Hej jag har lidit av PÅ/Paniksyndrom sen tre år tillbaka vilket brytit ut i det konstigaste jag någonsin varit med om.En ihållande och mycket frustrerande overklighetskänsla som jag haft KONSTANT i över ett år nu.Det var som att den "smög" sig på.Började när jag var på promenad.Jag blev alldeles matt och snurrig,ville bara sätta mig ner.Sedan kom den på allt mer ställen..när jag kollade på tv,när jag städade.Helt plötsligt tog den över.Nu är den en del av mig.Jag har fått diagnosen Agorafobi,men nu i efterhand känns det helt fel.Googlade lite och snubblade över derealisation och DP,vilket inte mina psykologer verkade ha en aning om vad det var.Just det här att jag kollar ner på min kropp..mina händer..att de känns främmande.En vandrande cellklump utan djup,precis som omgivningen.Helt meningslös.Jag har svårt att koppla känslor till minnen och personer.Mina tankar varken börjar eller slutar och ibland blir jag chockad av min egen röst.Jag får verkligen anstränga mig det yttersta för att intala mig själv att jag alltid har bott i mitt hus och att allt är lugnt.Men det är det inte.Jag bara existerar.Jag vill inte att ett år ska förvandlas till två ..eller fem.Jag går miste om mitt liv.Ibland känns det som att man lika gärna kan göra slut på det.Matcha sina bedövade känslor och "upplevelser" med en kroppslig död.
Till dig som läser det här och känner igen dig.Jag beklagar verkligen.Skriv vääldigt gärna om du känner för det.KRAAM
Comment