Då ingen i verkliga världen - utanför nätet orkar lyssna. Så hoppas jag få någon reaktion här iaf.. kanske något tips?
Har fastnat i ett dåligt mående. Depression, gissar jag... Senast idag skrev jag en lista på saker jag måste göra innan jag tar mitt liv. Saker som "bränna upp dagböckerna, ta bort min Facebook och min mail".. sånt som ingen vill ha kvar efter en dött!
Har just nu ingen inkomst alls.. Nästa vecka ska jag på 2 möten ang praktikplats, för att hitta en väg ur mitt tidigare yrke som jag bara bränner ut mig på, gång efter gång.
Vääldigt nervöst med mötena. Kommer jag orka praktisera heltid? Kommer jag våga möta alla nya människor? Även om jag praktiserar där 100% kommer jag bara via arbetsförmedlingen få ut 4500 kr.. Hur överlever man utan jobb?
Lägenheten känns ju så trygg och världen utanför så skrämmande.
Känner mig så ensam i det här.
Har inga nära vänner, och ingen familj att prata med.
Hur gör jag för att komma ur depressionen?
Just nu försöker jag röra på mig minst 1 gång om dagen. Läste att depression kan "botas" genom att träna (så man svettas) 3 gånger i veckan. Så försöker springa 3 ggr i veckan, simma ibland och iaf ta en längre promenad varje dag. Jag tar även munkpeppar mot pmsd besvär och försöker äta väldigt bra, tar även vitamintillskott.
Sen är jag såå trött.. värk i kroppen. Stressad över allt.. tänker alltid på framtiden (5 år framåt, eller längre) plus allt det förflutna, trauman från barndomen och ungdomen. Om jag hittar på något, typ åker iväg så är jag trött i dagar efteråt och behöver bara ligga..
Mitt huvud/sinne är så trött.. det går inte ens 5 minuter på en dag då jag inte grubblar.. eller där sinnet snurrar runt..
Försöker yoga, men det gör ont att andas..
Blir så frustrerad när jag hör människor säga "funderar du på att ta livet av dig - gör inte det, hjälp finns alltid".
Men vart är hjälpen? Jag har provat akut psykmottagningar, vårdcentraler, har gått över 2 år i DBT behandling, och 6 år innan behandlingen provat samtalasterapi och träffat hur många läkare som helst. Tog till och med modet till mig att höra av mig till en organisation som förebygger självmord.. men har inte fått svar. Och det är flera månader sedan.
Det gör mig ledsen när jag hör människor som är i samma situation säga "jag har mina vänner och min familj, utan deras stöd hade det inte gått"...
Jag har ingen att prata med, ventilera med.. Hur gör jag då?
Jag vill komma till en punkt i livet, där det inte längre gör ont att andas.
Jag vill orka leva.
Har fastnat i ett dåligt mående. Depression, gissar jag... Senast idag skrev jag en lista på saker jag måste göra innan jag tar mitt liv. Saker som "bränna upp dagböckerna, ta bort min Facebook och min mail".. sånt som ingen vill ha kvar efter en dött!
Har just nu ingen inkomst alls.. Nästa vecka ska jag på 2 möten ang praktikplats, för att hitta en väg ur mitt tidigare yrke som jag bara bränner ut mig på, gång efter gång.
Vääldigt nervöst med mötena. Kommer jag orka praktisera heltid? Kommer jag våga möta alla nya människor? Även om jag praktiserar där 100% kommer jag bara via arbetsförmedlingen få ut 4500 kr.. Hur överlever man utan jobb?
Lägenheten känns ju så trygg och världen utanför så skrämmande.
Känner mig så ensam i det här.
Har inga nära vänner, och ingen familj att prata med.
Hur gör jag för att komma ur depressionen?
Just nu försöker jag röra på mig minst 1 gång om dagen. Läste att depression kan "botas" genom att träna (så man svettas) 3 gånger i veckan. Så försöker springa 3 ggr i veckan, simma ibland och iaf ta en längre promenad varje dag. Jag tar även munkpeppar mot pmsd besvär och försöker äta väldigt bra, tar även vitamintillskott.
Sen är jag såå trött.. värk i kroppen. Stressad över allt.. tänker alltid på framtiden (5 år framåt, eller längre) plus allt det förflutna, trauman från barndomen och ungdomen. Om jag hittar på något, typ åker iväg så är jag trött i dagar efteråt och behöver bara ligga..
Mitt huvud/sinne är så trött.. det går inte ens 5 minuter på en dag då jag inte grubblar.. eller där sinnet snurrar runt..
Försöker yoga, men det gör ont att andas..
Blir så frustrerad när jag hör människor säga "funderar du på att ta livet av dig - gör inte det, hjälp finns alltid".
Men vart är hjälpen? Jag har provat akut psykmottagningar, vårdcentraler, har gått över 2 år i DBT behandling, och 6 år innan behandlingen provat samtalasterapi och träffat hur många läkare som helst. Tog till och med modet till mig att höra av mig till en organisation som förebygger självmord.. men har inte fått svar. Och det är flera månader sedan.
Det gör mig ledsen när jag hör människor som är i samma situation säga "jag har mina vänner och min familj, utan deras stöd hade det inte gått"...
Jag har ingen att prata med, ventilera med.. Hur gör jag då?
Jag vill komma till en punkt i livet, där det inte längre gör ont att andas.
Jag vill orka leva.
Comment