Announcement

Collapse
No announcement yet.

vilken behandling, vem, var?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • vilken behandling, vem, var?

    ocd? TS? tics? bot? Hej alla,
    Min son på 8 år har diagnos ADD/uppmärksamhetsstörning och motoriska problem, skulle fått diagnos damp om den fortfarnde fanns.
    Han är mkt intelligent, verbal, klurig och har god självkänsla men ofta dåligt självförtroende. Vet sitt värde men tror inte att han klarar av saker (simma,cykla,gympa etc). Det gör han heller inte alltid men inte i den utsträckning han själv tror.

    Skolstarten var mkt omtumlande för honom men han trivs nu i skolan även om han har svårt att hänga med på lektionerna. För ett år sedan hade han en tvåmånadersperiod med stark rädsla för ost, möss, troll, häxor och skakade i hela kroppen vis åsynen eller tal om sådana.
    Han har nu assistent som vi är nöjda med i stort. Han medicinerar inte för ADDn.

    Sedan han var 3-4 har han varit rädd för ler-animationer, speciellt Wallace &Gromit. Vi har undvikit dessa och därmed sluppit problem.

    I julas hamande vi på ett lite mörkt och ödsligt, obemannat hotell och när tv:n sattes på var det Wallace o Gromit och trots att vi efter ett par sekunder fick bort dem fastnade han i ett panikläge med hyperventilation, uppspärrade ögon och obotlig gråt. Han somnade först efter flera timmar av utmattning.

    Detta upprepade sig ett par gånger under veckan efter men efter medicinering med Theralindroppar (fick dessa på akut-BUp på annan ort) lugnade det ner sig (på ytan) för att sedan övergå till att han ticsar när han får en tanke han inte står ut med. Tror inte att han ticsar utan att en obehaglig tanke dyker upp men är ej 100% säker då han inte kan prata om detta utan att hamna i total panik. Detta känns som en stor obesvarad fråga utifrån att vi lärt oss att det kräver olika behandling beroende på om ticsen är viljestyrda (OCD?) eller ofrivilliga (TS?)

    Ticsen började med att han spärrade upp ögonen, vred sig in mot bröskorgen med huvdet och vibrerade liksom i mkt spänt muskelsammandragning i nacke och ansikte/öga.
    Sedan försökte jag få honom att blåsa luft ut o in gm munnen för att inte få så ont och se så udda ut. Detta gjorde att det lättade men sedan kom dansandet, han dansar liksom ngn slags friform-dans och rullar ibland samtidigt med ögonen. Ibland blir det bara en liten handskakning och ryck med huvudet.

    Vi besökte BUP efter vi kom hem från julsemestern, en vecka efter det hela satt igång, och fick 'hjälp' av välmenande men , tycker vi, oerfaren terapeut som satte igång konfrontationsterapi.
    Han drog upp de saker John varit rädd för för ett år sedan och kommit över och det fick tråkiga effekten att John åter blivit rädd för dessa.
    Efter besöket utvecklade John ett system där han som han sa 'låtsas att vanliga saker är läskiga för att inte tänka på det som är riktigt läskigt'. Han ticsar alltså på både normalt smäläskiga saker som mörker men också saker som hundar, bokstaven t, siffran 7, brunat, rosa, grått ibland, och sedan igår fönster i allmänhet.

    Vi tyckte att ticsen och rädslorna blev värre av terapin och det tyckte nog terapueten också som lite vagt , vid nästa träff, sa att 'det här faller ju nu inte under tics eller tvångsyndrom o då är det svårt att veta hur man ska behandla så nu tycker jag att ni föräldrar ska ta över och så kan ni komma o prata med mig för att få stöd* . Det har vi då försökt men ngt stöd ger han inte utan mer av samma ovisshet och frånvaro av handfasta förhållningssätt. 'Tics ska man ignorera, tvångstyankar ska man konfrontera, så det här är inte lätt' mer har han inte att komma med.

    Vi har försökt mjukkonfrontera men hamnar oftast bara i panikångestläge. Vi har då återgått till att endast mjukt försökt hjälpa honom slippa konfrontera det som skrämmer honom, dragit för mörka fönster o.s.v.
    Vi har också skippat tv, ser väl valda filmer. Vi är ute och träffar folk så mkt som möjligt. Försöker leva i nuet och inte i fantasier. Vi har inte syskon så det blir lite ensligt ibland vilket inte hjälper.
    Detta trodde vi var en bra strategi för det hela tycktes klinga av.

    Men nu , sedan ett par dagar, verkar han ticsa mer än någonsin tidigare och vi tycker att han hittat på fler saker att vara rädd för. Han vill inte prata med oss och vi vet inte vad vi ska göra.

    Han får Atarax som 'nödbroms' när det blir för jobbigt, på kvällen t.ex. Men det behövs oftast inte mer än en gång i veckan ungefär, det är sig likt sedan veckorna innan. Men ticsen på dagen är alltså värre. Kanske för att han varit sjuk och ej gått i skolan som verkar ha en avledande effekt på hans tics/ångest?

    BUP känns inte som att det leder ngnstans. Har någon några råd?

    Vilken sorts terapi är bra?
    Har hanOCD?
    Tourettes?
    Vilken ev. medicnering är bäst?
    Borde man inte betrakta detta som en benägenhet att få ångest, titta på ursprunget till symptomen snarare än symptomen?
    Antar att dopaminbalansen spelar roll och undrar om ngn har ngt tips på hur man kan få den att bli bättre utan droger?

    Jag vill så gärna få en bild av hur vi kan hjälpa honom, inte bara nojor på att han ska bli värreoch aldrig klara sig själv.

  • #2
    Hej !
    Bara måste skriva. Tycker så synd om er lilla kille, och det måste vara hur jobbigt och svårt som helst för er att veta vad som är rätt och inte, hur ni kan hjälpa honom osv.
    Tyvärr kan jag inte komma med några råd, förutom det att jag kände att jag bara måste nämna KBT:n.
    Är det något han/ni varit i kontakt med ?

    Vet inte hur det är när han är så liten ? Men jag har gått nu nästan ett år.Och har nu varit så gott som ångestfri i tre veckor!

    Kanske är det värt att testa ??

    Lycka till med allt

    Comment


    • #3
      var utreddes han för sin neuropsykiatriska diagnos? Tycker ni skall vända er tillbaks dit eller be om en remiss till någon som är specialist på barnneuropsykiatri tror att både ADHD OCD och ticsen är starkt sammankopplade och måste behandlas samtidigt annars kommer ett symtom bli värre när ett annat blir bättre...

      Comment


      • #4
        Tack för svar.
        Han utrddes på BUP i STHLM, har träffat två barnpsykiater där och terapeuten finns också där, han är kbt-terapeut.

        Comment


        • #5
          har ni kontakt med barnhabiliteringen?

          Comment


          • #6
            Nej, vi är precis utredda. tror du de kan hjälpa??

            Comment


            • #7
              ja, de är mer insatta i den här typen av problematik efterssom de jobbar mkt med just neuropsykiatriska funktionshinder. Kan vara värt att ta kontakt med dem paralellt med BUP iaf.

              Comment

              Working...
              X