Fast i en depression och självmordstankar - Vart finns hjälpen?

[Guest]

Då ingen i verkliga världen - utanför nätet orkar lyssna. Så hoppas jag få någon reaktion här iaf.. kanske något tips?

Har fastnat i ett dåligt mående. Depression, gissar jag... Senast idag skrev jag en lista på saker jag måste göra innan jag tar mitt liv. Saker som "bränna upp dagböckerna, ta bort min Facebook och min mail".. sånt som ingen vill ha kvar efter en dött!

Har just nu ingen inkomst alls.. Nästa vecka ska jag på 2 möten ang praktikplats, för att hitta en väg ur mitt tidigare yrke som jag bara bränner ut mig på, gång efter gång.
Vääldigt nervöst med mötena. Kommer jag orka praktisera heltid? Kommer jag våga möta alla nya människor? Även om jag praktiserar där 100% kommer jag bara via arbetsförmedlingen få ut 4500 kr.. Hur överlever man utan jobb?

Lägenheten känns ju så trygg och världen utanför så skrämmande.

Känner mig så ensam i det här.
Har inga nära vänner, och ingen familj att prata med.

Hur gör jag för att komma ur depressionen?
Just nu försöker jag röra på mig minst 1 gång om dagen. Läste att depression kan "botas" genom att träna (så man svettas) 3 gånger i veckan. Så försöker springa 3 ggr i veckan, simma ibland och iaf ta en längre promenad varje dag. Jag tar även munkpeppar mot pmsd besvär och försöker äta väldigt bra, tar även vitamintillskott.

Sen är jag såå trött.. värk i kroppen. Stressad över allt.. tänker alltid på framtiden (5 år framåt, eller längre) plus allt det förflutna, trauman från barndomen och ungdomen. Om jag hittar på något, typ åker iväg så är jag trött i dagar efteråt och behöver bara ligga..

Mitt huvud/sinne är så trött.. det går inte ens 5 minuter på en dag då jag inte grubblar.. eller där sinnet snurrar runt..
Försöker yoga, men det gör ont att andas..

Blir så frustrerad när jag hör människor säga "funderar du på att ta livet av dig - gör inte det, hjälp finns alltid".
Men vart är hjälpen? Jag har provat akut psykmottagningar, vårdcentraler, har gått över 2 år i DBT behandling, och 6 år innan behandlingen provat samtalasterapi och träffat hur många läkare som helst. Tog till och med modet till mig att höra av mig till en organisation som förebygger självmord.. men har inte fått svar. Och det är flera månader sedan.

Det gör mig ledsen när jag hör människor som är i samma situation säga "jag har mina vänner och min familj, utan deras stöd hade det inte gått"...
Jag har ingen att prata med, ventilera med.. Hur gör jag då?

Jag vill komma till en punkt i livet, där det inte längre gör ont att andas.
Jag vill orka leva.

[Saga777]

Jag hör mycket positiva tankar och bara att du säger "jag vill orka leva" tyder på en inre styrka hos dej. Jag tror mycket av det du mår dåligt av ligger i hur du väljer att tänka. Tankens kraft är mäktig! En klok kille sa en gång nåt i stil med att vi människor alltid ligger endast en tanke ifrån att känna lycka, välbefinnande oavsett vilka omständigheter och vilka förutsättningar vi har i livet. Man kan vara rik och ändå må dåligt - vara sjuknoch fattig men ändå vara lycklig. Det handlar om vad vilka tanka vi håller oss fast vid. En annan sak jag vill påminna dej om - ditt förflutna och framtiden - det finns inte just nu och det kan ingen av oss påverka just nu. Det enda vi kan och ska påverka är just nu. Fokusera på vad du kan göra här och nu. Acceptera det du inte kan kontrollera och fundera på " vad kan jag faktiskt påverka?" Ingen har större makt över ditt liv än du.
Kram Saga

[Fågeln Fenix]

Har du ansökt om socialbidrag hos kommunen? vänd dig till vårdcentralen igen kräv hjälp, bytt vårdcentral om de inte vill hjälpa dig. Har de psykolog kopplad till sig på din vc om inte bytt till en som har det. Själv mått oerhört dåligt och inte fått hjälp men tillslut fick jag hjälp men man får ligga på

[Guest]

Är väldigt trött, ska försöka göra mig förstådd ändå.

Jag vet om det där med tankens kraft. Det är så sant det du säger. Det du tänker blir ju en sanning. Försöker att leva i nuet. Meditera. Gillar inte nuet, så ibland flyr jag bort och försöker drömma mig bort och ha mina drömbilder, av vart jag vill komma. Tex, att jag vill ha barn. Ha mål. Visioner. Det förflutna, är just förflutet. Men alla traumatiska minnen är där samtidigt hela tiden. Drömmer om det, och då ligger dom på dagarna med. Har försökt att använda diverse metoder, tex meditation för att vara i nuet, inte grubbla. Men mitt sinne är så förpestat av allt just nu. Jag vet att det går. Man kan forma sinnet hur som helst. Men jag är inte där..ÄNNU.. det kommer hoppas jag. Kan inte få ro ens 15 minuter..

Är inte berättigad socialbidrag. Orkar inte gå in mer på det, men har kollat upp det och jag kan inte få socbidrag. Jag drog igång hela "söka hjälp" grejen igen i somras. Hade inget hopp om att få hjälp den gången, men försökte lägga bort dom tankarna och gå in fullt ut med att NU kommer jag bli hjälpt. Och träffar jag en idiot, ber jag om en annan person..

Jo jag vet att man måste ligga på. Har startat en "nu bråkar jag och kämpar för att få hjälp" så många gånger. I flera olika städer. Har stått på mig, vart tydlig med vad jag vill, osv... sjuka är i en journal, där jag var som sjukast. En dåvarande kompis och dåvarande pojkvän tog med mig iklädd pjamas, till psyke och satt med på mötet. Jag var under den perioden sängliggande i flera månader. Min dåvarande sambo fick bära mig till toaletten.. och i journalen står "hon är tydlig med vad hon vill ha hjälp med, vilket säger emot att hon mår så dåligt som hon påstår, och hon säger att hon är sängliggande men ändå orkade hon ta sig hit idag"... Dom trodde inte på mig. Och det var 2 personer i min närhet då som tog mig dit. På det mötet sa dom att dom inte kunde erbjuda mig hjälp för att jag skulle flytta snart, (3 månader kvar innan jag skulle flytta).. den kvällen försökte jag ta mitt liv. Jag sa som det var, men dom tog mig inte på allvar.

Och jag har inte energin. När jag gör något litet, så kan jag ligga dagar. Innan jag fick min DBT behandling så kämpade jag först hela 6 år, med att bara få en diagnosutredning. Sedan fick jag kämpa ytterligare 2-3 år innan jag fick behandling som var kopplad till den diagnosen.

Har i den staden jag bor i (bor nu i ny stad, så kan ju säga att jag bytt vårdcentral osv). Har vart i kontakt med vårdcentralen, som skickade mig till en annan mottagning, som i sin tur skickade mig till en annan där jag var och fick träffa den mest arroganta läkare.. Hade förberett mig med min lilla lista av saker. Vad jag har problem med, och vad jag vill ha hjälp med. Konkreta saker. Att jag skulle gå in i det mötet förberedd.. Men han satte pms diagnos, utan att veta något om mig. Sa typ bara "det kommer tjejer in hit på mottagningen hela tiden och nästan alla har psm, det har du med, ta munkpeppar, hejdå".. Efter det bad jag om en annan läkare. Vilket inte gav något heller. Sen har jag sökt hos akutpsykmottagningen här i staden också.

Men jag orkar inte kämpa 6 år till.. eller 1 år till. Önskar att allt som krävdes, var ett samtal, ett möte och att man på det mötet fick träffa en förstående person som har något att erbjuda. Vem lyssnar, vem hjälper? Eller är det bara ett roulette? Man ska träffa ett 30 tal läkare, och på 30.de försöket kanske träffa en bra? Under alla mina år har jag träffat en enda bra som lyssna, förstod och hjälpte massor. Men han bor i min förra stad. Han var den enda bra, och den enda jag fick träffa under en längre tid. Alla andra har man fått utbytta. Ska man behöva dra upp allt för en ny person som man ska träffa en gång? Eller så får man någon hemskt.. som hänt mig ca 10 gånger. Men dom har skrämt mig så mycket från att söka..

Tror att mycket av mitt mående beror på något fysiskt. Har haft dagliga diareer under snart 8 års tid. Också sökt hjälp och genomgått massa undersökningar för det. Men dom säger bara att allt ser bra ut. Får D-vitaminbrist, fast jag äter bra och tar tillskott... D-vitamin brist ger depression, och mina magproblem gör att jag har svårt att ta upp näring..
Har läkartid om ett par veckor, för magen.. ännu en omgång.. för det.

Är så så trött, och vill bara sova.

Vad har hjälpt er? Har det vart att prata med en psykolog? Vad kan lixom sjukvården erbjuda? Det enda jag blivit erbjuden har vart mediciner och psykolog. Och det har jag provat under flera år. Men inget av det har fått mig att må bättre. DBTn fick mig att må bättre.. Den gjorde mig fri från min borderline. Nu är jag bara deprimerad och fysiskt utmattad ;D

Tack för svaren iaf. och förlåt för min neggivhet.. svårt vara positiv när man försökt så många gånger och ens misstroddhet blir besvarad..

[Fågeln Fenix]

Vården kunde inte erbjuda mig något de konstaterade att jag var ett hopplöst fall och ingen ide att satsa på ang hjälp. Men så fick jag turen att få hjälp privat och äntligen fick jag träffa människor som förstod mig och som inte dömde ut mig som ett hopplöst fall. Har du kollat upp om det finns privata terapeuter där du bor som är kopplade till f-kassan då betalar man samma avgift som hos vanliga vården. Antar läkaren kollat så du inte har någon allergi som laktos/gluten? Väldigt viktigt att när de undersökningar görs att man inte undvikit äta laktos/gluten då visar proverna fel. Om alla prover tagits och de inte hittar något fel ja då är magproblemen psykiska, vet en kompis som blev hjälpt med sina magproblem genom äta ssri och då försvann hennes magproblem helt men först måste man verkligen utesluta allt fysiskt. Tyvärr är vården inte fungerande i dag inom psyk på de flesta ställena långa köer om man ens hamnar i en kö så kolla upp privata alternativ som jag skrev

[Saga777]

Har du provat Mindfulness? Dr Ola Schenström har gett ut en bra bok som heter Mindfulness i vardagen med jättebra cd till. Mer info finns även på mindfulnesscenter.se
Något jag också tror starkt på är lösningsfokuserad terapi. Kan vara något att kolla upp också.
Varm kram Saga

[Marrara]

Läser hur jobbigt du har det och hur du kämpar, hur du gör allt du kan själv för att ta dig upp ur detta. Men ibland så behöver man verkligen hjälp, och det är hemskt att det är så svårt att hitta rätt. Just att vara helt ensam utan släkt eller nära vänner är väldigt svårt, ver hur det är tyvärr. Du har tidigare gått i olika behandlingar skriver du, har du jobbat med just trauman som du beskriver att du har, eller bara med symptomen så att säga?
Jag har själv också fått kämpa länge för att få hjälp, och blivit avvisad många gånger. Till slut hittade jag en privat psykolog som var specialiserad på just trauma. Fick otroligt bra hjälp av henne men det var alldeles för dyrt att gå dit varje vecka under längre tid. Så hon skickade en väldigt lång remiss till öppna psykiatrin och hjälpte mig komma in dit. Då fick jag äntligen en fast kontakt och bra hjälp där. Kanske en väg att gå?

[Guest]

Tack för era svar! Jag har jobbat en hel del med trauman jag gått igenom. Men vet inte. Finns kanske bättre metoder att arbeta med dom än vad jag gjort. Vet inte exakt vilken terapi dom gav mig. Minns inte så mycket av det. Har iaf gått KBT, och DBT och sen hos psykologer och pratat om allt som hänt.

Hur hittar ni alla dom där privata? Hur söker man? Vart? Tycker det är en djungel. Jag lyckas bara bli hänvisad till andra. Privat som i att betala extra har jag inte möjlighet till. Men om det finns privata, bra som mitt högkostnadsskydd täcker, vore det ju bra.

DBTn hade grund i zenbuddhismen och vi hade mycket mindefullness. Något jag även kört innan, och även meditation.

Jag blev så glad igår, såg en notis om mindefullness vandring på 2 timmar, i skogen på kvällen, med guide. Och gratis! Så skulle jag anmäla intresse nu, men det var fullt..
Saknar skogen så in i helvete.. Sthlm består ju bara av betong.. någon från sthlm här som kan tipsa om bra skogsställen i sthlm?

Ska kolla upp den boken och cd skivan! CD skivor vore bra. Har svårt att läsa just nu. Har några skivor med avslappningsmusik här hemma.
Lösningsfokuserad terapi. Aldrig hört om, låter ju bra iaf. Men ja, vart kollar man upp sånt? Vart vänder man sig?

Och nej, magproblemen är inte psykiska. Då borde ju magen vara bra dom långa perioder då jag tagit en paus, och mått bra.

Så tröttsamt att höra det av läkare. Det blir som ett enkelt svar. Och en ond cirkel. Eftersom magproblemmen tar på psyket och min kropp och jag inte tar upp ordentlig näring. Och om jag måste må bra för att magen ska må bra, kanske må bra i 3 år innan det vänder i såfall? Och hur kan man nå dit när man mår fysiskt dåligt? Det ena påverkar det andra.

Vet många som haft magproblem, som inte vart psykiska. Men att vår läkarvård inte har den rätta kunskapen, så många blir inte hjälpta.

[Emblare]

Har du kollat din sköldkörtel? Spontantvfår jag känslan av att den kan vara en faktor bakom ditt dåliga mående

[Marrara]

Jo jag betalade faktiskt, några sessioner. Var helt klart värt pengarna/lånet. Men funkade ju inte i längden ekonomiskt så klart. Men utan hennes hjälp skulle jag nog inte fått vidare hjälp i öppenvården tror jag.

Har du varit i Tyresta nationalpark? En bit ifrån stan men helt klart värt resan. Ja visst är skogen underbar!

[Guest]

Förstår att pengarna är värda det. Men jag har ingen inkomst och skulder på det. Så jag har inte möjlighet personligen att söka privat vård som inte är kopplade till den övriga vården.

Inte vart där. Ska kolla in det Kan vara värt helt klart att ta sig en bit! Tack för tipset

[Lydia Stille]

Skogsområden i Stockholm finns det flera fina. Hellasgården och på Lidingö till exempel är lätta att komma till kollektivt. Det finns fler och vilka som passar beror lite på om du bor i Västerort eller Farsta osv. Tyresta är fint men lite bökigt att ta sig till om man är trött.
Ge inte upp sökande efter vettig läkare. Diarré i åtta år knäcker vem som helst. Svårt att orka om man inte tar upp näring.
Även terapi/psykolog är förstås värt fortsatt sökande. Men det är svårare att hitta tror jag, kyrkans samtalsstöd kanske?

Ge inte upp. Du imponerar med din styrka. Att orka söka, ta promenader, springa(!) och allt det är väldigt starkt i din situation. Du har haft otur med några riktigt usla vårdkontakter. Men det finns vettiga läkare. Jag hoppas o tror på dig.

[Guest]

Tack för skogstipsen! Ska verkligen skriva upp dom och kolla in det!

Jag har haft hjälp av en präst under flera år, och vid ett annat tillfälle även en diakon under några månader. Prästen hjälpte mig massor, satt och pratade i telefon med henne i timmar. Men hon finns inte kvar.

Har funderat på att ta kontakt med en präst igen.. Men samtidigt.. Jag har pratat, och pratat och pratat.. ändå faller jag in i dom här depressionerna och slår hårt i botten. Gång på gång. Ett jädra jobb att ta sig upp, sen åker jag ner igen när energin sinar eller något händer. Jag tror inte jag vill prata mer. Jag skulle vilja ha något konkret. Någon form av lösning.. vad den nu skulle vara.. om den nu finns.. Har pratat om allt som hänt, så många gånger.

Visst finns det vettiga läkare. Även om jag bara träffat en enda sedan jag var 17 år, är idag snart 30. Men han jag träffade i somras tog priset.. Så arrogant och hemsk. Himlade med ögonen till allt jag sa, suckade och snurrade i sin stol. Och jag som kom dit, med min jäkla lapp. Med alla punkter. Och tänkte att nu låter jag inte rädslan styra, det är säkert en bra läkare denna gång.. Han tog iaf vitaminprover på mig, eller gav remiss till det. Något som jag tjatat på vårdcentraler om att få göra, då jag trott att jag har vitaminbrist. Men har inte fått tagit några prover.. Och så hade jag vitaminbrist..

Tror grunden mycket ligger i att jag inte hittar en plats i den här världen. Som jobbet jag sökte praktik på nu idag. Det är ett jobb där jag iaf utan utbildning skulle ha en chans att jobba med. Om et inte vore det jobbet, så vet jag inte ärligt vad jag skulle kunna göra. Samtidigt så är alla så starka, trevliga, glada, stresståliga i det yrket. Och jag ser bara ledsen ut hela tiden, på helspänn, nervös. Och jag tål inte längre stress. Efter att ha bränt ut mig i det yrket jag är utbildad inom, så är jag så jäkla stresskänslig. Minsta lilla stress och jag får suddig syn, panik, ont i kroppen och det påverkar mig i dagar om jag stressat mycket. Och det här jobbet, där jag ev får praktik kräver också mycket fysisk styrka och att man tål stress. Sa iaf att jag var intresserad av 50% där. Det kanske jag skulle klara av.

Ne ett jävla kämpande.. med magen, psyket, vitaminerna..

Är allt som kan erbjudas bara typ psykolog eller mediciner? Det har jag ju provat, så många gånger också, under olika tidpunkter i mitt liv.

Fan tycker sjukvården borde erbjuda yoga, mindefullnesskurser, typ meditation i grupp, hur man tar kontroll över sitt sinne och sina tankar, hur man ökar glädjen och livskvaliten.. Men allt sånt kostar pengar.. och det har jag inga av.

Ang att springa. Läste att depression kan mildras/botas om man tränar så att man svettas 3 ggr i veckan. Så försöker med det. Känns ju iaf inte värre när man sprungit.. gör det jag kan, och har testat allt med psykologer, läkare, vårdcentraler..

Ikväll känns det så hopplöst.. Jag kan inte längre ställa upp på det som världen kräver. Att jag ska jobba i ett stressfyllt jobb, att jag ska orka trängas på tunnelbanan i all hemska stress. Vill bara gömma mig i en skog, under en gran.. Varför stressar alla?? ..........

[Saga777]

Ja just på grund av att vi lever i ett land med stort fokus på tidseffektivitet - därför behöver du påminnas om vikten av att bara vara här och nu. Försöka att inte värdera det omkring dig som bra eller dåligt utan försöka bara notera vad som är, acceptera hur det är och hur du känner gör det lättare att må bra och inte stressa i onödan. Lättare att släppa jobbiga tankar när du accepterar dem. Var kärleksfull och varsam med dig själv. Den du är och det du går igenom nu är okej och det finns något värdefullt i vad du genomgår som kan stärka dig om du accepterar det som en del av ditt liv. Önska inte att du är någon annanstans eller är någon annan - det bästa som kan hända dig är att du tillåter dig vara dig själv fullt ut..
Och lyssna gärna på cd- skivan från Mindfulness i vardagen. Jag lovar dig - det är den bästa gåvan du kan ge dig själv just nu. Han är Sveriges främsta expert på Mindfulness. Guld!
Kram Saga

[Guest]

Ringde idag psyk mottagningen. Ingen som svarar.. "förvånande nog".
Nu har jag dock satt mig i en sån jävla klurrig situation och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur den.

Har fått ett möte med arbetsförmedlingen, en handläggare som ska hjälpa mig med att få anpassad arbetsträning. Men måste ha med ett intyg som stryker mina begränsningar. Och för att få ett intyg så måste jag träffa en läkare, innan den tiden. Och sist jag ringde dom och var självmordsbenägen och behövde en tid omgående så fick jag vänta 2 månader.. Så min förhoppning att få det där intyget fixat innan mitt möte känns inte stora. Och mötet på AF hade jag bara tur att få nu, annars får jag vänta länge på ett sånt möte men nu hade personen fått förhinder från en annan hen skulle träffa.

Och kruxet är, att jag vart på möte för praktik. och jag har inte sagt till dom om allt det här.. Jag har sökt den praktiken "som frisk person". och det är en annan praktikplats som vill träffa mig nu i veckan, helst i morgon eller fredag och behöver ge besked dit snart. och den första praktiken som jag vart möte hos, har inte bett besked ännu om jag får vara där. och om jag får vara där, så vet jag inte om jag kommer fixa det. Jag behöver anpassad praktik.. arbetsträning. Men då missar jag en chans där.. och jag vet inte .. allt är snurrigt...

Jag försöker med det där att acceptera.. det var det halva min dbt behandling gick ut på.. acceptera nuet. och det är ok och allt..
Men jag har försökt allt det där. och ändå flippar jag.. ändå gör stressen ont. den har satt sig i hela kroppen, värker i axeln, armarna och det gör fysiskt ont att andas..
Har Inte kunnat sova på flera nätter, fått ta sömntablett vilket gör att dagen efter blir förstörd...

Jag kan inte fixa det här själv längre.. mina metoder fungerar inte.. jag behöver hjälp nu.. och hjälp finns inte..

[Fågeln Fenix]

Kan du inte få tid på vc och träffa en läkare där det ska inte behöva ta 2 månader jag får tid nästan direkt på min vc. Om du inte får intyg i tid så får väl ni skjuta på tiden el ha ett möte och inkomma med intyg senare. El så går du till praktiken som "frisk" person och testar vad du klarar av och då ser ju af vad du tex klarar och inte klarar. El så tar du kontakt med praktikplatsen och är ärlig med ditt mående. De ggr jag praktiserat tidigare har jag alltid kört med öppna kort ang mitt mående och det har funkat bra. De flesta är förstående och accepterar att man kanske inte orkar hela dagar el behöver hjälp med vissa saker. Du är där för din skull inte deras. Och det finns gott om praktikplatser de de flesta företag ser en bara som gratis arbetskraft (krasst men sant).

I gbg finns det något som heter hälsoteket (tror jag det heter) där erbjuds bla sömnskola/yoga/meditation/promenader mm som är kostnadsfria lite som ett komplement till vården. Kolla upp om det finns något liknande där du bor.