Announcement

Collapse
No announcement yet.

4-åring med Asperger

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • 4-åring med Asperger

    Är det fler här som har barn i samma ålder med liknande diagnos? Tänkte att det vore roligt att prata med andra i samma situation.

    Jag har också en 14-åring under utredning.



  • #2

    Jag har två barn med autismdiagnoser. Båda är normalbegåvade. De är 5 och 7 år. Äldsta går i år 1 med stöd (vanlig klass) och yngsta på förskola med resurs.


    Skriv gärna om du vill!


    Comment


    • #3

      Vad innebär det att ni får stöd? Är det en extra resurs bara till ditt barn? Får ni resurs på dagis? Hur många timmar klarar dina barn vara i verksamhet per dag?


      Läkarna anser inte att min dotter klarar mer än 15 timmar i veckan på dagis, och under de 15 timmarna måste jag utföra ärenden och handla osv eftersom hon inte orkar med det.


      Comment


      • #4

        Båda mina killar har stöd i form av resursperson, i skolan är det för skoldagen, sonen klarar sig bra på fritids och har alltid haft ganska lätt att roa sig själv (men inte alltid att leka med andra).


        Lilla killen är på förskola heldagar (och jag jobbar normalt 75%, just nu är jag sjukskriven) och har resurs 30 timmar i veckan. Vi är på hab med honom varannan vecka då vi har träningsprogram för honom. Tränas 5 timmar hemma och 10 timmar på förskolan av resursen. Min sambo sköter hela träningen hemma då jag inte orkar med det just nu Vi fick stöd först efter diagnoserna, vilket är så knäppt. Problemen/svårigheterna har de ju haft hela tiden. Yngste sonen misstänker vi kan ha ADHD också då han är impulsstyrd och väldigt aktiv


        Hur fungerar det med din dotter då? Ser att hon inte klarar av så många timmar på förskolan. Har hon fått något stöd? Hur fungerar livet för er då hon inte kan vara så länge på förskolan, är du hemma?


        Comment


        • #5

          Låter som ett tungt lass att dra! Jag är inte förvånad över att så många i vår situation blir sjukskrivna. :-(


          Min dotter får inget stöd på förskolan, förskolan tycker att det fungerar bra de timmar hon orkar vara där. Jag fick avbryta mina studier för 1½ år sedan för att vara hemma, har inte fått en enda krona i ersättning under den här tiden och känner att det tar hårt på hela familjen.


          Vi går på föräldrastödsenheten för dottern och där har vi fått jättebra stöd och hjälp. Just nu jobbar jag för att sonen ska utredas, han går ju i 8:an och det fungerar inte alls i skolan. Nu kommer han att få betyg och det blir inte kul för honom att få situationen på papper. :-(


          Vad är det för träning ni gör med barnen? Vad behöver de träna mest?


          Vi har nyss fått diagnosen så jag kan väldigt lite om detta.


          Comment


          • #6

            Jo det känns många gånger tungt att dra detta lass. Förstår att det måste vara jobbigt även för er:-(


            Det är svårt att beskriva situationen för andra som inte lever med dessa svårigheter i familjen.


            Jag har haft stora problem att få ihop familjeliv och jobbliv sedan jag blev deprimerad för över två år sedan. Barnens diagnoser är en del av det "helvetes året". Sen har jag inte lyckats hämta upp mig och nu var jag mm från att gå in i väggen:-(


            Vad bra att ni har ett bra stöd för dottern, men synd att hon inte kan få en resurs till förskolan... Hoppas att det blir utredning för sonen också, men vad säger han själv om sina svårigheter? Är han medveten om dem??


            Jag skickar ett PM till dig ang träningen. Kommer under kvällen om inget oförutsett inträffar ;-) händer ganska ofta i min familj...


            Comment


            • #7

              Ja usch, vissa veckor går man i en dimma och jag undrar vad jag har för uppgift här på jorden. Jag har en känsla av att jag inte existerar alls utanför hemmet och att jag inte på något sätt är viktig förutom för det praktiska för mina barn. Jag vill ha något mer i mitt liv.


              Min son är medveten om sin problematik och vill ha hjälp. Jag fick övertala chefen för psykiatri att låta honom gå före kön för utreding men ännu har vi inte fått besked om när den drar igång.


              Oförutsedda saker sker hela tiden hos oss med, ofta är det att lillan får migrän. Periodvis har hon migrän flera gånger i veckan och så har det varit sedan hon var 2½ år.


              Vad är dina killars största probematik? För min tjej är det mest det sociala, hon vill leka med andra barn med förstår inte hur. Andra saken är att hon inte kan sortera intryck så när det blir för mycket stänger hon av och blir trött eller får migrän.

              För min son fungerar det sociala med jämnåriga men inte med vuxna. Han har svårt att prata med lärarna och svarar oftast bara "jag vet inte" om en vuxen tilltalar honom. Där får jag fungera som tolk hela tiden, vilket innebär MYCKET kontakt med skolan.

              han kan heller inte koncentrera sig på sådant som han inte ser poängen med, vilket innebär nästan alla ämnena. Hans specialintresse är SO kan man säga. Religion, samhällsvetenskap, geografi osv.


              Pust, jag har haft en tuff kväll där jag fått oförtjänt kritik av vuxna helt oprovocerat. Sådant finns det ingen energi att ta just nu så jag känner mig lesen.

              Det är det värsta med att leva så här, man har liksom ingen extra energi för oförutsedda saker.


              Hoppas att er kväll var bra!


              Comment


              • #8

                Hej!


                Har inte hunnit skriva PM så jag skriver lite här...


                Låter som din situation är jobbig! Jag har gått och går igenom samma sak som du, men mitt problem har varit att jag lagt stor energi på jobbet, pga alla höga krav från cheferna, arbetskamrater och MIG själv... Det har gjort att jag totalt kraschat för att jag inte har orkat med sonens träningsprogram som är mycket strukturerat. Alla övningar vi gör med honom går vi igenom med hab innan. Jag hade bestämt att jag skulle köra all träning hemma men under våren mådde jag så dåligt att det inte fungerade alls Så träningen sköts av sambon och han gör ett bra jobb men jag känner mig som ett ufo på alla habmöten...


                Det sociala är svårt även för mina pojkar. För han som går i skolan är det ju viktigt att våga vara med de andra och nu går det ganska bra. Han vet inte hur man tar kontakt eller leker alla gånger. Spelar mest boll själv eller cyklar på rast och fritids. Inne leker han med bilar, spelar dator när han får. I skolan deltar han i samlingen men sitter inte i ringen (gjorde det igår för första gången i ettan)... Han är med på genomgångar sen jobbar han enskilt med resurs. Ibland är andra barn med.


                När det gäller yrvädret i familjen så är det mer att jobba med. Begreppsförståelse, att vänta på sin tur, klara av förlust i spel utan att få utbrott, inte springa iväg, komma när vi ropar, ja mycket är det. Han vill styra allt själv och man måste vara benhård under träningen annars tar han över. Han förstår inte lekkoder utan tar t ex en leksak från någon annan om han vill vara med eller förstör. Han är en riktig retsticka och retar sin bror hela tiden = kaos och "slagsmål"


                Livet är härligt nästan jämt!


                Hoppas att din son snart får den hjälp han behöver. en släktings barn fick sin ADHD diagnos som 17-åring och de föräldrarna har kämpat genom hela skoltiden för att få hjälp till sitt barn...


                Mina barn fungerar mycket bra med vuxna, framför allt sjuåringen... Han suger åt sig vuxna som en svamp. Klarar inte av jämnåriga tyvärr... Vad jobbig för din son att det är svårt i kontakten med vuxna. Förstår att det kan vara svårt för honom att se mening med det som inte är intressant. Låter som asperger... men jag är ingen expert!


                Tråkigt att du fått oförtjänt kritik. Det behöver inte vi som har så mycket att kämpa med ändå.. Hoppas att du känner dig bättre snart.


                Förresten, vad jobbigt med din dotters migrän Måste vara svårt för henne...


                Nåja, det är väl bara att kämpa på antar jag. Men det ÄR tufft och jobbigt många gånger. Har du stöd av barnens pappa? Jag och min sambo (pappa till barnen) har ett ganska risigt förhållande. Först nu har han fattat att han måste hjälpa till och nu gör han det bra... Men om vi kan hålla ihop vet jag inte...


                Kram!


                Comment


                • #9

                  Oj vad tuff vardag ni verkar ha! Men vad skönt med resurser som kan jobba med barnen.


                  Jag och min man har det heller inte bra, vet inte om det kommer att hålla. Just nu jobbar jag på att INTE vara arg på honom, det säger kanske en hel del?!

                  Han jobbar borta i flera veckor i sträck så jag är ensam mycket med barnen. Han var nyss borta i 2 veckor, har varit hemma i 1 vecka och åker imorgon för jobb en vecka igen. Då sitter jag här med 3 barn varav 2 med särskilda behov.

                  Han har inte hjälpt till med barnen särskilt mycket, först när jag bröt ihop och kände att skilsmässa är nära har han börjar försöka.


                  Så himla skönt att prata med någon som vet hur det är!


                  Kram


                  Comment


                  • #10

                    Visst är det märkligt att det ska så mycket till för att få dom att förstå hur tufft det är med barnen... Jag försöker också att inte vara arg, sur eller grinig... Vi har klagat så mycket på varandra och jag har svårt att släppa det som har varit. Min sambo levde på krogen med sina kompisar när barnen var små bl a. Det var tufft att vara ensam...


                    Men det låter jobbigt att vara själv så mycket med barnen.. Har du någon annan som kan hjälpa dig ibland... vänner, familj eller annat???


                    Vi har världens bästa barnvakt som kan ställa upp och hämta barnen ibland och som passar dom om vi ska göra något samtidigt (tillsammans eller var för sig).. Har inte så mycket familj runt oss...


                    Hur tycker du att du blir bemött av andra? Tycker du att du får förståelse för att livet är tufft? Jag tycker ibland det är svårt att förklara eller beskriva hur det är att ha det som vi har det. Sen kan ju inte jag veta hur det är i en familj med barn utan svårigheter. Vi lever ju med våra små hela tiden


                    Tycker också det är skönt att träffa på andra som kan förstå situationen med våra speciella barn


                    Kram


                    Comment


                    • #11

                      Vi har min mamma som kan hjälpa till ibland, men hon har mycket i sitt eget liv.

                      Min man har aldrig sprungit ute, han har suttit på soffan och sett mig slita istället. Jag blir arg bara att tänka på det!


                      Omgivningen brukar se sorgsna ut och säga typ "vad stark du är" eller "tur att barnen har en sådan bra mamma", men jag upplever inte att de vill se hur vi har det. De förstår nog inte alla små saker som kan bli besvärliga.

                      Tex så utgår de ifrån att 14-åringen kan passa sina småsyskon, men det kan han inte. Värst tycker jag faktiskt att det är runt 14-åringen, som är oerhört smart och så. Folk förstår inte att han kan vara så smart och ändå inte klara att hålla reda på 2 saker en hel dag.

                      Jag tycker också att det är svårt att mellanbarnet (inga problem inom de här områdena)lätt kommer i kläm. Vi försöker låta henne leva normalt och göra sådant som andra gör, men ibland är det svårt att få till det.


                      Just nu ligger minstingen i migrän. Så jäkla orättvist! Man sitter och undrar vad det var så utlöste det idag. Vad kunde vi ha gjort annorlunda?!


                      Just migränen försvårar mest vår vardag eftersom allt utlöser migrän hos henne. Hela vår dag är inrutad i "kan" "Kan en stund" och "kan inte".

                      Dessutom fick jag ett utbrott på henne idag för att hon inte kunde tänka om när vi inte hittade rätt byxor. Jag vet ju att hon inte kan hjälpa det, men det bara brast för mig och jag skrek och gormade (vilket så klart inte hjälpte).


                      Känner du också dåligt samvete för sådant här?


                      Comment


                      • #12

                        Dåligt samvete är bara förnamnet. Ständigt och jämt Nu när jag dessutom mår skit själv är det ännu värre... Jag kan också få värsta utbrotten ibland och varje gång vill jag bara gråta. Det är ju inte barnens fel, men vi stöter också på dessa jobbiga situationerna när barnen inte vill/kan ändra sitt tänk... Båda två sätter sig ofta på tvären och vill inte göra det vi vill mm. Bara att få dom till matbordet om det är "fel" mat, få på kläderna på morgonen etc.


                        Hur går det för er om ni vill göra något spontant? T ex en utflykt. Fungerar det bra? För oss kan det gå ibland men ofta är det svårt. Ännu svårare är det när det blir ändrade planer förstås... Det är nästan omöjligt att genomföra.


                        Visst är det jobbigt när andra inte kan förstå att alla barn inte är lika. Att vissa barn faktiskt inte kan klara av vissa saker trots att de verkar helt vanliga. Det är tufft att leva med dolda funktionsnedsättningar. Jag tycker att man allt för ofta måste försvara sig och barnen i olika sammanhang.


                        Vad trist med lilla tjejens migrän Det måste vara så jobbigt att få ont och må dåligt. Har du kunnat se någon speciell situation som kan utlösa migränen eller är det olika?


                        Jag känner igen det där med att mannen sitter i soffan... eller ligger och sover tills kl 12 på dagen... Morr... Men det är bättre hos oss nu. Men han sitter ofta uppe sent på helgerna och det gillar jag inte. Då kommer vi igång så sent på helgen... Vår son ska ju träna 5 timmar varje helg och det blir svårt att hinna med andra saker som utflykter mm om träningen kommer igång sent.


                        Jag hoppas att jag orkar hjälpa till med träningen snart. Jag gillar inte att vara så passiv när det gäller barnen, men jag har verkligen inte orkat Vet inte hur jag ska hitta tillbaka till det igen. Jag har ju gjort det mesta förut... och samtidigt kunnat sköta mitt jobb. Nu fungerar inget...


                        Comment


                        • #13

                          Alltså, förlåt om jag är ärlig här, men hur orkar ni träna med honom 5 timmar varje helg? Helt otroligt av er! Jag menar, vardagen med dessa barn tar ju hur mycket tid som helst, och så lägga på träning på det! Jag känner att jag knappt orkar leka med barnen just nu. :-( Alla utredningar, läkarbesök, skolmöten, dagismöten osv osv, man blir så himla trött! Jag undrar hur många möten jag har haft under hösten, tror faktiskt jag ska räkna på det!


                          Angående det här med spontana saker så är min tjej lite otypisk för AS. Hon HATAR rutiner. Allt spontant är alltså lättare med henne och hon mår mycket bättre då. Psykologen tror att hon bygger upp mycket tvångstankar runt rutiner och därför blir det jobbigt. Om vi åker på semester och bryter alla rutiner kan hon slappna av. Däremot kan hon få galna utbrott i kravsituationer. "Plocka upp legot" kan leda till ett 3 timmars skrikmaraton.

                          Min son är mer beroende av att allt är lika. Nya lärare i skolan är döden, då tar det honom 6 månader att ens kunna bli tilltalad av dem. Kan du förstå att han har klarat sig till 8:an utan att bli utredd?!

                          Vi funderar på att spara till en semester i februari, då vill han inte följa med. Han gillar bättre att vara hemma och gå till skolan som vanligt.


                          Migränen har vi fört dagbok över och hittat massor av saker som utlöser den, men ofta får hon migrän utan att vi vet varför. Igår tror jag att det var vårt bråk om byxorna som låg till grund för det. :-( Man känner sig så skyldig....


                          Jag är nyfiken på er träning. Rent konkret, vad gör ni? Pratar ni, övningar?


                          Comment


                          • #14

                            Ja hur orkar vi träna 5 timmar varje helg... Det fungerar inte alla helger tyvärr. Men vi har som ett avtal med habiliteringen. Innan man börjar med ett program så måste man se över att möjligheterna för träningen finns både hemma och på förskolan. Dvs vilket rum man ska vara i (det ska vara samma rum helst) och vi använder vårt arbetsrum/gästrum, sen ska vi se till att tiden finns. Habiliteringen kolla av sonens pärm då och då med alla blanketter i, Fyller i ett schema varje vecka. Men det ÄR jobbigt och stressframkallande... men vår som utvecklas positivt. Idag kan han oftare koncentrera sig även om det är korta stunder. Sonen har svårt att sitta still och vill gärna bestämma. Ibland blir vi totalt överkörda av vår 5.5-åring Men träningen ger framsteg..


                            Det är svårt att beskriva träningen här men på mötena med hab går behandlaren igenom de övningar vi ska få med oss hem. Vi får med allt på papper i form av recept så att vi har grunderna. Inledningsvis handlade träningen om kravlös lek och enkla spel, t ex lotto och memory. Vi arbetar med målstege och belöningar (kan vara något ätbart, drickbart, aktivitet eller leksak att leka med - i vår sons fall oftast en bil). Nä, för svårt att beskriva... men det blir mer och mer abstrakta övningar tillsammans med mer praktiska övningar som lekar och spel. Just nu t ex följa john. Jag ska kolla igenom pärmen sen och skriva ner en del av övningarna i ett PM (jag ska försöka göra det denna gång)...


                            Utbrott i kravsituationer känner jag igen... Vi måste hela tiden tänka på att inte lägga kraven för högt. Barnen ska helst inte misslyckas... och det är ju lätt att uppnå i stressade situationer mm...


                            Hur fungerar det att avbryta aktiviteter för er? Jag har stora problem när barnen spelar TV-spel. Framför allt med sjuåringen... Just nu är jag världens dummaste mamma för att jag stänger av Supermario... Trots att vi använder tidshjälpmedel så fungerar inte det på TV-spel. Det är stressande att bråka med barnen men de kan ju inte sitta och spela TV-spel i flera timmar...


                            Jobbig när barnen är så olika eller fungerar det bra ändå? (Det skiljer ju lite i ålder...)


                            Visst är det märkligt att det kan "fungera" så länge utan särskilt stöd. Men har ni misstänkt något kring sonen tidigare? Ibland kan det ju vara svårt att få gensvar av skolan när barnen har svårt... Det kan ju vara enklare när barnen är yngre och kanske har en och samma lärare i flera år. Hur har det varit för din son? Min son har ju haft en jobbig start i ettan med sjuka lärare, vikarier och i princip ingen resurs fram tills nu. Men han klarar det bra eftersom han lätt tyr sig till vuxna. Men däremot är han ljudkänslig och pratig klass är ju inte optimalt utan grupprum enskilt eller tillsammans med något/några barn är bäst för honom när han arbetar.


                            Får räcka för nu, men spännande att få diskutera dessa frågor här...


                            Comment


                            • #15

                              Att bryta en aktivitet kan vara hur lätt som helst, eller en pina. Man vet liksom inte innan. Vad gäller lillan så går det ofta om man säger "stäng av efter det här avsnittet på tv" eller liknande, men i situationer som inte är lika tydliga kan det bli tjafs.

                              Med sonen är det katastrof att be honom stänga av datorn/tv-spel och det har varit så i alla år. Under flera år satt han inne, ensam, alla lov och helger och bara spelade och spelade. Till slut bar jag ut datorn och tvn, då satt han på sitt rum och bara stirrade rakt fram i flera dagar. Jag hade ju trott att han skulle ta sig för någonting om jag tog bort det som hindrade honom, men det gjorde det alltså inte.

                              Min son gör inte saker bara för att ha något att göra. Om han inte kan göra det han vill sitter han bara rakt upp och ner och gör ingenting. Förstår inte hur han orkar!

                              Tyvärr kan jag inte ge så mycket råd här, men det som har fungerat är att visa min son vilka tecknen på spelberoende är. Just när jag tar upp det blir han arg, men sedan kan han komma och säga att han tänkt på det och att han vill spela mindre. Jag har berättat vad som kan hända om man spelar för mycket och det tror jag har hjälpt.


                              Lillan har en koncentrationsförmåga som inte är av denna världen. Redan som 1-åring kunde hon sitta i timmar med pussel eller liknande. Om det händer något på dagis, ett barn som ramlar eller skriker tex, så springer alla barn dit för att titta. Min dotter tittar inte upp från det hon arbetar med och verkar inte höra att något hände. Hon sätter liksom på sig en bubbla runt huvudet och utanför denna varken hör eller ser hon när hon är upptagen med något.

                              Om jag förstod dig rätt så är dina barn lite tvärtom? Svårt att hålla fokus om något händer?


                              Min dotter har också fotografiskt minne (heter det så?)När vi gjorde tester på sjukhuset upptäckte de det. Hon memonerade ett pussel på 50 bitar på några sekunder och kunde sedan lägga det utan att knappt titta på bitarna. Detta tror de tar mycket av hennes energi och kanske är det därför som hon blir så trött och får huvudvärk?!


                              Angående barnens åldersskillnad så vet jag inte vad som leder till vad, men sonen har svårt att förstå att tjejerna måste få leka och vara små. Han retar sig på allt som är "barnsligt" och tycker illa om att de skrattar högt eller leker.

                              De små leker jättebra ihop, det skiljer ju bara 18 månader på dem. Min lilla tjej med AS har svårt att ta initiativ till nya lekar, men storasyster är expert på det. Däremot behöver hon hjälp av lillasysters fantastiska fantasi. De kompletterar varandra bra.

                              Som tur är är den stora tjejen översocial så när vi är ute någonstans lär hon lillasyster hur man leker med andra.


                              Nu ska jag fixa fredagsmys till mig, tänkte bädda ner mig och titta på Idol senare.


                              Comment

                              Working...
                              X