har irrationella tankar och känslor som du måste hantera, inte han. Berätta att de tankarna och känslorna startade långt före ni träffades, de har inget med honom att göra.

      Ärlighet är tveeggat. Det är väldigt lätt att omedvetet så blir din ärlighet en vädjan om att han ska ändra sig, att han ska begränsa sig och sitt liv för att du känner som du känner. Dvs utan att du menar det blir ärlighet ett vapen. Så var väldigt väldigt försiktig när du pratar om det. Och gärna att du redan har en plan, fått kontakt med en terapeut.

      Försök att inte gå in på "när du säger så...", "när du träffar..." för det har ju egentligen inte med saken att göra. Och riskerar uppfattas som att du vill han ska ändra sitt beteende, begränsa sitt liv.

      Glöm inte heller att visst kan det vara så att han älskar humorn som en kvinnlig vän har, de skrattar ihop på ett sätt som du och han inte gör. Eller att han beundrar en annan kvinnlig vän som är ett träningsfreak, han ser henne som förebild. Men han valde dig som partner för de saker du har som han vill ha runt sig i sin vardag, den han vill komma hem till på kvällen. Det är dig han vill vara med för att du är du.

      Comment


      • #4
        Tack för din kommentar, väldigt intressant faktum som jag aldrig tänkt på förut det här med ärlighet. Det kan vara så på ett omedvetet plan att ärligheten som är meningen att vara ett öppet sätt att kommunicera blir till en undermedveten manipulation och det vill jag ABSOLUT inte. Då blir det giftigt. Jag är väldigt försiktig med att peka finger "du, du, när du" osv utan jag pratar alltid utifrån "jag känner.." "jag, jag" för att jag vill att han ska förstå att jag bara vill bli hörd och att det är mina känslor. Men du har rätt. Har sökt hjälp lite förut men slutade då det kostade mig för mycket och det var en tuff tid ekonomiskt för att kunna fortsätta. Men jag ska ta upp det igen för det är värt alla pengar för en investering i ett friare jag. Tack än en gång för dina råd och jag håller med det du säger! Uppskattar det

        Comment


        • #5
          Vissa vårdcentraler har en terapeut kopplat till sig och det finns en del kuratorer som trots formellt inte har utbildning för "terapi" är duktiga på att hjälpa till vid sådana problem. Du kan ju höra med din vårdcentral eller de du har kontakt med angående graviditeten?

          Men om gör det så försök att inte förminska, utan betona att "detta är ett stort hinder för mig, jag är gravid, vi har inte varit tillsammans så länge, och jag kommer att förstöra relationen med pappan, jag behöver verkligen hjälp nu!". Och kom ihåg att trots det finns de som "har värre problem" så är du också värd hjälp.

          Comment

          Working...
          X