Announcement

Collapse
No announcement yet.

Sonen..

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Sonen..

    Just nu känner jag mej som förälder både förvirrad, ledsen och besviken.
    Och vill bara att tiden ska gå, att nu en utredning görs om det blir aktuellt så att man kan släppa allt sedan.
    Få reda på om han har några svårigheter eller inte.


    Har träffat en barnpsykolog, på grund av att flera kommenterade sonens aktivitet då han var mindre, även förskolan. Och jag kunde känna det lite jag med.

    Nu i höst skulle vi höras en sista gång för o se om det blivit bättre.
    Jag berättade att det blivit mycket bättre.
    Nu kan han sitta still längre stunder. Jag sa att han nu är ganska aktiv, men inte alls överaktiv.

    Men att jag känner att jag inte får kontakt med honom jämt, som att han är någon helt annan stans, i sina egna tankar.
    Att jag upplever honom som klumpig och impulsiv. Så tänkte då jag hade barnpsykologen i luren fråga om tips o råd.

    Det slutade med fortsatt kontakt hos henne.
    Sonen är nu 3,5 år.
    Synundersökning ska ske i januari, + ett till möte hos barnpsykologen.
    Hon berättade att det spelade stor roll vad andra tycker, såsom förskola, hur sonens far och hans sambo upplever det.
    Hur jag upplever det och vad hon själv barnpsykologen tänker.


    Jag har en liten kille här hemma som är väldigt snäll, nästan aldrig tjurig eller arg, inte aggressiv.
    tror han har en ganska hög smärttröskel, väldigt duktig på detaljer ang allt möjligt, lägger märke till mycket. vill mer än gärna hjälpa till med nästan allt, som tvätt, matlagning osv.
    Men så tycker jag att han är ganska klumpig, jag kan känna att han många gånger ramlar och slår sej utan anledning. snubblar, och är impulsiv.
    Nu är det snart på gränsen att jag inte orkar låta han vara med o laga mat, jag orkar knappt läsa sagor för honom längre.
    För han liksom kastar sej över allt, och så blir det massa olyckor.
    Middagen brukar vara väldigt hetsig, han sitter inte still. Kastar sej över bordet. Och även om han blivit lugnare så är det som om han inte ser det runtomkring sej, han kan lägga hela armen i smörgåsen osv.
    Han kan klättra upp på datastolen, stå o vingla o ska hoppa därifrån, men så rör den sej ju och han ramlar och slår sej hårt, gråter men två sek senare gör han samma sak, och även för tredje gången.


    Var på utvecklingssamtal på dagis där de sa att han kan "välta omkull" småbarn i farten då han inte ser dem, och det märker han inte själv alla gånger, och ibland står han o undrar vad som hände?
    De sa även att han ofta måste styras in i olika aktiviteter då han annars ofta hittar något på vägen.



    Ringde sonens pappa för o höra om han är likadan där.
    Hans pappa kände inte alls igen vad jag pratade om. För sonen var så lugn och snäll där.Dom tyckte att han var mer rädd än orädd. Att han inte var impulsiv.


    Så de upplever det är raka motsatsen av det jag tycker är jobbigt.
    Nu finns många funderingar kring om allt är mitt fel ?
    För skulle han ha någon problematik så skulle det ju även finnas hos dom.
    Då ligger ju felet hos mej !!
    Känner mej som en värdelös förälder.
    Och det känns ganska ensamt. När jag pratar med min mamma, lr vänner så säger de bara att sonen är lite sprallig, teaterapa, som hela tiden vill vara med. Men att han är helt normal. Och det känns som om de säger så för o inte göra mej ledsen.
    Och då känner jag att det verkligen är mej det är fel på.
    Eftersom jag tycker att det kan vara så jobbigt och krävande med sonen, då måste det vara jag som inte kan vara förälder !



    Vet inte vad jag ville med inlägget, mest ville jag väl skriva av mej.
    Kanske höra synpunkter från andra. då jag läst lite om barn med adhd, men finns inte så mycket att läsa om barn i denna ålder. Jag vet inte,känns bara så jobbigt många gånger, och ensamt i allt detta.

  • #2
    Hej, läste ditt inlägg från i somras. Det har ju gått ett tag sedan du skrev det, men hur har det gått för er? Bara nyfiken och tycker det är intressant att byta erfarenheter. Har själv en son med ADHD och en med misstanke om Aspbergers. Skriv om du har lust!
    Tina

    Comment


    • #3
      Hej ungmamma!
      Jag känner igen mig lite i det du skriver och kom på att det var nog ingen dum idé att skriva av sig. Kanske det finns fler därute med samma problem som oss?? Jag är också förvirrad och lite ledsen men har nu kommit till ett stadie där jag även känner tillförsikt.

      Min son som är 5 har haft problem sen har var kanske runt 2-3. Han klev då in i en trotsperiod som han inte kommit ur... Han har nu fått diagnosen ODD -trotssyndrom.
      För att återkoppla lite till ditt inlägg så kan jag säga att jag upplever att E också är:
      ganska aktiv, men inte överaktiv.
      Ibland är han okontaktbar. Tex då han tittar på tv eller leker. Då funkar inte ens lockord såsom "glass" ;-)... Överhuvudtaget känns det som att han lever i en lite egen värld där han har egna regler och uppfattningar. Han skapar egna ord och namn på ting och personer och har svårt att uppfatta/följa sociala regler. Förändringar är jättejobbiga!

      Även jag upplever min son som klumpig och impulsiv. Han kan oftast inte förstå konsekvenserna av sitt handlande. Om han får en godis och hade tänkt sig två så blir han arg och vägrar sen att ta emot den han fått.

      Dagis: han älskar små barn och vill vara go men välter dem också eller kramar alldeles för hårt. Han skadar dessutom ofta barn som inte gör som han tänkt.

      Matritualerna står även de i en klass för sig... Han förstår inte syftet med att äta, sitta vid bordet, sitta tillsammans etc. Han får kraftiga utbrott över småsaker. T ex att vi lagt fram fel sked eller att han erbjuds mat han inte smakat förr. Igår åt han en halv jordgubbe och en kvarts pannkaka på hela dan. Inte mycket att stå sig på! Ibland får han sitta på sitt rum och äta. Då trivs han som bäst egentligen.

      Han har en hel drös med märkliga beteenden som sätter käppar i hjulen för honom men det här får väl räcka för nu ;-)
      Han har perfekt resultat på både syn- och hörseltester. Under hösten har han gått på tester hos barnpsykolog som konstaterade ODD och har remitterat oss till barnhab då hon även ser drag av Aspbergers och ADD...

      Jag håller med om att man bör se på beteendet på alla platser han är på. MEN det man ska ha i åtanke är att den person som barnet känner sig tryggt hos får ta alla smällar i form av t ex utbrott. Så jag tycker snarare att du ska ta det som en komplimang att han beter sig annorlunda hos dig. Även platsen är trygg så han kan prova lite nya grejer där. Jag gissar att du känner din son bäst?! Undrar du över något i hans beteende så har du säkert rätt! Be att få göra fler tester! Får han ingen diagnos så vet du ju iaf det! Då kanske du kan få annan hjälp för att hantera vardagen. Pappan och sambon kanske ser att han är rädd för att han inte riktigt känner sig bekväm hos dem? Är han mindre hos dem än hos dig?

      Kom ihåg att det alltid blir en morgondag! En dag kommer hans beteende ändras - det var en fas. Eller så får du möjlighet att göra ett test, han får en diagnos och du får verktygen för att hjälpa honom att utvecklas som individ. Diagnosen får honom inte att förändras som person...

      Lyssna lagom mycket på folk runtomkring dig! Mina vänner säger; så gör mina barn också - det är helt normalt och hör till åldern. Lita på din instinkt säger jag! Generationen över oss tror antingen att diagnoserna är påhittat, ett annat begrepp för myror i brallan eller så vägrar de att inse att deras "avkomma" har ett avvikande beteende. Jag har märkt att oftast tror de att barnet skall förvandlas till ett monster genom diagnosen <img src=" title="Very Happy" />.

      Hos oss funkar vardagen mycket bättre ju mer jag förbereder honom på vad som komma skall. Jag försöker att inte alltid säga bara "Nej" utan visar honom hur han kan göra istället. Vi går även till saker istället för ifrån. Ibland gör vi saker tillsammans men ibland vill jag vara själv- då säger jag t ex att jag är trött och vill läsa tidningen ensam. Det accepterar han numera.

      Jag vet inte om du blev hjälpt av detta, men det kanske är skönt att veta att det finns flera trötta mammor... <img src=" title="Smile" />

      Som småbarnsförälder blir man trött och grinig ibland - fullkomligt normalt!
      Det här är skitjobbigt men det finns ett ljus i tunneln! En dag kommer ni ut på andra sidan och är stärkta av det ni varit med om. Hans utveckling är beroende av din inställning. Kämpa på, du gör ett kanonjobb och jag här helt övertygad om att du är en riktigt bra förälder till din lille kille!!!

      Många kramar /Sol

      Comment


      • #4
        Hoppas att ni inte fick skavsår av att läsa min roman! ;-)
        Du Tina kanske också kan utveckla lite. Hur yttrar sig din oro kring barnet med trolig Aspberger?

        Comment


        • #5
          Hej !
          Okej, hur gammla är din son ? Tycker med att det skulle vara intressant o få byta erfarenheter, för o få lära sej lite mer, och kunna förstå. När fick din son en diagnos ? Hur var han som 3,5 åring ?

          Comment


          • #6
            Hej Sol09!

            Fick inte alls skavsår, var intressant o läsa om hur ni har det och hur sonen din hanterar olika saker.

            Ja sonen är mer hos mej. Han är hos sin far varannan helg. Och jag vet att det är så att problemen måste vara överallt för att det ska vara "ett problem för barnet". Men jag har tänkt & tänkt, och diskuterat mkt med sambon. Och kanske kan det vara så att pappan inte tycker det är lika jobbigt och krövande på grund av att de har sonen från fredag eftermiddag, till söndag eftermiddag? Det är två vuxna som kan ge sonen uppmärksamheten hela tiden, dom behöver inte råka ut för trubbel vid tvättning av kläder, städning osv, då de kan göra allt sådant innan sonen kommer. Dom har mer kraft o energi till o handskas med sonens "beteende". Och sen så är det så att jag tror att pappan inte riktigt förstår vad jag menar, och inte har något annat barn o jämföra med, vilket gör att han många gånger tror att vår son är som alla andra barn.

            Här hemma får inte sonen längre all uppmärksamhet då även den ska gå till min sambo och sambons son.

            Att din inte kan förstå konsekvenserna av sitt handlande som det du nämnde om godiset, hur gammal var han när dubörjade märka det?

            Min son kan vara lite så ibland, att om ja ska hjälpa han emd strumporna och sätter på vänsterfoten innan höger så blir han vansinning. Om jag svänger till höger o han fått för sej o gå den andra vägen så blir han med vansinnig. Men jag vet inte, det är väl sådana saker som hör barnen till. Och just nu har sonen kommit in i trots, vilket gjort att det blivit mkt värre.


            Det impulsiva och inte lära sej, att inte se faror.
            Det är mest det jag oroar mej för. Att han kan klättra upp på en två meter hög sten och kasta sej rakt ut.
            Senaste skogsbesöket slutade med, mitt hjärta i halsgropen och tårarna var nära o komma, vi gick därifrån. För jag var livrädd.
            Medans han ibland kan vara försiktig, se sej för o ta det lugnt.
            Men är precis som om han får fnatt ibland och varken ser eller hör, och bara gör det som faller honom in.

            Just det där, nej! Ett jäkligt uttjatat ord.
            Och skriken, för jaaa, jag kan inte hejda mej.
            Står han o väger på stolar, eller balanserar på soffan och saker och ting kommer o hända så vill man säga till samtidigt som man blir rädd.
            Vilket gör att jag skriker till.
            Och jag vill inte ha det så.


            Hur gör alla ni andra när barnens impulser kommer ?
            Vi pratade med barnpsykologen i veckan. Och försökte komma på hur man ska göra.
            Sambons son tex om han håller på o göra något som man vet kommer gå galet så räcker det med o säga, vänta lite, eller hans namn. Så tittar han upp och då får man de här extra sekunderna på sej o hinna hejda allt.

            Medans man med min son absolut inte kan lämna från sej ett pip, för han stannar inte upp.
            Man hinner inte fram till honom o försöka hejda honom för skadad är redan skedd.
            Och, som förälder så kan man inte alltid ligga ett steg före.

            Hur gör ni ??

            Är ditt/era barn också så att de kan vara helt inne i saker så det händer grejjer ?
            Självklart är alla barn så, men här hemma känns det som lite väl ofta ibland.
            När de tittar på bolibompa så glider han ur soffan, utan o själv märka det, ibland håller han kvar blicken på tv:n och sätter sej tillrätta igen, och ibalnd vänder han sej om och frågar: mamma, va hände ?, vad gjorde jag nu ? varför ramlade jag?

            kan ju säga att han ramlar av stolen vid matbordet nästan minst en gång om dagen.


            Nu blev mitt inlägg långt, men hoppas ni orkar läsa, och att ni kommer med synpunkter och egna erfarenheter.
            Skönt att det finns fler mammor här, som har barn åt liknande håll.

            <img src=" title="Smile" />

            Comment


            • #7
              Kom o tänka på en sak.. Det här med Aspberger. Va ro läste lite grann om det. Är det väldigt likt ADHD ? Är det något som sätts som diagnos eller kan barn ha drag av det bara ?
              Hur fungerar/är barn med Aspberger ?

              Comment


              • #8
                Hallå igen!

                Kul att du är här!
                Jag tror att det är som du säger, att pappan slipper mycket av vardagsdetaljerna. En del som ser min son ibland säger; mina barn har också varit så, det går över! Och jag tror också att alla barn beter sig så här nån gång ibland, men när man som förälder känner att det är alltför ofta så ligger det nåt i det.

                Vad tror din sambo då? Han ser honom nästan dygnet runt. Sen beror det på hur länge han varit med i bilden... Han kanske inte känt pojken sen han var lill-liten? Jag har varit med om en lite liknande situation som din vad gäller exxet också... Min äldste son har en far som jag inte lever med idag. När den sonen betedde sig på ett visst sätt (osäker, blyg och mådde inte bra) så ville pappan inte alls höra på det örat. Jag tror inte att han såg det jag såg. Han ville inte erkänna att jag kunde ha rätt. Hans nya sambo var Jäättebra på barn och såg inga fel alls. (Ev tyckte hon att jag var konstig som mamma ...) Försök att få pappan att lyssna eller gå vidare utan honom så långt det går.

                Problemen med vår son E började vid 2-3 års ålder men det blev som mest uppenbart mellan 3,5-4 tror jag. Egentligen har vi nog bara trott att han var trotsig och lite klumpig...

                Jag känner igen det du skriver om strumporna och trotsen. Om vår son bestämt sig för något (även bagateller såsom de du beskriver) och det inte blir så så får han utbrott som det inte går att tala honom ur. Man får rida ut stormen så att säga...

                Jag kom att tänka på en sak som är lite "off topic". Hoppas du inte tar illa vid dig... Gör du och din son saker för er själva ibland, både vardagssaker och skojiga saker. Utan sambon och hans barn? När vi gör det så blir vår son lite lugnare. Då kan fokus ligga på honom och vi kan båda slappna av. Då kan jag förbereda honom bättre och styra undan de flesta tillfällen som gör honom så arg. Genom att slippa några av dessa utbrott blir han även lugnare på sikt. Har du lite tid över i dagens stressade tempo så försök att stjäla nån minut här och där. För det mesta gör vi bara "farliga" saker då jag kolla honom varje sekund tills vi får vidare instruktioner av barnpsykolog.

                Jag förstår att du tycker det är jobbigt med dina skrik men kanske han lär sig nåt av det? Det är ju ändå en naturlig reaktion. Tror inte det skadar honom? Det är väl kanske om du alltid blir väldigt rädd-ilsken samtidigt?
                Räkna till tio innan du skäller isåfall ;-)

                Jag tror att dessa barn behöver hjälp med sin impulsivitet, och det är inget som går att lösa på några dagar. En del verkar inte heller lära sig av att ramla etc?

                Vår son är också svår att kontakta när han t ex tittar på TV och skulle inte reagera om så taket rasar in. Att din son ramlar från matstolen tror jag antingen har med samma sak att göra, eller om han gör det för att få uppmärksamhet? Vid matbordet brukar det oftast hända så mycket att han kanske inte kommer in i "trans" som TV-världen verkar skapa. Eller vad tror du?

                Jag vet inte riktigt bakgrunden, men har ni försökt få till stånd ett test för att fastställa/avfärda en diagnos? Vad säger barnpsykologen om det?

                Vår son fick diagnosen ODD (trotssyndrom) i höstas och är under utredning för att de/vi misstänker något inom autismspektrat. ADD och/eller Aspbergers lutar det åt...

                Autismspektrum: Allt för Föräldrarf=111
                ADD / ADHD: http://www.web4health.info/sv/answers/adhd-add-
                difference.htm

                Om det inte går att klicka på länkarna så kopiera dem och klistra in i adressfältet. Det går också att googla på den diagnos du är intresserad av. Det finns en hel del matnyttigt på nätet...

                Lycka till!
                Kram Sol

                Comment


                • #9
                  Hej !
                  Och tack så mycket för ännu ett inlägg! Känns skönt o kunna dela och utbyta lite erfarenheter.

                  Ja det där med ex kan vara lite krångligt då de inte ser, eller är det så att de bara inte vill att det ska vara något med just deras barn ?

                  Joo, min sambo har märkt detta som jag gjort. Vi har pratat en hel del, och väldigt ofta. Han är även med på möten till barnpsykolog osv.
                  Och det verkar som om vi står väldigt lika i tankarna o funderingarna.
                  Han har ju en son på 4 år, som inte är, eller har varit alls så impulsiv som min son.
                  Man ska inte jämföra barn, jag vet. Men impulsiviteten märks så väl, och man önskar många gånger att sonen var lugnare så man ahde ork och kraft, energi till o hitta på saker med sonen, eller låta honom vara med o baka/laga mat osv.
                  Nu tar man liksom ut allt i förskott, hela köket kommer vara nersmetat! ägg ligga på golvet, osv osv. Lite överdrivet då det inte alltid är så, men just det att det alltid händer något och man själv blir nojjig och då är det inte lätt att laga mat, o samtidigt ha 110% koll på sonen.

                  Hur har du haft det med din son och sådana saker?

                  Jag tar inte illa vid mej <img src=" title="Smile" /> Och ja, jag vet att sonen min borde ha lite mer "egen tid" med mej, då han haft mej för sej själv dygnet runt sedan han föddes med.
                  Men samtidigt så tycker jag att han får mkt av mej.
                  Han ska jämt stå i centrum, pratar oavbrutet, det är som: han,han,han
                  Och i o med det, så har sambons son kommit i skymundan lite, vilket vi just nu försöker jobba mer med.

                  Är ju så svårt o veta hur man kan hjälpa dem med impulsiviteten.
                  Jag menar, det går ju så fort så dom själv inte hänger med.
                  Sonen kan stanna upp efteråt och fråga vad som hände ?
                  Och varför det blev som det blev ?

                  Just det med o ramla av stolen i köket tror ja inte har med uppmärksamheten o göra, för han hittar på en hel del andra saker för o få uppmärksamhet vid matbordet, men när han ramlar ner så är det ingen stor affär alls. Han får ju så gott som aldrig ont.


                  Som jag fattat det så vill barnpsykologen ha kontakt med oss tills sonen är 4, då ingen utredning skulle kunna börja innan dess.
                  Och då han är 4 ska hon väl besluta om det blir någon utredning eller inte.

                  Vad är ADD ?
                  Och ODD. hur fungerar din son med det ? Finns det bra info och hjälp för dej o din lilla att få?

                  Comment


                  • #10
                    Hej på er!

                    Det är inte lätt att vara förälder idag. Jag tänker på vilka krav det ställs på oss - att hinna allt på samma gång: försörja familjen och ha ett jobb, hinna städa/laga mat/pyssla hemma, olika aktiviteter med våra barn, egna kompisar/hobbies - de får man nästan glömma om...
                    Man måste vara en superförälder, speciellt om man har höga krav på sig själv. Det är lätt att få skuldkänslor om att man är en dålig mamma/pappa. Och hur lätt är det att vara ensamstående? Helt sannslöst!
                    Jag förstår precis hur ni känner, har en liknande situation hemma.

                    Efter att jag har läst era inlägg har jag fått lite tankar kring det ni beskriver.
                    Jag undrar - hur levde egentligen tidigare generationer - när barnen vistades ute mycket mer, när man hade större familjer och bodde närmare varandra och umgicks på ett helt annat sätt än genom datorn, telefonen... Då hade man haft helt andra ideal än det man får genom TV, radio osv idag.
                    Föräldrar var nog inte heller så pålästa ang. olika diagnoser, som för den delen inte ens ha funnits, eller rättare sagt "beskrivits" då.
                    Då ansåg man att vissa barn betedde sig på ett annorlunda sätt eller att dessa barn utvecklades i annorlunda takt.

                    Men det är stort problem och det har alltid funnits - hur hjälper vi då våra barn? Vi - som står dem närmast och bryr oss mest - det är vi som har det svårt, vi får inte glömma det! Tur att vi är fler och att vi kan byta erfarenheter.

                    Hur ska vi få våra barn att förstå att de kan skada sig själva genom att dem t. ex ramlar av stolen och slår sig?

                    Jag har själv kommit fram till följande, med hjälp av bl a litteratur, psykologbesök, egna försök etc.

                    Vi måste lära oss att kommunicera med dem på ett bättre sätt.
                    Och vad är kommunikation- det är inte bara ord, vissa barn förstår mycket bättre med hjälp av bilder, fotografier, gester, mimik och liknande.
                    Prova - jag lovar er, ni kommer inte att bli besvikna!
                    Viktigast av allt - ni ska ha roligt tillsammans.

                    Och man får inte glömma musiken - den kan göra underverk ibland.
                    Och fler fysiska lekar! Ni ska vara lyckliga att era barn är så energirika, nyfikna och glada <img src=" title="Smile" />
                    Dra ner på tempot, barnen är olika - ge dem stöd, de utforskar världen på sitt eget lilla, unika sätt.

                    Ibland tar dem över och försöker styra oss - då får vi beskriva hur vi känner och vad kan konsekvenserna bli ut av det. (Tänk på dem föräldrar som har barn dem måste tala teckenspråk med) Vi kan i af säga det med ord.

                    Så - förklara situationen för de - ge dem feedback och ett ALTERNATIVT beteende i stället! Det är mycket viktigt, att bara säga nej, räcker tyvärr inte. När dem väl förstår Ge dem BELÖNING, naturligtvis inte bara i form av godis.., kramar, pussar, lek och sånt - det räknas också med!

                    Man ska vara så tydlig som möjligt och göra det om och om igen.
                    Träna och träna, det innebär mycket jobb i början - sedan vänjer man sig och tjänar otroligt mycket tid. Se det målet som en belöning till er själva <img src=" title="Wink" />

                    Comment


                    • #11
                      Hej Mammor!

                      Att vara förälder är nog den svåraste uppgiften i livet.
                      Det finn liksom ingen mall.
                      Jag har ett barn, en flicka som idag är 15 år. När hon var
                      liten så trodde jag nästan att hon hade adhd.
                      Hon kunde inte dela med sig. Var vi lekparken skulle hon
                      ha alla gungerna även fast jag talat om innan vi går dit så får du ha en gunga, men det gick aldrig. Fick bära henne hem skrikande och sparkande.
                      Skulle alltid vara först, kunde knappt sitta still och sov inte mycket.
                      Hon skulle klä på sig själv, men jag bytte om och hon fick åter igen
                      ett raseriutbrott som höll på en ca timma åt gången.

                      Körde alltid med taktiken ett steg före "när du är klar på toan så har mamma lagt fram kläder" eller ibland fråga jag henne kvällen innan vad ska du ha för kläder i morgon. Som vanligt drog hon fram spetsskorna och klänningar mitt i vintern. Plocka bort dem ur garderoben. Försökte på
                      nytt. Blev alltid tjafs.

                      Slogs sig ofta, bara slängde sig fram. Skrek i affären att jag vill HA....
                      fast hon inte fick.

                      Var vi på besök skulle hon alltid stå i centrum. Det gick så långt att
                      jag hälsa inte på lika mycket för jag skämdes så. Var så jobbigt.

                      Det här höll på tills 10-årsåldern, sen börja det vända.

                      Och idag har jag världens finaste lugnaste tjej. En omtyckt tonåring
                      med bra betyg och många fina vänner. Nu har mina vänner stora
                      problem med sina barn och jag kan ligga i soffan och bara njuta.

                      Jag tycker det är för tidigt att kolla om ditt barn har en diagnos.
                      Vid 5-6 årsåldern är bäst.
                      En del barn är mera aktiva utan att de är ngt fel på dem. Min dotter
                      är mer social och klarar mer saker än hennes jämngamla kompisar.
                      Tror det beror på att hon testa alla gränser när hon var liten och
                      provat sig fram. Som gymnastik har hon alltid varit bäst i klassen och de
                      är oxå pga hennes klättra träd, hoppa från hustak m.m.....

                      Lätt barn som liten - trotsig som tonåring
                      trotsigt barn som liten -lugn som tonåring

                      Kan ligga nånting i det.
                      Tror inte alls du gör nått fel som mamma och visst ska du lita på din instinkt. Du har barnet mest och i vardagen som är de tuffaste dagarna.
                      Tyckler dock att du inte ska ha så bråttom att finna en diagnos.
                      Finns faktiskt läkare som satt diagnos och senare i livet visade sig att
                      så var inte fallet. Det blir väldigt svårt för barnet att hantera.
                      Ta råd nu och ställ dig en kölista till slutet av 5-årsåldern el. 6 år.
                      För 5 åringarna är inne i en lite lugnare period och då kan det bli lättare att se, men sen du, 6-åringarna (1:a puberteten) då blir de lite jobbiga igen.

                      Vad tror du om det, att vänta ett tag?

                      Comment


                      • #12
                        Hej !
                        Och tack för att du delar med dej !

                        Min son har för det allra mesta haft rätt lätt med att det här som du nämnde med gungor o så. Han har inte varit den som vrålat i affären, eller velat ha alla gungor. Utan har mer än gärna för det mesta velat dela med sej.
                        Men det är väl något som kommer det med <img src=" title="Razz" />


                        Sonens pappa + sambo hade varit hos barnpsykologen igår på möte.
                        Och han vart skit tjurig för vad förskolan hade berättat, hur de uppfattade vår son!!
                        Men tyckte barnpsykologen var bra.

                        Nee, jag känner inte heller att utredning är något som måste göras, eller göras vid 4 års åldern. Men känner att jag mer än gärna tar emot tips och råd på hur jag kan göra för att sonen ska få bättre dagar.
                        Man blir lite rädd att om det fortsätter när han blir äldre eller börjar få fler kompisar oså, om han fortsätter springa in i barn osv, så kanske de tröttnar o tycker att han är så hispig.. Mycket det man är rädd för.

                        Vi ska tbx till barnpsykologen i mars för o se vad hon säger. Men verkar som om vi efter det ska höras av nästa gång i höst.

                        Många säger att det är flera års väntetid på utredning o därför kände jag det att jag ville ta upp det så tidigt som möjligt så att han inte är 10 innan det är dags. Känner så att jag vill veta innan han börjar skolan, för att kunna ge han bästa möjliga skolgång. Och skulle det visa sej att det inte var/är något, så är ju bara det skönt !
                        Men då vet man, och samtidigt behöver man inte tänka tillbaka och undra varför man inte sett något tidigare.

                        Jag själv fick papper härromdagen, väntar på utredning. Minst 1 års väntetid.. Då tänker jag det att om det nu skulle visa sej att jag har det så hade jag mer än gärna önskat att jag hade fått denna utredning så pass mycket tidigare. Då jag aldrig någonsin skulle önska någon denna ångest jag levt med.. Och då jag själv inte haft världens bästa skolgång.
                        Vill inte att min son ska uppleva samma sak.

                        Comment

                        Working...
                        X