Announcement

Collapse
No announcement yet.

Är han sjuk?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • EleonoreLina
    started a topic Är han sjuk?

    Är han sjuk?

    Jag är väldigt orolig för min son. Han är 17år och verkar inte känna någon empati för någon. Han tycker inte om sina småsyskon och anser att jag måste uppfostra dom bättre. Visst är de lite oregerliga men inte mer än andra barn egentligen. Han vägrar att vistas i vårt hem utom i sitt rum. Han anser att han inte vill utsätta sig för syskonen (finns även ett äldre syskon också). Han äter inte av tex vårt smör för det kan de ha petat i osv. Han är extremt asocial och vill inte lära känna nya människor. OM han blir satt i en situation där han inte bara kan gå sitter han och stirrar rakt fram och ser riktigt förbannad ut. Säger också att han kommer vänta i sitt rum till skolan börjar för innan finns det inget att göra. Han har någon el några vänner där de brukar spela på datorn. De kommer aldrig hem till oss för det vill han inte. Hans äldre syskon är ofta sur på honom men det grundar sig i en oro för att brorsan lider av något. Psykopati har kommit upp flera gånger.

    Jag har försökt prata med sonen men enligt honom är det bara att antingen uppfostrar jag syskonen (brukar tex vara liv vid sänggåendet för den ena vill inte sova själv - lite mörkrädd samt van att få vilja igenom). Han har ingen förståelse för att ett barn kan vara rädd... Han tuggar vidare att man får säga till mm Men jag har försökt allt och i grund och botten väntar jag mig inget underverk på en natt eller liknande. Sonen säger att han väntar på att flytta hemifrån och att han inte kommer sakna någon alls av oss. Han förstår inte att jag kan bli ledsen av ett sådant påstående för jag kan ju alltid ändra på hur jag uppfostrar mina mindre barn. Mao uppfattar jag det som att det är antingen svart eller vitt och helt utan gråsoner. Så är det i mycket av det han säger. Han är otroligt intelligent och kan massor om många ämnen. En favoritsida är Wikipedia som han ofta refererar till.

    Det är svårt att skriva hur allt är men detta kan vara ett inledande försök. Jag tror inte han vet/förstår eller kan känna empati. Jag tror att hans far kan ha varit narcissist och jag undrar om det kan vara ärftligt? Eller vad kan han lida av och hur kan jag hjälpa honom? Inom vissa ämnen kan han vara en otrolig besserwisser men han är inte så att han säker sociala sammanhang där han kan vara bäst, snarare tvärtom. Han vägrar följa med på några samtal någonstans. Säger att jag tycker han är psykiskt sjuk när problemet är att jag inte vill uppfostra mina barn ordentligt.
    När han var liten mådde han inte vidare bra i treårsåldern. STORA konflikter med hans far. Han blev introvert och på dagis var de mycket oroliga och vi blev anmälda en eller kanske tom två gånger. De påstpd också att han hade ett eget språk eller något eget sätt att kommunicera på. Detta kan jag inte alls kännas vid. Däremot hade han många hjälpjag samt hittade på egna fantasivärldar som han pratade mycket om.

    Hjälp mig att ge infallsvinklar för jag älskar min son och vill honom väl trots att jag är en förälder med mänskliga begränsningar.

  • replied
    Little heaven wrote:Hennes beteende är väldigt lika som fadern, nåt som jag tydligen inte satt tydliga gränser till. Om hon tillåts att fortsätta styra över oss, så fortsätter medberoendebeteendena vi har, men nu mot henne istället för pappan.


    Jag tror inte vår situation är så väldigt lik er. Inte det att man inte kan tolka det jag skrivit som det men från vår sida kan jag inte köpa det du skriver, in hos oss... Det är inget personligt eller så men jag får en otäck känsla av dina ord. Kanske pga att jag själv fått höra dylika saker som barn när jag behövt sätta egna gränser i förhållanden till vuxna. Samt att dessa gränser alltid alltid blev överskridna = jag blev kränkt både fysiskt och psykiskt. Dina ord låter som min mammas.

    Jag menar (i vår situation) att jag inte alls behöver sätta särskilda gränser för min sons något asociala beteende. Eller också är det inte riktigt mitt sätt i förhållande till min son. Jag tror i mitt fall mer på acceptans för hans olikhet och mer kontakt oss emellan. Min son styr inte över oss. Snarare är det så att han drar sig undan för att han inte orkar med eller för att han behöver det.

    Leave a comment:


  • replied
    Rickitickitavi wrote:Kanske han är deprimerad? Det låter nästan så.
    Jag vet tyvärr inte vad du kan göra, mer än att inte ge upp om honom. Att fortsätta fråga hur han mår, att inte låta honom komma undan.


    Jag vill berätta att vi faktiskt nått något slags genombrott. När jag pratade med honom och förklarade och berättade lyssnade han noga. Visade sig förstående och har faktiskt ändrat sin attityd en hel del. Kanske har jag överbeskyddat honom lite väl mycket. Jag har alltid varit extra rädd om den här killen. Han är visserligen en lite knepig typ men vem är väl inte det? Han har tom anförtrott sig något till mig. Att fråga är inte lönt för då snokar man men å andra sidan är han ju tonåring och snokande föräldrar kan vara känsligt.

    Jag tror vi kommer komma tillrätta med att låta saker ta tid och att ha mera tid till varandra.

    Leave a comment:


  • replied
    Kanske han är deprimerad? Det låter nästan så.
    Jag vet tyvärr inte vad du kan göra, mer än att inte ge upp om honom. Att fortsätta fråga hur han mår, att inte låta honom komma undan.
    jag tycker också du ska kontakta Jonas Gåde, eller en psykolog som kan hjälpa dig genom ditt dilemma. Med en psykolog kan du själv prata ut om allting och kanske han/hon kan hjälpa dig att se saker på ett annat sätt.

    Är det en depression kan det förstås vara allvarligt. Du får vara vaksam. Vad skulle jag göra själv? Hm... Jag skulle nog sjutton ta semester och åka iväg med honom på en längre resa någonstans. För att få honom att öppna sig. Ta ledigt från den vanliga lunken. Liksom.

    Tror inte att det är något "annat" fel på honom alls. Det låter inte som aspberger eller någon störning. Men kanske då depression. Och det kan vara allvarligt i sig. Ett sådant tillbakadraget beteende kan tyda på tankar om självmord. Förlåt att jag skräms. :-(

    kram

    Leave a comment:


  • replied
    Pratar du med dina andra barn om att din son skulle vara psykiskt störd?? Säger du att du tror det direkt till honom?

    Jag tycker han låter som en helt normal kille som inte riktigt passa in i sin familj och inte känner sig tillhöra gemenskapen. Det som talar för det är ju att han inte vill ta hem vänner utan är någon annanstans.

    Helt normal tonåring, extra begåvad säkert så att han ser sammanhang och inser vad som ligger bakom olika påståenden.
    Oroa dig inte utan se på din son och beundra honom för den han är.

    Kram

    Leave a comment:


  • replied
    Beskriver du min 13-åriga dotter?

    Det som stört henne massor är hur mycket jag bryr mig. Förstår att det kan vara kvävande, så jag kör nu med en ytligare mer skämtsam attityd mot henne istället. Jag kan ju inte ändra henne, bara mitt eget sätt och min uppfattning. Jag blir ofta kallad psykopat, schizo osv av henne. Ett tag trodde hon att jag kunde läsa hennes tankar, för att jag satte mig in i hur hon kanske uppfattade det. Det var nog ett övertramp från min sida, och jag uttrycker det inte längre.

    Den tjejen lär mig massor, och får mig att bli skärpt, samtidigt att släppa alla dessa överväldiga känslor jag har. Hon visar väl tydligt att hon växer upp och börjar bli redo för ett eget liv, med egna värderingar och där hon inte tollererar intrång på nåt vis.

    Hon har empati, men definitivt inte för sina syskon eller föräldrar. Efter polisen blev inblandad efter en rymning, och hot med förskärare mot sig själv, så kopplade vi in bup och hennes äldsta syster sökte även upp sociala. Jag tror inte på att hjälpa henne... jag tror på att familjen får mer upplysning och vägledning i rätt riktning.

    Hennes beteende är väldigt lika som fadern, nåt som jag tydligen inte satt tydliga gränser till. Om hon tillåts att fortsätta styra över oss, så fortsätter medberoendebeteendena vi har, men nu mot henne istället för pappan. Pappan har förändrats väldigt mycket och vi kommer fortsätta förändras tillsammans i familjen, eftersom vi ignorerar maktutövandet hon försöker med på oss.

    Vi har fått utmaningar för att vi är redo att möta dem...

    Våga älska dig själv när livet ser ut som kaos. Jag brukar andas lugnt och bara ta in livet som det är, och tillåta åskmolnen att gå förbi. Under finska vinterkriget så sköt de kanoner på ovädret så att det inte skulle nå lägret. Hmm, vad kan det betyda?

    Leave a comment:


  • replied
    En släkting till mig är likdan,han har fått diagnosen Asperger.

    Men det låter ju även som en helt vanlig,störing tonåring..
    Man skulle lätt kunna sätta diagnos på vilken tonåring
    som helst om man ville.

    Leave a comment:


  • replied
    Hej

    Jag tycker inte du skall ta kommentarerna i detta inlägg på för stort allvar. För enligt mig låter det absolut inte som psykopati. Jag tycker du skall fråga Jonas Gåde, han kan mycket om detta.

    Leave a comment:


  • replied
    Jag tycker du ska kontakta en läkare och berätta om hur han är.
    För mig låter det inte som någon narcisstisk störning, mer åt aspberger.
    De har inte lika mycket behov att umgås med människor och få kärlek.
    Som sagt jag är ingen läkare. Sköt om er!

    Leave a comment:


  • replied
    knet99 wrote:Kan inget om psykiska sjukdomar, så kan inte utala mig om den sidan. Men vill bara nämna en alternativ mer eller mindre tänkbar orsak, att han är så olik er andra i personlighet att för honom har och är tillvaron i en större familj en pina, vilket gjort honom bitter och det enda försvaret är att skjuta bort familjen så mycket han kan. Betyder inte att du eller någon gjort något fel, men att han upplevt och upplever ett lidande som vi andra mer "normalt sociala" personer inte kan förstå.

    Hur var han som liten? Om saknar empati så borde det visat sig tidigt. Har småsyskonen samma pappa? Om inte samma pappa och hans far problematisk, så kan han se sina egna problem som ett biologisk arv och hata sig själv och "sin lott i livet", och därför avundas sina småsyskon som sluppit det han måste bära? Men kan vara så mycket, så synd han inte velat gå och prata med någon om vad han känner och tänker.

    Men håller med om att det låter större än så, ville bara nämn att ett barn, även vid 17, kan bära så mycket vi inte vet om.

    Finns det någon form av rådgivning du kan få? Han är ju inte myndig, så i princip kan du väl tvinga honom att gå och prata med någon (även om han tiger de 10 första gångerna så finns ju chansen han säger något till slut). Men inget jag skulle vilja tvinga på mitt barn om inte själv fått råd av någon professionenll vad som är bäst i situationen.

    Oavsett vad, hoppas jag ni kan hitta ett plan ni kan mötas, så att ni kan ha något tillsammans även när han blir äldre och flyttar ut. Kanske inte kommer att se ut som det du har eller kommer att ha med hans andra syskon, men ett plan just ni två kan mötas.

    Kan inte ens föreställa mig hur ont det måste göra i dig att inte nå honom, ditt eget barn.


    När han var liten gullade han jättemycket med syskonet som han nu upplevers om mest obehaglig (det syskon som har en intensiv fritidsaktivitet som tar mycket tid). Han hade också ett litet smådjur som han älskade mycket. Han kunde stå framför spegeln och gosa och titta på hur gulligt tjock det lilla odjuret var. Vi har också hund och han är uppriktigt förtjust i hunden även om han inte tolererar någon olydnad. Hunden liksom småsyskonen skulle aldrig trots honom på något sätt. Han har klara gränser.

    Ang hans pappa har jag aldrig pratat om den problematiken. Jag har aldrig andats ett ord om att hans far med ytterst stor sannolikhet är narcissist. De har heller inte haft kontakt på väldigt länge. Däremot tar han sig själv och sin bror som exempel på väluppfostrade barn när det i själv verket var så att de var väldigt kontrollerade och tillbakadragna som små. Jag berättade för honom häromdagen att det faktiskt berodde på att de inte for väl. Han menade på att anledningen till att de var bättre uppfostrade berodde på att deras far var en bättre förälder än mig. Jag är rädd att han ska må sämre och dra sig undan mer om jag berättar sanningen och därför är jag tyst.

    Hans äldre syskon är väldigt orolig och känner ett stort ansvar gentemot sin bror. Sysonet har en otrolig social förmåga och har lätt till känslor samt lite humör. Igår sa detta syskon att det ska ta större ansvar för att bryta hans isolering och ta med honom ut och med till "sina" vänner. Han kan följa med ibland och gjorde så även denna gång. Jag förstod av syskonet att han hade haft trevligt och tom pratat med vännerna. Syskonet sa att denne själv varit tyst och valt att hålla sig lite på avstånd för att ge utrymme. OM det är så att denne försöker prata och delta tystnar brorsan och blir tyst osv. Jag VET att det inte är syskonets ansvar men förstår att denne vill så väl och gör vad man kan. När de var mindre var de som pseudotvillingar. Syskonet ska flytta til hösten och jag är orolig för denne är en resurs som nog blir svår att mista. Jag måste på något vis själv fylla denna plats.

    Snart blir jag arbetslös ett tag och därför kommer jag en kort period ha lite mer tid. Att gå ut med hunden tillsammans är den enda aktivitet som uppskattas, även och vi diskuterar. Han sa faktiskt att han förstår bättre hur jag tänker i alla fall ,efter vår senaste 1,5h prommis med intenstivt ältande fram och tilbaka.

    Ibland tänker jag att jag bara ska acceptera honom som han är så att han känner sig älskad. Att jag inte ska försöka förändra honom, att han duger. Ibland säger storasyskonet att det kanske bara är en tonårskris och att vi kanske bara är olika. Han tycker om sin extrapappa och de kan prata lugnt men de pratar aldrig "allvar". Jag tror han uppskattar det och kan slappna av då.

    Leave a comment:


  • replied
    MissPerfect wrote:Han kanske lider av schizoid personlighetsstörning?



    DSM-IV (diagnostisk och statistisk manual över psykiska sjukdomar, fjärde upplagan, mer) beskriver schizoid personlighetsstörning som:
    Ett genomgående mönster av tillbakadragenhet från sociala situationer och ett begränsat register av känslouttryck i kontakten med andra. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar minst fyra av följande uttryck:
    • varken önskar eller uppskattar nära relationer, inte ens inom den egna familjen
    • väljer nästan alltid ensamaktiviteter
    • har föga, om ens något, intresse av sexuell gemenskap
    • finner sällan något nöje av tillvaron
    • saknar nära vänner eller andra personliga kontakter utöver den närmsta familjekretsen
    • verkar vara likgiltig för såväl beröm som kritik
    • uppvisar emotionell kyla, tillbakadragenhet eller flacka affekter
    Schizoid personlighetsstörning - Wikipedia
    Schizoid personlighetsstörning


    Han säger att han gärna vill gå promenad med hunden tillsammans med mig. Jag tolkar det som att han vill ha kntakt med sin mamma men han medger att vi har en dålig relation. Han anser att det självklart beror på syskonen och jag har varit orättivs enligt hans sätt att se det. Det är omöjligt att ge lika mycket till alla. Ett av småsyskonen har dessutom ett mycket intensivt fritidsintresse. Så ja, vi (jag och min man är "orättvisa".

    Han följde mycket oförhappandes med till en social aktivitet häromdagen. En grillkväll hos bekanta. Jag frågade honom och förväntade mig att få ett nej men han sa ja och jag var jätteglad att han ville följa med. Tyvärr föll han in i sitt vanliga beteende på grillkvällen. Ett evigt stirrande i väggen ungefär. Mina vänner låtsades som ingenting och var kanonsjyssta. Jag har berättat om hans problematik. Efteråt när jag frågade honom varför han led så mycket och varför han följde med sa han att det berodde på att själva meningen med att han följde med var att jag (hans mamma) skulle lära mig att inte fråga honom igen. Så att jag själv skulle se hur hemskt det var och är för honom. Men jag svarade att hans själv måste välja och ta ansvar för att säga nej. Jag kommer inte att sluta fråga för jag älskar ju honom och vill ha honom med.

    Jag tror han uppskattat en relation med mig men jag har ganska bra kontakt med mina känslor och han är otroligt logisk och vi når inte varandra. Jag har föreslagit att min man och jag kunde vara särbo så att han skulle slippa sina syskon men det vill han inte heller. Han säger att det inte är fel på min man på något vis och att det bästa är att han själv flyttar. Jag blir såååå ledsen när han säger så...

    Han har humor och har alltid fått påpekande från skolan när han var yngre ang sin avancerade humor. När han var mindre var han lite av en teaterapa en period. Även på högstadiet var han glad utanför familjekretsen. Jag har hört honom skratta och prata med skolkamrater. På Gymnasiet har han inte skaffat några nya vänner såvitt jag vet. Men han har några som hänger kvar sedan högstadiet även om de inte umgås regelbundet mer än typ lan då och då. Han åker bort och sover över hon en kompis då och då men säger nu atthan börjar tröttna lite på det.

    Strax innan jul umgcks han endel med en flicka. Allt var väldigt hemligt och jag fick inte ens veta hennes namn. Helt abrupt avslutades kontakten. Han hade faktiskt varit med henne ute på konserter och liknande (vilket är HELT olikt något han skulle vilja göra i vanliga fall). Han var mycket slutan i juletiden. Han har tinat lite efterhand och är nu bättre än på väldigt länge. Jag kan inte fråga något om det för då skämtar han och säger typ, -Vadå!?!


    Är han bara olik oss? Eller har han problem? Hur ska jag nå honom? När jag fråga honom om hans känslor och empatiska förmåga är han så pass intelligent att han begriper vad jag tänker att han drar slutsatsen att jag tycker han är psykiskt sjuk vilket gör att han drar sig undan ännu mer.

    Leave a comment:


  • replied
    Kan inget om psykiska sjukdomar, så kan inte utala mig om den sidan. Men vill bara nämna en alternativ mer eller mindre tänkbar orsak, att han är så olik er andra i personlighet att för honom har och är tillvaron i en större familj en pina, vilket gjort honom bitter och det enda försvaret är att skjuta bort familjen så mycket han kan. Betyder inte att du eller någon gjort något fel, men att han upplevt och upplever ett lidande som vi andra mer "normalt sociala" personer inte kan förstå.

    Hur var han som liten? Om saknar empati så borde det visat sig tidigt. Har småsyskonen samma pappa? Om inte samma pappa och hans far problematisk, så kan han se sina egna problem som ett biologisk arv och hata sig själv och "sin lott i livet", och därför avundas sina småsyskon som sluppit det han måste bära? Men kan vara så mycket, så synd han inte velat gå och prata med någon om vad han känner och tänker.

    Men håller med om att det låter större än så, ville bara nämn att ett barn, även vid 17, kan bära så mycket vi inte vet om.

    Finns det någon form av rådgivning du kan få? Han är ju inte myndig, så i princip kan du väl tvinga honom att gå och prata med någon (även om han tiger de 10 första gångerna så finns ju chansen han säger något till slut). Men inget jag skulle vilja tvinga på mitt barn om inte själv fått råd av någon professionenll vad som är bäst i situationen.

    Oavsett vad, hoppas jag ni kan hitta ett plan ni kan mötas, så att ni kan ha något tillsammans även när han blir äldre och flyttar ut. Kanske inte kommer att se ut som det du har eller kommer att ha med hans andra syskon, men ett plan just ni två kan mötas.

    Kan inte ens föreställa mig hur ont det måste göra i dig att inte nå honom, ditt eget barn.

    Leave a comment:


  • replied
    Han kanske lider av schizoid personlighetsstörning?



    DSM-IV (diagnostisk och statistisk manual över psykiska sjukdomar, fjärde upplagan, mer) beskriver schizoid personlighetsstörning som:
    Ett genomgående mönster av tillbakadragenhet från sociala situationer och ett begränsat register av känslouttryck i kontakten med andra. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar minst fyra av följande uttryck:
    • varken önskar eller uppskattar nära relationer, inte ens inom den egna familjen
    • väljer nästan alltid ensamaktiviteter
    • har föga, om ens något, intresse av sexuell gemenskap
    • finner sällan något nöje av tillvaron
    • saknar nära vänner eller andra personliga kontakter utöver den närmsta familjekretsen
    • verkar vara likgiltig för såväl beröm som kritik
    • uppvisar emotionell kyla, tillbakadragenhet eller flacka affekter
    Schizoid personlighetsstörning - Wikipedia
    Schizoid personlighetsstörning

    Leave a comment:

Working...
X