Announcement

Collapse
No announcement yet.

4-åring med Asperger

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #31

    Hej igen!


    Mina barn bryr sig inte särskilt om vad andra tycker. De är som de är och verkar oftast nöjda med det. Samtidigt kan framför allt stora killen uttrycka att han vill vara med andra barn och leka. Han säger ofta att han vill ha en kompis. Han har några kompisar som han kan leka med på sina villkor förstås. Han och kompisen leker bredvid varandra. T ex sparkar sin egen boll inte till varandra.


    Lilleman har svårt att veta hur man tar kontakt med andra. Han går in som en ångvält i lekar med andra och de blir ofta arga på honom. När han inte vill eller inte förstår skriker han, tar leksaker och springer iväg.


    Vi har inte berättat för föräldrar på t ex föräldramöte om barnens svårigheter, men har alltid försökt vara öppna med hur det är. All personal vet om och undrar någon över något så är det ingen "hemlighet" att barnen har svårigheter. Jag har funderat på att ta upp det med andra föräldrar men tycker fortfarande att det känns svårt (kanske tom jobbigt fast jag vet inte varför).


    Ibland har jag känt att mina barn tar upp för mycket av personalens tid, men det är förstås bättre nu när de har resurs och någon som kan lotsa dem. Framför allt tufft med lilleman som de inte tycket att de kunde ta hand om på ett bra sätt före diagnosen


    Det är otroligt spännande att höra dig berätta om dina barn Även om våra historier skiljer sig åt väldigt mycket så kan jag känna igen mycket...


    Hos oss t ex har vi fått kämpa massor med t ex "potträning" och tagit till alla möjliga knep... I habiliteringen jobbar man mycket med målstege och belöning vid "målgång" och det fungerar i många lägen... t ex när barnen har lärt sig något...


    Hur var din son när han var liten? Utmärkte han sig på något sett? Jag har ju i efterhand förstått att min äldsta son visade tecken som liten men jag förstod inte det då. Hade ju ingen aning om något runt autism


    Håller med dig Lenny om bristande kunskap hos personalen! Hon måste få möjlighet att utvecklas i sin takt och med rätt stöd!


    Vi står inför en kamp som ofta förs i motvind. Det gäller att stå stark och inte ge upp


    Comment


    • #32

      Okej, vad bra beskrivit.


      Jo med hög moral menar jag om hon reagerar på orättvisor(som kan, men inte alls behöver ha något med just henne att göra)?


      Nu kan jag ju ha fel, men det "låter" som hon kan ha en särbegåvning - eller kanske mer korrekt uttryckt, är ett särbegåvat barn. Namnet blir lite missvisande, ett bättre ord kunde ha varit "Särskilt begåvat" eller "extra begåvat".


      Det finns flera olika intelligenser, inte bara den mer "traditionella" IQ'n, utan även gällande den estetiska biten, den empatiska biten, den sociala biten, den praktiska och den den kroppsliga biten(och någon mer).

      Symptom/kriterier för ADHD/ADD, Bordrline, Asperger och även till viss del Autism(samt några andra diagnoser) har flera gemensamma kriterier för vad som gäller för särbegåvade barn.


      Att vara särbegåvad behöver inte utesluta att man ändå utav kompetent personal skulle kunna få några av de ovanstående diagnoserna(eller andra), men innebär ju även att de inte behöver finnas hos en och samma individ.


      Särbegåvade barn(eller vuxna) har en eller flera extra begåvningar, men oavsett vilken/vilka så har de flera gemensamma drag/kriterier. Jag listar några här:

      - Ett komplext tänk(och har svårt för "traditionellt lärande"), d.v.s. kan ofta "se" saker/problem ur olika vinklar.

      - Kommer med idéer och lösningar som jämnåriga och även många vuxna kan uppfatta som annrlunda och lite/mycket tokiga.

      - Utan trygghet i hem och i skola, och utan uppmuntran, inspiration och motiverande stöd, så kan de bli mer tydligt introverta - eller mer extroverta(lätt för "inte fullt så kunniga" att t.ex. misstolka det Enbart som ADHD/ADD).

      - Med trygghet, uppmuntran, motiverande och inspirerande samtal, uppgifter och övningar, så kan de "prestera" långt mer än vad det "genomsnittliga" barnet/människan.

      - De överraskar ofta omgivningen med att kunna och veta saker någon i deras ålder/position sannolikt inte lärt sig på egen hand.

      - Ett tänkande, beteende och agerande som tar både kvinnliga och manliga perspektiv i beaktande(inte androgyn, utan mer att de "inte låter sig hindras av typiska begränsade könsroller", utan kan ta/använda sig av, vad som verkar vettigt och logiskt i en given situation).


      Ja det finns än fler saker, och vill nämna det att även om din tös inte ber/efterfrågar uppmuntran och beröm, så kan det göra henne mycket gott, och i långa loppet stärka hennes självkänsla/inre trygghet - dock så kan det vara viktigt att det är berättigat(beröm för "fel" sak, eller i "fel" situation, kan få dom att rynka på ögonbryna så att säga) - och det är delvis genom det, som det går att sötta ett särbegåvat barn att "lämna de trygga markerna" gällande det mesta, för att testa och undersöka fler saker(t.ex. gällande mat, intressen, sport, fritid, resor, relationer) och på så vis ytterligare utvecklas på flera olika plan/vis.


      Så säger inte att hon måste vara ett särbegåvat barn - men kan ju vara väl värt att undersöka det - eller hur tänker du kring det?

      Och då hos någon som har kompetensen för det, vilket väldigt ofta saknas i skolan, både gällande lärare och psykologer, och på andra inrättningar, t.ex. BUP - och utan den kompetensen, kunskapen och erfarenheten så kan det vara lätt att "se" enbart diagnoser, problem, hinder, medicinering, "regleringar" och olika åtgärder som mer går ut på att forma och leda gentemot det traditionella - istället för att se möjligheterna och de åtgärder som kan stärka och utveckla barnet utifrån hennes egna potential och "riktning".


      Finns mycket mer att säga om det hela - men nu har du lite att bita i i.a.f.


      Comment


      • #33

        Ja, alltså hon vet vad som är rätt och fel och kan reagera på att andra gör fel. Däremot förstår hon inte alltid att reglerna gäller henne med. På förmiddagarna på dagis arbetar de inne (Montessori-dagis), men plötsligt kan de höra att det slår i ytterdörren och när de tittar ut ser de min dotter sitta i sandlådan. Hon gör inget för att provocera, men det verkar inte som om hon förstår att hon bör meddela en vuxen när hon går iväg eller är färdig med något. När de ber henne gå in igen blir hon kanske lite skamsen, men gör som de säger utan protest.


        Jag upplever att hon skäms när hon inte förstått en situation, men det är hon kanske för liten för?!


        Det där med att vara särbegåvad undrar jag hur man kollar upp. När min dotter gjorde ett begåvningstest fick hon ju en bra bit över det normala, men hur värderar man resultatet? Hon gör ju med all säkerhet inte sitt bästa eftersom det inte är något hon valt själv, och hon struntar ju i vad vi andra tycker om resultatet.

        Just det där har jag faktiskt funderat över. Man kan ju alltså inte ta hennes test och säga att det resultatet ger en bra bild över hennes begåvning.

        Vår psykolog menar att lillans svårigheter ligger i glappet mellan hög begåvning och låg socialförmåga. Hon sa att ju större glappet är, desto större kan problemen upplevas.


        Det de har sagt på NP är att vår omgivning troligvis inte har sett att något är "fel" eftersom hon har så subtila symptom, men att de som arbetar med detta tycker att hennes symptom är tydliga. De har träffat henne väldigt många gånger eftersom vi går dit till sjukgymnasten för lillans svåra migrän.


        Jag går på föräldrastödsenheten och där har man upptäckt att hon har fotgrafiskt minne. Jag beskrev tidigare här i tråden hur min dotter memorerade pusselbitarna till ett pussel på några sekunder, och sedan verkade hon lösa pusslet i huvudet och la snabbt rätt bitarna på bordet.

        Jag blev både chockad och imponerad när vi såg filmen på detta efteråt.


        Comment


        • #34

          Glaskula: Vad intressant, min dotter uttrycker också att hon vill leka med andra barn men visar det inte lika bra. Har vi barn på besök kan hon sätta sig och läsa en bok när de andra barnen leker. Om hon leker intensivt får hon nästan alltid migrän efteråt, är det sommar och de är ute och leker så är det 100% risk för migrän.


          Det där att din lillkille går in för hårt i lekarna, är inte det ganska typiskt för pojkar med den här problematiken? Min tjej ställer sig brevid och grejar med händerna, hon avvaktar och väntar på hjälp in i leken. Härom dagen sa hon att hon gillar att leka med en pojke på dagis "för han säger åt mig vad jag ska göra och det är kul".

          Jag har hört att pojkar med den här typen av problem kan ha lättare för att leka med flickor än pojkar eftersom flickor gärna blir omhändertagande och då hjälper barnet att förstå. Vet inte om det ligger något i det.


          Angående resurs på dagis så har ingen verkar tycka att det finns behov av det. Dessutom säger alla att det är "omöjligt att få". Kan man ens söka resurs om barnet bara går 15 timmar i veckan? Läkaren och psykologen tycker inte att min dotter klarar mer tid.


          Comment


          • #35

            Angående min son... När jag väntade honom var jag 20 år. Väldigt hastigt blev jag sjuk och höll på att dö, så de var tvungna att plocka ut honom 2 månader för tidigt för att rädda oss båda. Eftersom han var mitt första barn hade jag inget att jämföra med och saker jag såg som avvek skyllde jag på att han var prematur och inte följde den vanliga kurvan.

            När han var 9 månader gammal (egentligen 7 månader) kunde han säga ca 20 ord tydligt och klart. När han var 18 månader pratade han långa tydliga meningar med perfekt grammatik. Han har aldrig pratat bebisspråk.

            Han var sen med allt motoriskt, men han var liksom inte intresserad av att röra sig, han tyckte att han satt bra där han satt, och dessutom kunde han ju tidigt beordra andra att flytta på honom eller saker.

            Han övade aldrig på något som andra barn minns jag. Han stod aldrig på alla fyra och gungade innan han kröp utan en dag kröp han liksom bara iväg. Han övade heller inte på att resa sig mot möbler, men en dag tog han tag med en hand, reste sig och gick med enhandsstöd runt hela vardagsrummet. Han verkade liksom räkna ut hur han skulle göra saker och innan han gjort det ville han inte ens prova.


            Under alla år i skolan har de beskrivit honom som allmänbildad, men omotiverad till skolarbete. De säger att han bara sitter rakt upp och ner i klassrummet och gör absolut ingenting. Om de går fram till honom gör han den uppgift de ber om, men kommer inte vidare efter det.

            Han kan också uppfattas som en besserwisser eftersom han kan så mycket och blir irriterad när folk har fattat fel. Tex så kom han hem helt chockad i 5:an och berättade att de flesta i klassen inte visste vad "inuiter" betydde. Eller när hans lärare sa att USA hade 52 stater. Han blir liksom både irriterad och förvånad över sådant.

            Han är fortfarande väldigt verbal, men får knappt ner 2 ord i skrift. Den här kombinationen får lärarna att tro att han är lat och inget annat.

            Han har svårt för kontakten med vuxna, särskilt vuxna han inte känner. I skolan får de sällan kontakt med honom och om han tvingas prata med dem säger jan bara "jag vet inte". I hans specialämnen kommer han faktiskt att få betyg, men enbart det lägsta godkända. Han får ju alla rätt kunskapsmässigt på de proven, men kan inte diskutera för sin sak.


            Vad gäller vänner så har han alltid haft flera, men han umgås bara med dem på lov eller helger och inte för långa stunder åt gången. Han behöver mycket tid själv. Han skulle heller aldrig umgås med någon som han inte kan föra intellektuella diskussioner med, då är han hellre ensam.


            Sedan 10-års åldern drabbas han regelbundet av perioder med panikångest. Vi har sökt för detta men inte fått någon direkt hjälp. Under dessa perioder är han jättetrött och mår fruktansvärt dåligt. Ju äldre han blir har han kunnat se att det har med kravsituationer att göra. På loven mår han tex alltid bättre än under skolterminerna.


            Pust, nu har jag skrivit så att jag får skavsår på fingrarna tror jag.


            Comment


            • #36

              Intressant det du skriver.


              Här har du en svensk professor och forskare vid namn Roland som forskat och arbetat med/kring särbegåvning:

              http://urplay.se/162309


              Här är en sektion på Mensa's sida som drar en del kring särbegåvade barn:

              http://www.mensa.se/begavade-barn/information/begavade-barn-skola

              http://www.mensa.se/begavade-barn/barns-begavning


              Som jag förstår det så kan särbegåvade barn ha svårt för att se logiken/det meningsfulla med vissa regler, och det brukar kunan gälla dom själva lite mer än andra, och därav helt enkelt strunta i vissa regler(varför göra/låta bli att göra, något onödigt eller rent av dumt? D.v.s. kritiskt/reflekterande tänkande, som de snabbt kan applicera på sig själva).


              Det kan mycket väl stämma det med glappet mellan social förmåga och hög begåvning, så att säga - men kan även så att den relativa "sociala oförmågan" är ett resultat av för lite stimulans på det området, som tillkommit p.g.a. att de hon faktiskt ligger långt före, och då finner liten till ingen mening(ofta, inte alltid) med att prata eller umgås med jämngalma.

              Detta leder ju till låg till ingen stimulans i sociala sammanhang - vilket då kan ge sken av att "hon har relativt låg social förmåga", när hon i själva verker Kanske har potential till mer "normal" social förmåga - eller kanske till exceptionellt bra sådan.

              (men den person med potential till att bli/vara världens snabbaste sprinter, lär inte vinna någon större tävling, om han/hon inte tränar)


              Comment


              • #37

                Skrev det ^^ inlägget för 1-2 timmar sedan, men fick besök, så sista 2 orden fick vänta. Så läste om din pojk först nu, och han blir lika intressant han.


                Detta: "men kan inte diskutera för sin sak."

                Det där beror antagligen på att han har ett för komplext tänk(han är ju uppenbarligen smart), och har svårt att sätta ord på det, och att det lätt blir fel/missförstått när han försöker förklara. Det går att träna upp, men behövs då ett annat bemötande, och han måste få känna sig riktigt trygg i situationen(d.v.s. öva/träna, i trygg miljö/med lämpliga personer) innan han kan känna sig mer trygg inför kamrater/åskådare.


                Jag tycker du helt klart kan undersöka detta närmare - för att bara utgå från Asperger eller dylikt riskerar att hämma honom lika mycket som hjälpa honom(om han är särbegåvad - vilket han verkar vara, och även lillasyster visar tendenser på detta).


                Comment


                • #38

                  Men gud!!! Jag bara gapar och tror knappt det jag läser!! Shit vad skumt! Massor stämmer ju in på min son ju! Jag som i perioder till och med funderat över om han har låg begåvning trots allt eftersom han inte presterar i skolan.


                  En sak som jag inte berättade var att jag träffade en engelsktalade man när min son var 6 år. Då bad jag om modersmålsundervisning i engelska för honom så att han skulle lära sig engelska mycket fortare. 3 år senare satt (en mycket nöjd modersmålslärare) och gjorde tester på min son som barnen i England i samma ålder gör, och han toppresterade. Läraren sa att han mött få personer i sitt liv med en sådan känsla för språk som min son.


                  Det som gör det så svårt är att just motivera min son till skolarbete. Han säger själv att han inte ser poängen med något alls i skolan och att 90% av allt han lärt sig har varit själv och inte i skolan.


                  Nej, nu måste jag läsa vidare, det är är ju kanske en öppning till förståelse.


                  Comment


                  • #39

                    Här kanske du(och glaskula med?) kan känna igen sig(situationen med skolan, o.s.v.):

                    http://blogg.mama.nu/jennylinderoth/2011/10/14/gor-det-anda/



                    "Det som gör det så svårt är att just motivera min son till skolarbete. Han säger själv att han inte ser poängen med något alls i skolan och att 90% av allt han lärt sig har varit själv och inte i skolan."




                    Skolan har generellt(blir bättre på sina håll, tack och lov. ) mindre bra pedagogik(och det beror sannolikt inte främst på skolorna och lärarna, utan snarast på skolchefer och politiker - som ofta ligger rätt så många år bakom den aktuella och evidensbaserade forskningen).


                    De allra flesta elever skulle sannolikt kunna lära sig bra mycket mera än vad dom gör nu, oavsett "begåvningsnivå", bara att skola, samhälle och de flesta vuxna(som också blivit fostrade av samma samhälle och skola - om än med vissa varianser).


                    På de sätt som särbegåvade ofta bäst lär in saker - skulle gagna de allra flesta elever/barn - bara det att det är ett helt annat sätt att tänka på, att behandla information på, och då de flesta är vana med det som varit/är, så kan bytet bli svårt(kanske ungefär lika svårt för "normalbegåvade" som det är för särbegåvade att lära sig det traditionella).


                    Så att din son tycker det är tråkigt i skolan är inte så konstigt då hans sinne inte är mottagligt för samma slags begränsningar som förekommer.

                    Trygghet, inspirera och motivera - så kommer fler saker bli som med engelskan för honom(kul/intressant att läsa ).


                    Comment


                    • #40

                      Jag förstår bara inte rent konkret vad jag kan göra. Det jag har gjort är att få lärarna att förstå att min son måste se en poäng i det han gör. Engelskaläraren ville att han skulle skriva en uppsats om sin fritid (urtråkigt) och då föreslog jag Terrorism, vilket han nappade på direkt.

                      Men ska man verkligen behöva förklara för lärare att ämnet man skriver om kan vara viktigt för motivationen?!

                      I de ämnen som han avskyr har jag bett lärarna enbart prata i betyg för hans del, det är ju den enda poäng han ser där eftersom han vill ha ett bra betyg att söka in till gymnasiet på.


                      Men jag hittar inte hur man utreder om ett barn är särbegåvat. Det enda jag hittar är att de vanliga begåvningstesterna kan visa helt fel.


                      Oavsett vad orsaken är till min sons problem så måste något hända NU. Tiden rinner liksom iväg...


                      Comment


                      • #41

                        Mycket intressant att läsa i denna tråd. Du får mycket bra hjälp, Mamasnest Jag är inte så kunnig inom området särbegåvade barn men väldigt intressant att läsa och skönt att du kan känna igen dina barn i det!


                        Ibland skulle jag önska att livet var enklare med dessa underbara lite speciella barn. Att det var lätt att lära dom de sociala koderna, att förstå rätt från fel, att kunna söka kontakt och inte hela tiden hålla sig på avstånd eller känna sig utanför. Min son (den stora)känner sig inte utanför(tror jag) men han vet att man kan ha kompisar att leka med och det vill han. Men han vill ändå alltid vara vid sidan, i alla fall om han inte vet vad dom andra gör. Det var ändå svårare för honom i förskolan då han inte ens hälsade på kompisar från förskolan som hälsade på honom....


                        Nu först har han kommit på att han vill ha "fest" för kompisar, men han har svårt att välja några kompisar. Då vet han inte... Men det är ett framsteg Vi har bara haft små (oftast släktkalas och några vänner) för honom och på sjuårskalaset fick vi för första gången sjunga för honom utan att han flydde till sitt rum (Men han styrde själv när vi skulle sjunga...)


                        Jag tycker absolut att din dotter borde ha någon form av stöd under sina timmar på förskolan, för att hon ska få utvecklas... både socialt och i sina kunskaper. Förskolan borde kunna söka pengar för det. Kan ju inte skada att undersöka.


                        Jag hade absolut önskat en sådan här kontakt då min äldsta son fick sin diagnos... Tog nästan ett halvår innan vi fick hjälp av habiliteringen så många frågor snurrade under den tiden... Det är intressant att diskutera med andra och även om våra situationer är ganska olika tycker jag att jag kan känna igen mig i mycket ändå och visst lär vi oss en himla massa av dessa underbara barn!


                        Comment


                        • #42

                          glaskula, som jag skrev där någonstans, så är de flesta barn/människor gagnade av liknande bemötande, form av pedagogik, så oavsett om dina barn har någon särbegåvning eller inte, så finns det mycket som kan göras pedagogiskt sett(men igen, precis som för dig - så är det främst resurser det handlar om).



                          "Men ska man verkligen behöva förklara för lärare att ämnet man skriver om kan vara viktigt för motivationen?!"




                          Ja det kan verkligen behövas - om nu inte läraren kan/vet/förstår innebörden av en särbegåvad - och förstår skillnad på det och en "högpresterande" elev(jag misstänker att en hel del lärare inte vet/kan - men att en del kan/vet i.a.f. en del).



                          "Men jag hittar inte hur man utreder om ett barn är särbegåvat. Det enda jag hittar är att de vanliga begåvningstesterna kan visa helt fel."




                          Detta kan komma upp relativt ofta hos olika "expert-pedagoger", om vi nu kallar dom för det, hehe. Alltså de som är erfarna, och arbetar med t.ex. dyslexi och dyskalkyli.

                          Att hitta erfarna sådana ska din läkarmottagning kunna hjälpa dig med. Eventuellt har BUP någon som känner till någon som kan hjälpa er(på vissa BUP-mottagningar kan det finnas psykologer/andra som har erfarenhet av särbegåvning).


                          Det finns forum på internet, som riktar sig till föräldrar med särbegåvade barn - flera där kan veta/själva fått hjälp, och skulle kunna komma med tips.

                          Särbegåvning i sig själv är ju ingen diagnos, och är väldigt svårt att fastställa utifrån något test/prov - utan det är just de olika kriterierna/symptomen/egenskaperna m.m. som kan ge en helhetsbild, om det är si eller så.


                          Comment


                          • #43

                            Glaskula: Det betyder mycket att ha en annan förälder att bolla tankar med tycker jag. Även om problematiken skiljer sig så är det ju ändå likheter i att leva med barn med funktionshinder.

                            Många i min omgivning tycker synd om min dotter för hennes AS diagnos, så känner inte jag. Delar av hennes diagnos är ju bra saker och hon är en kompetent tjej med stora förutsättningar! Hennes migrän däremot är hemsk, kanske lider jag mer med henne vad gällande den eftersom jag också hade barnmigrän.

                            När man pratar med någon som själv har barn med funktionshinder så blir det en stöttning snarare än "tår-i-ögat-samtal" som det kan bli med andra. De menar väl, men jag vill inte att folk bara ska se hindren utan vilja se förutsättningarna.


                            Det här betyder mycket för mig ska ni veta!


                            Nej, nu ska jag iväg på simning med äldsta tjejen, hon ska simma 25 meter och ta märken, spännande!


                            Comment


                            • #44

                              Det tycker jag också


                              Jag tycker inte heller "synd" om mina barn. De är underbara att ha att göra med och de kan lära andra så mycket bara de får rätt förutsättningar. Det som kan kännas jobbigt ibland är att behöva kämpa hela tiden för att få rätt stöd och hjälp. Men när det väl fungerar så är det kanon.


                              Jag har ju tyvärr lyckats hamna i en riktigt ond spiral som verkar svår att bryta just nu, men jag hoppas att det ska gå. Jag har bestämt mig för att få mitt liv att fungera men vissa dagar känns allt bara hopplöst och då tänker jag på alla problem som barnen kan stöta på t ex oförstående vuxna och barn... Att barnen får det tufft i skolan, inte klarar målen, inte hittar kompisar, blir retade mm. Jag upplevde själv att jag hade en trasslig skolgång, var utanför, kämpade med att hitta min plats och lyckades inte särskilt bra i skolan. Hade ändå en bra uppväxt då jag hade mina intressen där jag kunde känna mig accepterad.


                              Jag känner igen problematiken med att se hinder och inte förutsättningarna. Jag skäms nästan för det men där jag är idag ser jag ofta hindren först, men när jag fått tid att fundera och analysera mina tankar kan jag ofta också se möjligheterna. Det är ju så mycket bättre att se det positiva. Men jag vet inte hur jag ska göra för att ställa om mitt tänk. Vet inte om jag alltid har varit sån, men jag gillar att vara den negativa personen jämt...


                              Jag förstår att det är tufft att se dottern gå igenom smärtan med migränen. Om du själv har haft det så vet du ju vad hon går igenom... Växer barnmigrän bort eller har du fortfarande migrän själv?


                              Hoppas ni får det mysigt på simningen. Jag önskar så att jag orkar sätta mina barn i någon aktivitet snart. Tror att det skulle vara bra för dem bara det blir "rätt" aktivitet.


                              Detta betyder mycket för mig också. Det är så intressant att få ta del av dina erfarenheter.


                              Comment


                              • #45

                                Oj, jag insåg att jag i mitt sista inlägg lät överoptimistisk och som en sådan som kan vända på varje tragedi och visa att det kom något positivt ur det. SÅ fel!!! Jag gnäller och jag lipar, och tycker synd om mig själv och grubbar på framtiden. Men just runt barnen känner jag att jag försöker att se båda sidorna av dignoser och då väger det ofta upp.

                                Just denna oro och ledsamhet bottnar nog inte i barnens funktionshinder, i alla fall inte för mig. Det handlar om att jag inte mår bra och då oroar jag mig för allt och tycker att livet är skittrist.

                                När man, som du (Glaskula) nämnde, måste kämpa och slåss för sina barn hela tiden så händer det ju gång på gång att man går ner på knä och känner att man inte orkar bråka mer. Att striden bara måste ta slut och man undrar varför alla andras liv flyter på med köttbullar till middag och med största problemet vem som ska välja tv-program.


                                Ganska ofta undrar jag hur jag kunde hamna här, i ett hus i en medelstor stad, utan chans till att utbilda mig eller göra karriär. Vem är jag utaför detta huset?!


                                Som sagt, jag ÄR gnällig och sitter nog fast i den där jäkla spiralen jag med, men just biten runt barnen känner jag för deras skull att jag kan hantera.


                                Angående migränen så har jag varit (nästan) besvärsfri sedan jag var i över tonåren. 2-3 ggr har jag haft mindre migränanfall i vuxen ålder och det kan jag leva med. Alltid något man kan glädjas över!


                                Comment

                                Working...
                                X