Hur upplever ni er arbetsmiljö?
Ledarskap?
Kollegor?
Arbetsinnehåll?
Personligen upplever jag att arbetsmiljöerna vid svenska arbetsplatser har hårdnat rätt rejält, bara de senaste 5-10 åren.
Konflikter, dålig stämning på jobbet, otydliga ledarskap, roller och ansvar..osv osv + att jag uppfattar att fler och fler sjukskriver sig för utmattning, depression, stress osv..
Offentliga org:
Jag har nog aldrig varit med om maken till tuffare arbetsmiljöer, rent organisatoriskt och psykosocialt.
Redan för ca 6-7 år sedan sökte jag mig till att arbeta offentligt för första gången vid en ganska eftertraktad och populär enhet inom mitt skrå.
Ett fackligt ombud i min direkta bekantskap höjde ett varningens finger, men jag sökte. Hamnade vid en trivsam avdelning och det mesta flöt på mycket bra.
Jag fick barn och sedan hände något..
Sakta men säkert försämrades min arbetsmiljö mer och mer för var månad som gick. Man kunde sätta andra på mina arbetsuppgifter, ständigt omorganisera verksamheten utan resultat, rationalisera.. osv.
Jag bytte avdelning - i hopp om bättring - och då började min resa mot helvetet. Ordentligt. En liten grupp tystlåtna unga män som frös ut nya medarbetare på löpande band. "Jag måste inbilla mig" tänkte jag tyst och bet ihop.
De frös ut en kollega till mig också, som slutade. Allt var kollegans fel.
Ett år senare mådde jag värre än värst. Bytte enhet igen.
Arbetsmiljön där var - om möjligt - ännu värre och sedan fortsatte det bara utför i en rasande fart. Jag kraschade med buller och bång: struma och kraftigt deprimerad med suicidtankar. Riktigt skrämmande!
Sjukskrevs några månader, för att sedan försöka att "kämpa på"
Bytte enhet självmant igen och nu tog mobbningen ny fart.
En hyfsat nyanställd chef använde hela sitt register mot mig och knappt ett halvår senare resignerade jag fullständigt.
Jag började på ny kula hos en helt ny arbetsgivare.
Trivsamt och helt ok! Ganska snabbt märktes dock att en äldre kollega retade sig rätt rejält på mig och kom med tjuvnyp bara jag andades, ungefär.
"Jaså, du gör så när du arkiverar. Så onödigt!"
"Men SNÄLLA DU - varför lägger du papprena DÄR?!"
Eller gnäll om arbetsmiljön och skvaller om kollegorna, vilket jag inte ville delta i. "Men snälla människa - du måste ju tycka NÅNTING"
Jag erkänner - jag är inte den som hugger ifrån i första taget och är lite utav en "pushover", rent ut sagt, vilket många nog känner av och drar nytta av.
(Är antagligen ett väldigt tacksamt mobboffer av den anledningen)
Min nuv chef är inte på plats särskilt ofta och det har fungerat helt ok ändå, då vi arbetar väldigt självständigt. Men i vissa ärenden blir det svårare med en frånvarande chef och ett sånt ärende inträffade rätt nyligen - med en krisig avdelning som önskade hjälp. Vid min lilla arbetsgrupp hade vi kommit överens om, tillsammans med chefen, att chefen gjorde bäst i att ta den "pucken". Vi meddelade avdlningen detta och jag tropr att jag förtydligade det säkert 3-4 ggr för avdelningens chefer. "Min chef tar detta"
Jag mailade därför min chef och informerade om läget. Inget svar.
Jag ringde 3-4 ggr. Inget svar.
Avdelningens chefer propsade på att jag skulle delta i min chefs frånvaro, så jag gjorde ett hastigt beslut att delta vid mötet. Normalt sett - ingenting jag hade gjort. Men läget kändes akut och jag kände mig pressad.
Dagen därpå får jag en rungande utskällning/skarp tillsägelse av min chef för att jag deltog i chefens ställe: "...Nu vill jag fråga varför du betedde dig som du gjorde igår, när du valde att delta i mötet" Jag gav min förklaring - att jag bedömt läget som akut och inte fått tag i chefen samt svårigheterna att säga nej. "Det är ingen ursäkt! Det är ingen ursäkt!! Kan man inte säga NEJ så ska man bannemej inte jobba med det här!! Nu kommer dina kollegor att ta dig i försvar, men det köper jag inte. Jag har verkligen förlorat mitt förtroende för dig efter det här!!"
osv osv och bara pepprade mig med verbala attacker. Hela tiden i "Du"-form.
"Du är" "Du gör" "Du gjorde"
Jag var helt stum. Helt perplex. Satt helt tyst..
Efteråt grät jag i säkert över en timme och jag är, än idag, helt chockad över beteendet.
Jag har verkligen missbedömt situationen och chefen.
Nu rivs precis allt mitt gamla upp igen och jag vet ärligt talat inte om jag orkar eller vågar lita på en ny arbetsgivare igen.
Jag vet inte vad jag gör för fel. Borde jag utreda mig själv för Aspergers? Är jag för frispråkig? Jag vet inte. Jag får ingen övrig feedback.
Alla dessa krav på att medarbetare ska vara drivna, kunna fatta beslut, fatta obekväma beslut osv osv... och när jag då försöker visa de sidorna av mig - platt fall. I dessa arbetsmiljöer är allt du gör fel: är du för utårtiktad så är det fel - är du för lågmäld så är det fel, saknar du driv - så är det fel, visar du driv - så är det fel..
Comment