Announcement

Collapse
No announcement yet.

Varför är de lugna dagarna svårast?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Varför är de lugna dagarna svårast?

    idag har jag varit "ledig", dvs jag skulle jobba hemma med en del saker, men jag tog mig visst ledigt av den enkla anledningen att när det strulade till sig på morgonen och jag blev 1,5 timme efter mitt tänkta schema så föll bara hela dagen och det blev ingenting av det jag hade tänkt göra visar det sig -nu när dagen är över och ångesten och deppet börjar krypa inpå mig... jag har slösat bort hela dagen! Jag vet inte vart den tog vägen eller vad jag har gjort! Inget vettigt i alla fall! Inget nyttigt heller! Varför mår jag som sämst efter sådana här dagar? När jag borde ha energi av att ha tagit det lugnt och inte jobbat och stressat? Jag känner mig onyttig och lat! Vill ha tillbaka min dag men det går ju inte -så det är ju bara en korkad tanke som verkligen inte hjälper mig just nu! Trots att jag inte gjort något idag så känner jag mig väldigt stressad inombords när jag tänker på allt jag kunde ha gjort istället... varför är jag så här? Är det bara jag? Vet inte hur jag ska bli lugn i sinnet... Är både trött och rastlös samtidigt, hur det ens är möjligt...

  • #2
    Kanske du omedvetet söker dig till att vara aktiv, effektiv och "nyttig" just för att du är rädd för lugnet och möjligheten till reflektion. Att du lurar dig själv att tro det handlar om prestation när det egentligen handlar om rädsla?

    För det finns väl inget så skrämmande som att möta sig själv. Och en lugn dag betyder att vi har tid att göra det. Stress och stök på jobbet skyddar oss från det.

    Men jag tror jag egentligen pratar om mig själv, behöver inte vara så för dig

    Comment


    • #3
      Tack för ditt svar knet99!
      Jag tycker om att ha det lugnt omkring mig och att vara ensam, men kanske är det så att jag är rädd för något (även om jag inte känner det så) eftersom jag inte klarar av att STILLA mig. Att bara sitta t.ex. Jag kan inte! Jag måste hela tiden hålla på med något. ibland äter jag t.o.m. stående fast jag inte ska någonstans efteråt. Jag tänker att SEN, sen, sen ska jag sätta mig i soffan, mysa, ta det lugnt... men det kommer aldrig, det där sen, för jag hittar alltid något som jag måste fixa först.

      Kan tydligen inte slappna av! Ändå är jag nog en person som andra skulle kalla stillsam (tror jag). Jag är lugn och tyst och rör mig stillsamt -men inom mig är det sällan lugnt och stilla. Det är nog mitt inre liv som gör mig så utmattad. Alla TANKAR! Inre dialoger! Det och att jag nu måste erkänna att jag inte tillåter mig själv att vila förrän jag i princip inte orkar röra mig. Det är som att jag måste FÖRTJÄNA vilan först! Ingen aning varifrån den idén kommer! Men jag har nog varit stolt över mig själv också: att jag är så stark och driftig och får saker gjort och nu när det inte längre är så... när jag inte orkar hålla på så längre så känner jag mig RÄTT VÄRDELÖS!

      En "lugn" dag för mig innebär nog en dag när jag tycker att jag varit onyttig, levererat för lite. Men inombords har det varit krig! Röster som läxar upp mig och försöker få fart på mig medan andra röster bara inte orkar göra en enda vettig sak, som bara längtar efter att sova eller vila -men ändå gör jag inte det heller för jag kan inte tillåta mig själv att sova på dagen hur trött jag än är,. Så jag bara går och vankar som en levande död medan de här rösterna använder min kropp och mitt huvud som sitt krigsfält. Och sen på kvällen undrar jag: varför är jag så sliten och ångestfylld, jag som inte gjort något på hela dan...

      Comment


      • #4
        Det låter som om du lever i ett litet inre fängelse... Jag blir stressad bara av att läsa det du berättar! Du skulle nog döma ut mig direkt om du visste hur jag levde mina dagar... Jag kan verkligen konsten att göra ingenting, jag kan ligga och läsa, sova, se på TV, laga mat, sitta vid datorn, pyssla lite hemma, bada, lyssna på radio m.m. Jag har inte en enda tanke på att jag "borde göra nåt" nyttigt, jag tycker ju att det är så skönt att bara ta det lugnt. Önskar att du också kunde njuta av dagarna och inte känna att det är bortkastat. En tanke som slog mig... Har du haft samma känsla om du bott någon annanstans eller övernattat hos någon? Jag funderar på om det kan vara så att din hemmamiljö stressar dig på något sätt? Bor du ensam? Har du något husdjur eller så?

        Comment


        • #5
          Eldstaden:Tack för din synpunkt! Uppskattar det!
          Det låter hemskt när du beskriver det som ett inre fängelse -men det är också nyttigt för mig att höra andras tankar och berättelser för jag har inte haft så många nära vänner i livet och då tror jag att jag kan döma mig för hårt för jag tror att alla andra på något vis är "perfekta"... och jag lever på sätt och vis inne i mitt huvud där det sällan är treevligt men nu har jag ju blivit mer medveten om det så då kan jag ändra det hoppas jag.

          Det låter jättemysigt det du beskriver om ditt liv. Skönt! Jag hade det lite åt det hållet när jag sjukskriven ett tag för utmattningsdepression. Inte till en början, men när jag började må bättre och få tillbaka energin. Då kunde jag gå långa promenader och bara vara utan att sätta krav på mig själv - men nu har jag tappat det och hittar inte tillbaka!

          Jag både studerar och jobbar på två jobb, bor i hus med stor trädgård och har barn och flera husdjur -så jag har att göra, det är inte det som är problemet. Jag kan bara inte hitta någon återhämtningsform! Kan inte blunda för alla "måsten"Jag kan tillåta mig att läsa om det t.ex. är en faktabok om det jag studerar. Ibland läser jag vanliga böcker, men då blir jag så uppslukad att jag inte kan sluta förrän boken är slut. Därför drar jag mig för att börja med en bok om jag inte vet att jag har tid att sträckläsa... vilket jag sällan tycker att jag har... det är också ganska utmattande att bli så inne i en berättelse, så det blir inte riktigt vilsamt för mig. Det mesta jag gör förvandlas till en plikt -vilket förstör mina nöjen. Det som först var roligt och avkopplande blir ännu ett måste, ännu en prestation på "att-göra-listan". Jag förstör det mesta på det viset, tex trädgårdsarbetet som jag gillar på sätt och vis men även blir stressad över när jag inte hinner. Likadant med träningen av vår hund... det har också blivit ett stressmoment istället för den glädje det var tänkt!

          Jag vet inte varför men det är utmattande när saker blir på fullaste allvar hela tiden! Därför vågar jag ibland heller inte sätta igång med nåt, eller har inte orken när jag vet hur jag kan bli...

          Nu har det blivit så att jag har blivit sjuk i en förkylning med feber och det är bland det värsta som kan hända mig för då blir jag verkligen DEPRIMERAD då. Varje gång! Jag står inte ut med att vara energilös, svag, lat... det spelar ingen roll om att jag är sjuk. MEN den här gången har jag ju blivit mer MEDVETEN om detta eftersom jag skrev om det för ett tag sen så nu har jag faktiskt försökt vara snäll(are) mot mig själv. Har t.o.m. legat på SOFFAN och somnat till en stund... DET var stort! Bara jag inte ska bli bäst på det nu och göra det till en PRESTATION i att "slappa bäst"! Hemska tanke! hi hi

          Enkelt uttryckt har jag nu i skrivande stund kommit på vad mitt problem är, eller mitt mål snarare: att tycka om mig själv lika mycket när jag är trött, sliten, energilös, nedstämd och irriterad som när jag är energisk, kreativ, initiativrik, stark, frisk och glad! HUR SKA DET GÅ TILL?

          Comment

          Working...
          X