Announcement

Collapse
No announcement yet.

Oro och negativa tankar

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Oro och negativa tankar

    Hej!

    Jag ska gå rak på sak. Jag är en 18 årig kille(som fyller 19 nu i September), som känt en del ångest och oro sedan November förra i fjol.

    För att beskriva mig själv lite, vad jag gör och vad jag vart med om. Jag blev mobbad i nian. Jag hade under den tiden en vän, men han övergav mig för att vara med coolare personer, så jag lämnades ensam som ett offer, efter det har jag känt en svårighet i att lita på folk, jag har inte många vänner idag heller, men jag känner ingen större sorg eller behov över det. Mitt självförtroende har inte alltid vart på topp. Sedan slutet av 2014 har jag tränat kondition dagligen, något som höjde min glädje och mitt självförtroende väldigt mycket. Jag gick ner ca. 25 kg i vikt på kort tid och antog även i och med träningen en nyttig kost som även den gör att jag mår mycket bättre. Mina intressen utöver det sträcker sig främst inom kultur, främst film och tv-serier, tycker även om att läsa böcker och serietidningar.

    Men den 31 Oktober förra året hände något, under mitt höstlov. Jag kände mig en aning stressad inför praktiken som började efter lovet. Kombinera detta med att jag talade med en person som inte är så jättetrevlig mot mig på Skype. Han fick mig då att känna mig som om jag helt förstört kontakten med alla mina internetvänner, som om jag var helt ensam och som om jag gjort fel med mina livsändringar helt. Detta tillstånd försatte mig i frustration, där jag tänkte tillbaka på mina yngre dagar som 11-12 åring, mina intressen och mitt liv då, och jag längtade tillbaka och kände mig missnöjd.

    När detta sedan gått över startade oron, jag var orolig att jag skulle förlora mina intressen och mitt liv jag är nöjd över som jag byggt upp - att det skulle ersättas med mina forna intressen från när jag var yngre. Detta blev en vanesak sedan som jag fortsatte grubbla och inbilla mig saker med, och jag blev i och med det riktigt rädd för förändring, eftersom jag fruktade att jag oundvikligen skulle förändras helt, se tillbaka på det jag gör nu i framtiden som om det var en barnslig period, att jag skulle förlora allt jag tyckte om. Ett exempel på en inbillning var att jag tänkte se om en filmserie jag gillade som yngre, lite som bekräftelse för att jag inte skulle tycka om det lika mycket nu, och det gick väl som planerat. Men i efterhand har jag ofta intalat mig och ältat i huvudet att jag ljuger för mig själv, att jag egentligen älskar de lika mycket som barn. Ja, det kanske låter löjligt, men vissa saker fastnar för mig.

    Jag har med tiden försökt acceptera konceptet förändring och försökt njuta av nuet, men jag finner det svårt ibland.

    Jag har metoder för att motarbeta tankarna, jag vet att 95 % av det bara är inbillade fantasier och inget som rimligen kommer att hända - men jag fruktar det ändå, orden går över mig ibland och jag vägrar tro på det, inbillar mig ofta att jag ljuger för mig själv om att jag tycker om/inte tycker om saker osv.

    Jag kan tillägga att det hela har blivit bättre stadigt med tiden, men jag hade hoppats att det skulle vara över vid det här laget. Negativa tankar har jag ju haft till stor del hela livet, men vill inte låta de ta över mitt liv på det här sättet. Jag har ofta svårt att komma igång med saker jag vill göra, som att träna eller se på film, utav oro för att jag ska få negativa tankar som förstör upplevelsen. Så en förväntansoro finns även där. När jag väl tar tag i saker jag tycker om så kan jag säga att det sällan faktiskt förstörs, men det är en vanesak från den värre delen av perioden.

    Nu befinner jag mig ofta i en oro över att jag ska få negativa tankarna, det är liksom bara en sak som har fastnat och som jag är rädd ska komma, bryr mig inte lika mycket om själv tankarna som innan lika ofta, utan mer känslan utav tankarna.

    Jag tror nog själv egentligen att jag skulle behöva lägga ångesten bakom mig istället för att i huvudet tänka att "de stämmer inte". Ignorera och bortprioritera de helt och lägga energi på annat, men lättare sagt än gjort.

    Jag förmodar att det helt kommer gå över med tiden mer eller mindre, men har ni några tips på effektiva metoder för att stoppa negativa tankar och oro?

    Jag är dessutom orolig att det ska leda till depression, men det lär väl inte hända, eftersom jag inte ständigt befinner mig i ett hopplöst och sorgset tillstånd, utan snarare ett oroligt.

  • #2
    Bumpar denna tråd, skulle gärna vilja ha respons.

    Comment

    Working...
    X