Announcement

Collapse
No announcement yet.

Ibland är det svårt att hålla modet uppe.

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Ibland är det svårt att hålla modet uppe.

    Jag har haft återkommande depressioner till o från sen 2006. Vart inom psykiatrins ramar under många års tid. Jag slutade gå där för kanske 1,5-2 år sedan. Kämpade mig nu senast upp från en utmattnings depression. Hittade en arbetsplats där jag fick arbetsträna. Fick genomgå en utredning via Arbetsförmedlingen där det framgick att jag klarade att jobba 75%. Allt rullade på bra och anställningen skulle ske men helt plötsligt så la företaget locket på och drog in alla nyanställningar och onödiga avgifter. Jag som räknat med att få jobb och få en bättre och drägligare tillvaro ekonomiskt. Luften gick ur mig när jag fick veta, hade slitit och gett hela mitt hjärta i företaget. Detta var första steget till ett sämre mående för då började mina tankar att säga att jag inte dög och arbete kändes allt mer långt bort. Denna anställning skulle rädda mig från fas 3 och i nuläget känns det svårt att hitta något annat innan det träder i kraft.

    Jag har handikapp fysiskt​ sen tidigare (kanske av lättare sort?) fast kan inte jobba med vård, mat, eller saker som innefattar våtarbete. Stress är även en faktor som jag fått kämpa med sen jag blev utbränd på ett jobb jag hade och det är svårt att säga nej när man behöver nytt arbete. Man vill så gärna visa upp att man kan och inte låta sina negativa sidor påverka ens chans till arbete. Känns som man kört fast och kommer inte loss. Arbetsförmedlingen bryr sig inte om vad som händer med en, man är bara en siffra i deras papper. Hade hoppats på att de skulle hjälpa till att hitta mig ett anpassat arbete där jag slapp brottas med vad jag anser vara problem. Slutade ta mina mediciner för några månader sen och det kändes som det bästa som jag gjort för att jag var ständigt apatisk och som en zombie inombords. Skulle inte förvåna mig att ni tänker nu? kanske inte var bästa beslutet?! men det tycker jag fortfarande. Utan min medicin så har jag nog aldrig kunnat vara i kontakt med mig själv som jag är nu.

    Jag är knappast unik om att känna mig förnedrad och åsidosatt av samhället för att jag inte kan fungera fullt ut. Kände jag bara behövde skriva av mig litegrann. Det är inte aktuellt med någon ny psykiatri kontakt för dom sa sist "vi kan inte göra mer för dig". Det är bara att kämpa vidare och hoppas på att man klarar av att hålla ut med den framtidsångest man upplever.



  • #2
    Det är viktigt att ha reservplaner för säkerhets skull och för att skydda sig själv är det viktigt att inte ge sitt allt och överdriva med ansträngningen med jobb eller studier. Det tar på hälsan och det är viktigare att hitta sin kapacitet och prioritera fritiden också.
    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3
      Det har vart mitt bekymmer ändå sen jag brände ut mig att jag har svårt o säga nej om det blir för jobbigt. Jag är rädd att om jag säger nej kommer ingen att vilja ha mig på en arbetsplats. Jagar alla arbeten jag kan i nuläget fast det är alltid jobbigt att komma till en ny arbetsgivare.

      Comment


      • #4
        Ochså hört från vården att de inte längre kan hjälpa mig, blev till och med helt utdömd skulle aldrig må bra och skulle aldrig kunna jobb. Men det var inget jag brydde mig om då jag visste de inte kunde hjälpa mig pga deras inkompetens och fyrkantiga tänk, och fel fick de Om vården vägrar hjälpa dig sök privat finns de som är anslutna till f-kassan och betalar man samma pris som inom vården. Finns även vårdcentraler som har psykologer kopplade till sig om den du är listad på inte har det byt vårdcentral det har du rätt till. Du måste få hjälp att lära dig säga nej, ibland måste man tänka på sig själv först och andra sen, plus om man bara kör på och sen mår dåligt är det ingen som tackar en för det. Att ha svårt att säga nej hänger många ggr i hop med dålig självkänsla. De på af är skyldig att hjälpa dig hitta ett jobb som är anpassat för dina förutsättningar. Om handledaren du har inte bryr sig kräv att få byta, gå till chefen om det behövs. Bor du i GBG? Anl till jag frågar är för att af har samarbete med en organisation (som jag såklart inte kommer på namnet på) de är till för att stötta personer som av någon anl har svårt komma ut på arbetsmarknaden och stötta den som är på väg ut på olika sätt tex följa med på interjuver, möten med af, kolla upp vad man har rätt till mm. Man har en kontaktperson man träffar regelbundet får man tex praktik/jobb så har man kvar kontakten ett tag tills allt funkar för en. De ska lite vara de man kan vända sig till för stöd och råd som inte de på af kan ta tex detta med svårt att säga nej, då kan de förklara för en arbetsgivcare att man har sådana problem och att arbetsgivaren måste tänka på det mm. Hade en sådan kontakt och det var jättebra för man kunde prata om saker som inte alltid rörde jobb utan hur livet även såg ut runt omkring plus de har tystnadsplikt.

        Comment


        • #5
          Här kan du läsa om det jag skrev brukarchoach heter det vet inte om det finns i fler städer men du kan ju ringa och fråga dom om du nu inte bor i gbg

          Comment


          • #6
            Jag vet faktiskt inte om jag känner jag vill gå till en psykolog igen. Det är jävligt jobbigt o behöva riva i allt gammalt fast det är skönt o få prata ut då och då så man får släppa på det som bygger på inombords. Ja, sista psykologen jag var till försökte få mig o säga "nej" fast funka väl till o från. Det jag känner i min situation är att Af känner till min historia men erbjuder mig inte mer hjälp eller tar på något sätt mer ansvar för att jag har mitt handikapp. Det är fortfarande som jag är som vem som helst som är arbetssökande, ska ta kontakterna själv och kasta mig ut och det får bära eller brista. Att jag har bränt ut mig och haft depressionsproblematik suddas någonstans ut på vägen. Dom är beredd att gå in med lönebidrag om jag hittar en arbetsgivare som vill ha mig fast då ska man genomlida att hitta en arbetsplats o riskera och få nej så fort man nämner man har ett handikapp och kan inte jobba heltid. När man vet att man inte är lika attraktiv på arbetsmarknaden som en fullt fungerande människa då tar man extra illa upp om man får nog många nej. Självklart ska jag söka jobb själv, förväntar mig inte att af kommer hitta något jobb, fast lite medkänsla och stöd hade inte skadat.

            De anser helt enkelt jag är för frisk för att få det där lilla extra. Jag är för tillfället inkopplad på en av afs externa aktörer o som tur är har jag fått bättre förståelse där fast dom kan inte heller trolla med knäna. Jag är orolig man aldrig kommer att komma ur afs eviga ekorrhjul. Jobb växer verkligen inte på träd här uppe i norr. ska läsa på runt det där med brukarcoach.

            Comment


            • #7
              Jag förstår att du har det svårt, inget snack om det.

              Kanske kan det hjälpa lite att tänka på alla de fullt fungerande människorna som har svårt att få jobb pga att de är utrikesfödda, 55+, eller andra orsaker som inte har med handikapp att göra. Välutbildade, fullt fungerande, erfarna människor som inte "passar in" i normen. De kan inte ens förvänta sig löften om lönebidrag.

              Att riskera att få nej ingår i jobbsökeriet. För alla. Det är något man bara måste sätta sig över.

              Fördelen med lönebidragslöftet är att du kan söka jobb inom det du vill men bara kosta arbetsgivaren halva kostnaden. Detta är ett trumfkort få förunnat. Risken att du får nej med detta trumfkort är ju mindre eftersom du kommer med lite extra pengar så att säga. Att jobb inte växer på träd är ett mindre problem för dig än för andra som inte har ditt löfte om lönebidrag.
              Det är inte konstigt att en arbetsgivare inte vill kosta på sig att betala full lön för någon som har en begränsning i sin arbetsförmåga när det finns en uppsjö av människor som står på kö utan denna begränsning. Detta är inte personligt utan handlar om praktiska och ekonomiska skäl. Alla vill göra en bra deal.

              Generellt sett har jag lite svårt att förstå inställningen att man FÅR jobb. Att AF ska fixa jobb åt en. Om jag var arbetsgivare så skulle jag inte vara så sugen på att anställa någon som inte ens kan höra av sig till mig och tala om att : Här är jag och jag vill jobba hos just dig för att...

              Man kan inte luta sig på att myndigheter eller vårdinrättningar alltid bedömer en rätt eller serverar en det man behöver på silverfat.

              Kanske är det inte din funktionsnedsättning som skrämmer arbetsgivarna utan ditt sätt att marknadsföra dig själv. Det är inte lätt, inte ens för oss som inte har funktionsnedsättningar. Jag tror du behöver någon sorts coaching, som kan hjälpa dig att vända på ditt sätt att se på dig själv och vad du kan bidra med.
              När du söker jobb, lägg fram detta om lönebidraget tydligt och klart redan från början. Sälj in dig själv som en bra deal bl a pga detta. Plocka fram lite humor och drivkraft om så bara för en stund.

              Lycka till!
              Last edited by mankämparpåmedlivet:); 2015-10-01, 22:35.

              Comment


              • #8
                Klart det finns folk som till och med har det sämre än vad jag har det. Jag vet att man inte får något serverat i dagens värld men ibland så blir man helt enkelt så less på försöka när allt slår tillbaka på en. Jag ska försöka lägga fram de bästa sidorna av mig hos en arbetsgivare. Det jag är rädd för är väl hur ärlig man ska vara mot en arbetsgivare om ens svagheter? Det kommer iofs alltid att komma fram på ett eller annat sätt. Jag föredrar att arbetsgivaren kanske inte vet hela historian men bitar av den. Man vill inte bli behandlad som någon störd individ på en arbetsplats.


                Comment


                • #9
                  Du berättar såklart bara det som är relevant för jobbet du söker.
                  Ta aldrig upp något som de inte frågar om.
                  Eller missförstår jag dig nu?
                  Vilka frågor är du rädd för att få? Man kan svara på många olika sätt...

                  Comment


                  • #10
                    Jag upplever att vi som har rätt till lönebidrag är eftertraktade finns till och med arbetsgivare som inte vill anställa de som inte har rätt till olika bidrag. Vilket jag tycker är fel den som har rätt kompetens ska ha jobbet oavsett lönebidrag eller ej, Likadant med de som har rätt till nystartsjobb finns arbetsgivare som anger att de anställer bara de som har rätt till det bidraget. Så känner inte igen mig i att arbetsgivare inte vill anställa folk med hinder av olika slag. Jag har alltid haft min den på arbetsförmedlare med mig om jag viljat på samtal. Du har rätt att kräva det, ställ krav.

                    Comment


                    • #11
                      Oj, de frågor jag är mest rädd o få är väl frågorna om glappen som finns i mitt cv. Jag har vart sjukskriven till o från mellan jobben pga depression. Detta är något jag definitivt inte vill skylta med för jag anser det finns en fördom mot människor med psykisk ohälsa.

                      Tro mig när jag försökt ställa krav på arbetsförmedlingen, det känns mer som dom nonchalerar mig. Det är så mycket enklare för dom att dra ut mig i någon åtgärd som är totalt meningslös för mig. Jag önska att man slapp fundera över framtiden jämt o ständigt. Har ett stort behov av att veta vad som kommer o hända närmaste framtiden. Klart man inte kan förutse framtiden eller liknande, men när väl många problem kommer samtidigt så är det lättare o bena ut oredan. Har gått kbt så många år och fått lära mig allt ut och in men ibland när ångesten blir som värst är det så svårt o bara stanna upp. Många små problem som blir stora problem när man är arbetslös: ekonomi, jobb, framtid,osv. Jag försöker tänka i nuläget på vad jag gör rätt dvs jag söker jobb, jag har en sysselsättningsplats där jag är behövd o trivs, jag dejtar en tjej. Sen kommer man nog till min största svaghet att jag sällan är nöjd med det jag gör bra. Det känns som självklart att dessa sakerna måste göras. Så ett sätt att kunna belöna sig själv och känna sig nöjd vore toppen.

                      Satt o funderade på börja ta mina mediciner igen för att göra mig mer avslappnad men vill inte åter igen bli som en zombie o apatisk så jag kämpar på utan än så länge.


                      Comment


                      • #12
                        Det låter som om du gör rätt. Dvs försöker vara nöjd över de positiva delarna. Bra att du ändå orkar söka jobb, även om allt ser mörkt ut och är jobbigt. Förbered dig innan på vad du ska svara om de frågar om "luckor". Eller kanske ännu hellre: berätta om dem själv med en kort förklaring ("jag blev utbränd", "jag hade en period med depression för några år sedan"). Om du har rätt till lönebidrag borde väl arbetsgivaren vara beredd på sådant? Och idag är det inte så värst ovanligt.

                        Det där med medicin: att börja ta den igen för att klara ett jobb (söka jobb) man ändå inte direkt brinner för låter fel. Om du väljer att börja igen ska det väl vara för din egen skull, för ditt mående. Just nu låter det som om du hellre har ångest men kontakt med dig själv än att vara en apatisk zombie. Det förstår jag. Lycka till (och att andra har det värre är ingen tröst för de flesta).

                        Comment


                        • #13
                          Om du har lönebidrag relaterat till det fysiska handikappet behöver du väl inte prata om depressionerna överhuvudtaget? I cv:t tar du med meriter som hör ihop med jobbet du söker, så ett cv kan se väldigt olika ut beroende på det aktuella jobbet. Och på så vis så syns kanske inte luckorna alls. Om du får frågan vad du gjort utöver de relevanta meriterna som du tagit med kan du svara med de andra sysselsättningarna. Skulle en lucka komma på tal kan du ha tagit sabbatsår och levt på ärvda pengar... Man måste inte skriva en arbetsgivare på näsan varenda detalj om sig själv. Bara inte blåljuga om att man har meriter som man saknar. Depressioner i det förflutna behöver inte betyda att de kommer tillbaka. Ett depressionsfritt förflutet behöver inte betyda att man inte blir drabbad senare. Begreppet utbrändhet är så vedertaget idag så jag tror inte att så många höjer på ögonbrynen för det. Det är ju inte personer som skiter i allt som blir utbrända om man säger så, utan snarare för att man är engagerad.

                          Det är lite det här jag menar när jag säger att du behöver ändra din syn på dig själv och din situation. Du själv har dömt ut dig på förhand.
                          Återigen, du ska fokusera på vad du kan tillföra, vad du är bra på och vad du tycker är roligt. Det man tycker är roligt är man i regel också bra på.
                          Last edited by mankämparpåmedlivet:); 2015-10-04, 22:07.

                          Comment


                          • #14
                            Jo, jag gör vad jag kan fast det känns som det inte räcker. Då är vi återigen där att jag inte är nöjd. Ska för nöjes skull börja med en sak per dag jag kan säga jag gjorde bra. Ja, visst kan jag vara beredd när det kommer till frågor om dessa "luckor" sen får man hoppas arbetsgivaren i sig inte är en sån där fördomsfull nisse som tänker något dåligt då.

                            Jag anser inte jag dömt ut mig själv på förhand. Verkligheten är svår för oss som är handikappade på ett eller annat sätt. Fast klart visst kan man försöka ha en bättre attityd, inte alla dagar det går men visst kan man försöka.

                            Comment


                            • #15
                              Återigen, jag förstår att du har det svårt, jag förringar inte detta.
                              Men...

                              Petter Askergren, artist, dyslektiker och ADHD, livnär sig bl a på att skriva text... Hyperaktiv och därför väldigt driftig och produktiv med många andra projekt.

                              Aron Anderson, äventyrare, rullstolsburen sedan han var 9 år, bestigit Kebnekaise.

                              Clas Hultling, narkosläkare och samhällsdebattör, förlamad från bröstet och nedåt, fått flera utmärkelser för sitt arbete kring funktionshinder.

                              Mikael Persbrandt och Filip Hammar, bipolära och oerhört populära och framgångsrika.

                              Hellen Keller, författare och politiskt aktiv, döv och blind.

                              Bodil Malmsten, författare, depressioner och panikångest.

                              Cissi Elwin, journalist, utmattningsdepression.

                              med flera, med flera. Kända som okända.

                              Det har nog aldrig varit så "gynnsamt" att ha depressioner och utmattningsdepressioner i bagaget som nu. Man talar ju helt öppet om det överallt.
                              Jag tror ändå att det till stor del är din bild av dig själv som du projicerar på andra.

                              Ja, fördomsfulla människor finns det överallt. Även du och jag har våra fördomar vare sig vi är medvetna om dessa eller inte.
                              Herregud, man kan bli utgallrad av alla möjliga skäl vid en anställningsintervju. Klädstil, inte samma intressen som chefen, påminner om någon som chefen inte gillar...
                              Du vet väl inte vad chefen har för erfarenheter av depression? Han/hon kan ju själv ha varit sjukskriven för utmattning tex.

                              Det är fullt möjligt att du inte skulle ha varit nöjd med dig själv och dina insatser även om du varit fri från dina hinder. Eller hur?

                              Se dig som en pionjär och visa omvärlden att de har fel i sina fördomar. Klarar du det?

                              Comment

                              Working...
                              X