Announcement

Collapse
No announcement yet.

Attacker

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Attacker

    Det händer plötsligt och utvecklas snabbt.
    Det är som ett mörkt moln som dras över mig och jag känner en stark sorg i mitt hjärta utan att veta varför. Stora tårar rullar långsamt ner för mina kinder. Det blir svårt att fokusera blicken och det blir jobbigt att sitta upp så jag lägger mig ner och kurar ihop mig till en boll. Så ligger jag bara där, tänker på ingenting och stirrar bara rakt fram. Ibland får jag känslan av att det kommer bli bättre om jag sätter mig upp men jag kan inte för kroppen är så tung.
    Det känns som att jag försvinner ur min egna kropp, allt runtom mig känns så overkligt. Tidsuppfattningen försvinner och när jag kollar på min pojkvän så känns det som att jag kollar på en främling, det känns inte som att han är där på riktigt. Känner mig så ensam.
    Samtidigt som det känns som att jag försvinner så får jag en stark känsla av att jag är fast. Det känns som att jag måste bort, men jag har ingenstans att ta vägen.

    Jag vet inte vad det är för något. Jag har fått ”attacker” tidigare men de har inte varit på samma sätt. Detta har bara hänt när jag varit ensam men nu hände det igår när jag var hemma hos min pojkvän. Det höll på i cirka två timmar. När det kändes som att det började lugna sig så började det om på nytt. Visste verkligen inte vad jag skulle göra, det fanns ingenting jag kunde göra.
    Vill inte att min pojkvän ska behöva se mig sådär men hur jag än försökte så kunde jag inte ta mig ur det.

    Det skrämmer mig och det påverkar mig även dagen efter. Det känns som att jag har så mycket skit inom mig som jag måste få ut, men när jag försöker berätta så känns det som ingen förstår och det blir bara värre.

    Jag har känt länge att jag skulle behöva träffa någon professionell men jag kommer alltid med ursäkter. Tidigare var jag arbetslös och hade därför inte råd. Nu har jag jobb men ingen tid. Jag vet att jag kan göra tid till att träffa någon, jag är ledig vissa vardagar. Men allt känns bara så jobbigt. Innerst inne så vill jag att någon ska ordna allt åt mig och sen bara tvinga iväg mig men ingen gör det och jag kan inte säga till någon att göra det.

    Känner mig så förstörd bara, vill ha någon som kan lyssna och som förstår men det finns ingen sådan person.


  • #2
    Originally posted by Skattegatt View Post
    Känner mig så förstörd bara, vill ha någon som kan lyssna och som förstår men det finns ingen sådan person.
    Din kille mår ju inte heller bra psykiskt, är deprimerad och har ångestattacker som han talar med dig dem om och berättar för dig hur han mår enligt vad du skrev i ditt förra inlägg.... så varför kan inte du tala med honom när det är du som inte mår bra?

    Borde inte din pojkvän kunna lyssna även på dig och dessutom ha en ganska bra förståelse då han har egen erfarenhet... eller orkar han inte med någon annan än sig själv och sitt eget illamående och vill ha dig som stöd för sig, men kan/vill/orkar inte ge detsamma tillbaka till dig när du behöver?

    Är det på det viset så undrar jag om ni verkligen är så bra för varandra, men å andra sidan så vad vet jag


    Comment


    • Skattegatt
      Skattegatt commented
      Editing a comment
      Jag har väldigt svårt för att öppna mig och berätta. Människor som står mig nära har pressat mig till att berätta vad det är med mig och när jag väl har berättat så har de gett mig en klapp på axeln och sagt att allt kommer bli bra innan jag ens fått berätta klart. Det har gjort att jag har sjunkit ännu längre in i mig själv.

      Min pojkvän har funnits där för mig varje gång han märkt att något inte står rätt till, och han har aldrig försökt pressa ur mig något. Så det är först nu som jag har försökt berätta lite smått om det men jag får känslan redan nu att han inte förstår. Jag tror att grejen är att jag vill ha ett svar när jag berättar, en lösning på problemet men det är ju inget som kommer att hända för om jag inte ens vet själv vad jag ska ta mig till så hur ska någon annan då kunna veta det. Men det är lite det jag förväntar mig när jag berättar, ett svar. Sen blir jag besviken/upprörd när jag inte får den responsen som jag ville ha och då blir allt bara ännu värre.

  • #3
    Hej. Du kan prova någon av metoderna nedan. Låter kanske lite märkliga men jag har själv haft goda resultat med dem tidigare i livet.

    1. Hitta punkter.
    Titta dig omkring i rummet och försök hitta punkter eller prickar. Tex små hål i tapeten, kvistar i brädor, ändar på sprickor. punkter i text etc vad som helst. Titta på varje ca en halv sekund och gå sen vidare till nästa. Försök verkligen urskilja pricken varje gång. Låt ögonen vandra fram och tillbaks mellan punkter på detta sätt tills du känner att massan i huvet/det mörka molnet/tungheten avtagit. Kan nog ta upp till en 10 minuter ibland.

    2. The Butterfly hug
    Korsa armarna så att en hand vilar på varje axel. Börja sen klappa överarm/axel med händerna växelvis, vänster - höger - vänster etc, ca 1-2 gånger per sekund. Gå in i känslan och känn den rejält samtidigt som du klappar. Håll på tills det känns bättre.

    Vet inte riktigt varför det funkar, men det finns vissa likheter med EMDR som möjlgen kan förklara effekten.

    Lycka till!

    Comment


    • Skattegatt
      Skattegatt commented
      Editing a comment
      Tack! Ska komma ihåg de tipsen om det händer igen.
      När jag känner att en ångestattack är påväg så räknar jag bilar och det brukar fungera rätt bra.

  • #4
    Både ditt inlägg här och det om din pojkvän kunde vara skrivna av mig. Kusligt likt min situation. Har en pojkvän som får ångest men inte vill ha hjälp utan ska klara av det själv. Och upplever själv PRECIS dessa attacker du beskriver. PMa gärna om du vill prata mer!

    Comment


    • #5
      Skriver väl vidare.
      Igår ville jag bara att dagen skulle ta slut. Åkte hem (bor hemma hos föräldrarna) vid klockan tio på morgonen och när jag kom hem så ville jag bara bort på direkten. Undvek mina föräldrar (de vet inte om hur jag mår) för det kändes som att jag skulle bryta ihop när som helst, och det gjorde jag tillslut. Jag började gråta och visste inte var jag skulle ta vägen eller hur jag skulle dölja för mina föräldrar att jag gråtit. Visste inte hur jag skulle klara av dagen för den delen heller så jag försökte somna mitt på dagen för att få tiden att gå och undvika frågor.
      Åkte hem till min pojkvän sen på kvällen för jag klarade verkligen inte av att vara kvar hemma. Allt var lugnt när jag kom dit och det kändes inte jobbigt längre.

      Idag jobbade jag, och när jag gick från jobbet så blev allt jobbigt igen. Jag bor i Stockholm, jobbar inne i stan så det är väldigt mycket människor på vägen mellan jobbet och tunnelbanan. För någon dag sen så gick jag den vägen från jobbet utan hörlurar och det kändes som att jag inte skulle klara mig. Så efter det är jag noga med att ha hörlurarna i och det har fungerat bra hittills. Men idag kändes det återigen som att jag inte skulle klara mig till tunnelbanan, även fast jag hade hörlurarna i. Det är svårt att förklara men allt känns så overkligt runtom mig och jag kan inte kolla upp utan stirrar ner i marken framför mig när jag går. Känns som att det blir svårt att kontrollera kroppen, den går lite per automatik och det känns som att det inte är jag som går där.
      Det är ingen fara sen när jag kommer fram till tunnelbanan utan tunnelbanan känns som min räddning, jag har nått fram till mitt mål. Då känns allt bra igen, resten av resan hem är inga problem.
      Det tar väl ungefär fem minuter att gå från jobbet till tunnelbanan.

      Jag får den där känslan vid andra tillfällen också. Jag går inte i matbutiker själv, aldrig. Om någon ber mig att gå till matbutiken bara för att köpa avokado så får jag ångest. För någon dag sedan så skulle jag gå till matbutiken för att köpa lunch till jobbet, det gick verkligen inte så jag fick gå hungrig den dagen.
      Jag gillar inte att gå självi någon affär egentligen men det är matbutiker som är värst. Om jag går i affärer själv så måste jag ha ett mål redan från början vad jag ska leta efter och vad jag ska köpa. Planerar i förväg vilken butik jag ska gå till först och jag ogillar att gå i butiker som jag inte varit i tidigare, utan vill veta redan från början var jag ska gå och var jag ska kolla för att få det avklarat så snabbt som möjligt.
      Händer att jag får en stark känsla av att människor kollar på mig när jag går ensam, kan få lite smått panik över det och det händer att svetten börjar rinna. Det är inga problem när jag är med någon dock, då tänker jag inte på det överhuvudtaget utan då rullar allt på som vanligt.

      Comment


      • #6
        Ursäkta att jag snor din tråd Skattegatt men måste bara skriva av mig. Har just tagit mig igenom en sån där attack du beskriver. Den höll på mer eller mindre hela dagen men kulminerade nu för ca en timme sen och höll på fram tills nu.
        Alltså det är så himla konstigt. Nu sitter jag här som vem som helst, varken glad eller ledsen, bara vanlig. Lyssnar på musik, har gjort det mysigt i lägenheten, äter riskakor och dricker te och har det bra. För bara en liten stund sen låg jag i fosterställning och kunde knappt andas pga gråten och snoret och paniken och ville bara dö dö dö. Eller jag vill ju inte dö egentligen men just i stunden känns det så. Är som jag blir en annan människa när den där enorma sorgen sköljer över mig som en våg.

        Min kille pratade med mig och försökte lugna men det var som att jag inte hörde vad han sa, eller inte förstod eller inte brydde mig. Han gav säkert bra råd på hur jag skulle övervinna känslan men minns knappt något av det. Är som att attacken gör mig full, allt känns suddigt och efteråt minns jag det som i en dimma, långt borta. Det kommer plötsligt och nu när den är borta är det som att det aldrig hänt. Ibland blir det återfall en kort stund efter om jag inte kommit över "tröskeln" och då är jag tillbaka i bubblan igen. Men av någon anledning vet jag alltid när det är färdigt, bara känner det liksom.

        Som nu. Vet med 99% säkerhet att resten av kvällen kommer vara lugn. Jag har intresse för saker igen, känner mig sugen på att läsa min bok eller fortsätta kolla på den där serien; intressen som inte fanns på kartan för en timme sen.

        Det är det som gör det lite svårt också. Alla säger att man ska distrahera sig när man mår dåligt, måla, lyssna på musik, promenera, se film osv. Men det är helt omöjligt när attacken väl startat, då handlar det bara om att försöka andas och överleva. Kanske borde jag bli bättre på att identifiera när en attack är på gång och försöka hinna distrahera mig innan den börjar. Fast har försökt med det ibland och då blir det bara att den skjuts upp och kommer senare istället. Lika bra att få det överstökat.

        Oj det blev långt detta! Men det var faktiskt skönt att, så här i efterhand och i "normaltillstånd", reflektera över vad det faktiskt är som händer. Så tack Skattegatt för lån av tråd

        Comment

        Working...
        X