Announcement

Collapse
No announcement yet.

Min son är deprimerad.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Joel
    started a topic Min son är deprimerad.

    Min son är deprimerad.

    Jag har en son som är åtta år och som ofta är deprimerad. Har varit så sedan några år tillbaka. Jag känner igen så mycket av det Frida beskriver. Ofta gnällig, trumpen och klagar mycket över kroppsliga smärtor. Svårt att koncentrera sig, svårt att lyssna när man pratar till honom. Han är också väldigt blyg inför framförallt främmande människor. Han har en lillebror som han ofta bråkar med och när man säger till honom så säger han att vi hatar honom.
    Han har några kompisar som han leker med, men säger ofta att de inte vill leka med honom och att de inte är snälla. Det händer ofta att han säger att han hatar skolan fast att jag vet att han är jätteduktig på att räkna och skriva o.s.v. Om någon på t ex skolan säger något taskigt eller kommenterar något till honom så blir han direkt jätteledsen och vågar inte säga ifrån. Han vill inte vara med i fotbollslaget o.s.v. för att han är rädd för att bli utanför.
    Jag och hans mamma känner oss verkligen vilsna och vet inte hur vi ska kunna hjälpa honom med hans självkänsla och självförtoende. Hur ska man kunna få honom att må bättre?
    Försöker uppmuntra och peppa honom så mycket vi kan, men det är inte så lätt att inte börja tjata och gnälla på honom också.
    Att se ens eget barn må dåligt gör verkligen ont i själen.

  • replied
    Nu har vi varit hos barnpsykolog och vi har "ordinerats" att var 15:e minut bekräfta honom, tex "nn, du är bra", "nn, du är fin och go" eller vad som nu känns bra att säga. Det ska inte vara "mamma tycker om dig" eller liknande, utan att barnet är bra, barnet i fokus.
    Konflikterna ska vi inte göra något åt ännu, utan bara detta i tre veckor för att sedan utreda resultatet.

    Det har nog blivit så att vi mest sagt bra saker och uppmuntrat honom när han varit duktig eller liknande, inte när han "bara är".

    Ett direkt redskap för att stärka barnets självkänsla.

    Leave a comment:


  • replied
    Min pojk är väldigt stresskänslig. Jag har möjligheten att ta mig mer tid, det har ju tyvärr inte alla. När det gäller att gå tillsammans någonstans, så väljer vi nu att gå eller ta bussen istället för att köra bil eller cykla.
    Lugnet av att få lov att gå tillsammans med mig gör att han känner en slags trygghet som han tar med inom sig sedan.
    Jag märker stor skillnad om jag lyckas göra en situation som är stressande för honom mindre stressad. Nu är min son bara 3 år än.
    Men kanske tanken går att applicera på en 8-åring också? Känns det bättre om en förälder är med ibland i vissa situationer offentligt?

    Och, hemma, att stanna upp för reflektion, på det sätt som passar för just ditt barn. Kanske tex bara att sitta och lyssna på musik tillsammans. Jag menar att detta skulle stärka självförtroendet, eftersom att bara vara tillsammans i nuet ger en bekräftelse på att man är OK :-)

    Jag minns själv hur det var, för jag var blyg och rädd som liten. Det kändes som att jag var lite sen med allt, inte lika mogen som mina kompisar (även om jag också var mkt begåvad i mina studier) så behövde jag mer tid med mina föräldrar. Och mer stöd av lärare.
    Nu fick jag inte det. Men jag längtade efter det. Och jag ser hur min son mår bra när jag möter honom på det sättet. För han liknar mig.

    Leave a comment:


  • replied
    Tror att det försvinner med tiden!
    Just denna känslighet känner jag igen hos min yngsta, när han var i samma ålder vill säga! Och jag led något fruktansvärt med honom, men kunde bara finnas där och stötta, älska, och hjälpa honom in i livets hårda skola.

    Låt honom veta att det är okej att vara känslig också (vilket ni säkert redan gör!). Och prata med skolan om detta... Låt dem för guds skull inte låta er tro att det är nåt fel på er pojke, bara för han är känslig (Han är en tillgång!)!
    Tror på er metod om att gå igenom dagen vid sängdags. Låt honom få reflektera över dagen, och hjälp honom att få lite perspektiv.
    Så släpper det nog så småningom. Det gjorde det för min grabb... <img src=" title="Wink" />

    Leave a comment:


  • replied
    Jo, det är väl just det här med självkänslan och självförtroendet. Att han är så känslig för hur andra barn bemöter honom. Han tycker själv att han är så dålig på allt han gör. Vi försöker "puscha" och berömma honom så gott det går.
    Ett bra tillfälle att göra det är när han ska sova, då försöker vi "gå igenom dagen" så han får berätta vad som varit bra och dåligt.

    Har märkt en tydlig skillnad när man försöker att bemöta honom så glatt och positivt som man bara kan och även så ofta som möjligt prata om varför vissa saker känns obekväma och fungerar mindre bra. Det kommer vi garanterat att fortsätta med.

    Håller med. Det är svårt att vara blyg och försiktig. Man får i stort sätt ingen uppmärksamhet varken på skolan och ute i samhället. Om man tar stor plats och är högljudd så får man garanterat mer uppmärksamhet.

    Leave a comment:


  • replied
    Joel wrote:Tror det började för ca 3-4 år sedan att han var blyg och hade svårt att ta kontakt med andra barn. Med vissa barn går det bättre. Han har några kompisar i sin klass som han leker med så visst har han kompisar.
    Det behövs dock bara att någon inte "vill" leka eller att någon "sagt" något dumt till honom så blir han ledsen. Han är väldigt känslig för sådant.
    Vissa dagar är han jätteglad och pratar som bara den medans andra dagar är allting (skolan, kompisar, maten, lillebror, vi) bara "skit".

    Jag tror att han är en sund unge som reagerar på en osund miljö. Att han mår bra hemma är inte så konstigt, där är han ju omgiven av sin familj... Men trycket utifrån är extremt kravfyllt i dag. Vi matas hela tiden med hur vi ska se ut, hur vi ska vara osv Vi stoppas tidigt in i fack! Det tar tid att anpassa sig till en sån värld! och när duger man?
    Frågor jag ställer mig, eftersom många av oss vuxna går runt med samma förvirrade inställning. Tänk då när man bara är ett barn???

    Bekräfta honom hemma... på alla sätt ni kan! Det stärker honom som individ... ute i den tuffa världen!

    Leave a comment:


  • replied
    Men kan det inte vara en normal känsla då? Att bli ledsen över att inte få vara med. Eller att någon sagt något dumt. Kanske han behöver få sina känslor bekräftade, prata om dem. Så att han känner att han är OK just som han är. Sensibel och begåvad.
    Eller tycker du då att jag förringar problemet, det är inte alls min mening. Det är mycket svårare att ha hand om ett känsligt barn. Men ett känsligt barn har både positiva och negativa aspekter i sin personlighet, där just den sociala blygheten i vårt samhälle inte är lika "godkänd". Men jag tycker det är helt naturligt och bra med blyghet.
    Att allt vissa dagar bara är skit, ja sånt är ju livet och det ska de ju också lära sig, tyvärr.
    Men säg nu om jag är ute och cyklar. Ber om ursäkt i sådana fall.
    Det är ju inte meningen att han ska vara deprimerad. Är han trött? Sover mer än vanligt? Äter han allsidigt? Rör på sig?

    Leave a comment:


  • replied
    Tror det började för ca 3-4 år sedan att han var blyg och hade svårt att ta kontakt med andra barn. Med vissa barn går det bättre. Han har några kompisar i sin klass som han leker med så visst har han kompisar.
    Det behövs dock bara att någon inte "vill" leka eller att någon "sagt" något dumt till honom så blir han ledsen. Han är väldigt känslig för sådant.
    Vissa dagar är han jätteglad och pratar som bara den medans andra dagar är allting (skolan, kompisar, maten, lillebror, vi) bara "skit".

    Leave a comment:


  • replied
    När började detta? Hade han börjat skolan?
    Kan det vara mobbing? Det är ju tyvärr långt ifrån alla barn som berättar för sina föräldrar.
    Har detta hänt "över en natt"? Jag menar har han tidigare visat att han är social och har haft lätt för kompisar i tex förskolan?

    Leave a comment:

Working...
X