Announcement

Collapse
No announcement yet.

Studenten

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Studenten

    Om ett halv år, på min 19 års dag tar jag studenten. Det kommer vara en dag med skratt, tårar och en del alkohol. Det är den 17 juni jag ska fira att jag klarade 3 år på gymnasiet. I mitt fall kommer jag inte fira att jag att jag bara klarade gymnasiet, jag kommer fira att jag överlevde 3 år på gymnasiet. Jag kommer även att känna ett stort misslyckande över mina betyg eftersom jag inte hade möjlighet att nå de jag ville, för jag blev tvungen att välja mellan min psykiska hälsa och mina betyg.

    När jag skulle börja 1an på gymnasiet, var jag nervös. Jag visste inte vad som väntade mig, vilka jag skulle spendera mina 3 år med. De första veckorna fick vi höra allt som har med kunskapskrav och betyg att göra, vi fick redan då lära oss att det inte är någon ide att sattsa på högsta betyg. Vi kastades in i ett system där bokstäver skulle värdera våra arbeten, men inte oss som individer. Med facit i hand så ger det där bokstaven inte bara betyg på arbeten utan på oss som individer. Helt plötsligt handlade det inte om vad vi skrev utan hur mycket tid vi la ner för att uppnå det omöjliga. Hur starka vi var och hur vi som idivider var byggda, det är det som spelar roll för att klara sig bra i systemet.

    Så fort vi fyller 18 handlar det inte bara om att uppnå det omöjliga vi redan slitter som djur för att klar, det vi offrar vår hälsa till utan då förväntas det mer av oss. Vi hamnar helt plötsligt i ett annat ansvar, nu ska vi jobba vi sidan om studierna för att inte bli kallade lata. Men inte nog med det vi ska hinna träna också, för det gör gott på vår hälsa samtidigt som vi ska hinna få en bra natt sömn annars framstår vi som lata och omotiverade dagen efter. Studera på dagarna,plugga på kvällarna, jobba på helger och vissa kvällar, träna efet skolan och sova på nätterna är det vi ska hinna med under veckorna, vars är tiden för att ha lite roligt? tiden till att bara ta det lungt? Samtidigt som vuxna sitter och säger att dagens ungdomar är så lata och att det var svårare förr.

    Samtidigt som jag har allt det där igång så glömmer skolan lägga in kurser jag ska ha, detta relaterar till att jag som redan sliter som ett djur i skolan på dagarn, tränar efter skolan och jobbar på helgerna ska få ännu mer i skolan. Jag ska nu klara av att ha dubbellektioner, ha halva lektioner och missa vissa och få ännu mer hem arbete. Samtidigt som skolan bemötter mig med svaret "du borde prata med någon för att lära dig att hantera stress" Det är alltså mig det är fel på?? Jag springer mellan lektioner för att hinna snappa upp lite av vad som läraren går igenom. Jag har redan dragit på mig utmattninssyndrom, depression, ätstörningar och självskadde betende. Jag går för fan på mediciner för att klara av de orimliga kraven som skolan och omvärden ställer på mig.

    Den 17 juni, den dagen jag tar studenten kommer en tyng från mina axlar släppa, men det är bara 1 av 100. Min psykiska ohälsa kommer inte försvinna och jag kommer inte kunna börja plugga på ett universitet direkt för jag mår så dåligt. 3 år på Gymnasiet lärde mycket mer om sjukdomar och folkhälsoproblem än om polynomer, derivatan, ekonomi mm. Gymnasiet lärde framför allt mig hur man bli sjuk.

    Någon som känner igen sig??

  • #2
    Jag har inget emot högskolan/universitetet men högskolan/universitetet påverkar ens psykiska hälsa bra mycket mer än gymnasiet genom stress och press på högre nivå. Om man jämför gymnasiet och högskolan/universitetet så i stora drag känns det som att det räcker med att kunna vissa delar av ämnet i gymnasiet för att bli godkänd när man måste bli rena rama experten för att bli godkänd i högskolan/universitetet. Sedan så blir man ju äldre och äldre så man börjar att klara av mer och mer och alla människor är olika men det är så jag känner om jag jämför dessa två områden...
    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3
      Har många äldre vänner som verkligen rekommenderar mig att gå universitet, just för det är roligt. Jag håller med dig, inte för jag gått universitet men man klarar sig rätt r utan att plugga och bara kunna en hel del för att bli godkänd. Men sen är inte godkännt bra nog det ska alltid vara bättre.

      Det jag mest syftar på är den onödiga stressen och de orimliga kraven som skolan ställer. De inför ett betyg system där det inte är någon idé att sattsa på högsta betyg? Vi ska ju bli motiverade att sattsa högra inte bli intalade att det inte går? Tycker skolan har misslyckat på många plan där.

      Comment


      • #4
        Vad är det man ska satsa på genom denna nya betyg system istället då?
        What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

        Comment


        • Fitforfight
          Fitforfight commented
          Editing a comment
          Ingen anning det ska ju vara så man inte hamnar mellan ett betyg alltså mindre hopp mellan betygen. Dock så blev kraven för stora så att nå det högsta är betydligt svårare än de gamla men nu ska det tydligen ändra, lagom till man går ut!

      • #5
        Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har haft väldigt stora svårigheter och skoltrötthet genom åren, så min efterlängtade student om lite mer än två veckor kommer bli som en tyngd som lättar för mina axlar, hoppas jag verkligen.

        Jag behöver en efterlängtad paus efter åratal av falska vänner, svek, mobbning av både elever och lärare, utanförskap och insatser som aldrig lönar sig.

        Comment

        Working...
        X