Announcement

Collapse
No announcement yet.

Vad göra när man typ förlorat allt?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Vad göra när man typ förlorat allt?

    Hej
    Jag vet verkligen inte vart jag skulle vända mig, upplever inte att jag får någon hjälp för mina problem trots upprepat tjat om en psykolog.

    Finns det någon här som försöker eller har lyckats att bygga om sitt liv från början?

    Jag har mått psykiskt dåligt i ca 13 år vilket gjort att jag inte kunnat skapa så många sociala kontakter, med andra ord så saknar jag ett socialt nätverk vilket gör livet outhärdligt. Jag har haft vänner men de har pga mitt dåliga mående gått förlorade under tidens gång. Det blir svårt att hålla kontakten med folk samtidigt som att vissa inte kan hantera att en vän mår dåligt, alla ställer inte upp när det blir tillräckligt allvarligt. Vissa verkar tro att psykisk sjukdom "smittar".

    Jag har också på grund av mitt dåliga mående sabbat chanser till stabil försörjning trots flera år av utbildningar m.m., jag har väl inte fattat eller tagit hänsyn till att det inte är min intellektuella förmåga det är fel på. Denna dåliga självinsikt har lett till misslyckade försök till arbete som jag inte kunnat klara av på grund av att jag inte klarar psykisk belastning och stress på den nivå som hos de flesta "normala", och med massor av CSN lån som följd. Nu lever jag på existensminimum kan man säga vilket inte heller öppnar för att kunna slappna av lite i allt detta jobbiga kaos, även om jag får vara glad att jag inte hamnat på gatan. Jag kanske borde skylla mig själv? Vet inte, men jag har verkligen försökt att göra mitt bästa, mycket för att göra andra människor glada och för att jag Någon gång ska få ett fungerande liv.
    Jag söker såklart andra arbeten så gott det går trots mina ångest/depressionsproblem (borde vara sjukskriven) men min ensamhet är den som tär och maler sönder mig totalt!!!!!
    Jag har Ingen att vända mig till eller prata med utan lever ensam i mitt eget huvud och håller på att bli galen av det. Mina föräldrar har bla alkoholproblem så att vistas hos dem är ingen vidare lösning för en som behöver en lugn miljö. Att jag genom en massa dåliga erfarenheter också har fått grava tillitsproblem gör saken inte lättare, automatiskt tänker jag att ingen vill vara med mig ändå. Vem vill vara med mig, en ensam person utan ett fungerande liv? Jag upplever att folk dissar sådana personer.

    Jag förlorade också i allt detta en sambo, hus och ett ett barn (genom missfall) som jag hade, han var iof ingen förlust då han var elak, men han var ändå den enda relationen jag hade och blev därför den viktigaste i världen för mig. Jag förstår nu verkligen hur psykisk ohälsa kan förgöra en människa rent socialt, för de flesta av oss som är skapta av naturen att vara sociala. Ensamhet är ett straff i vissa kulturer vilket fungerar som avskräckande för de personer som tänker trotsa gruppens normer, uteslutning ur en gemenskap funkar bra som hot då detta är vad vi människor bla är mest rädda för. Att riskera att bli utesluten ur gemenskapen är en av de svåraste situationer man kan utsättas för som människa. Vi är ju delvis skapade för att leva i en grupp och vara under dennes beskydd.

    Jag kan säga att allt detta hände under kort tid inom några månader, från tron på att kunna ha ett jobb, en relation (familj), behålla vänner och få nya bekantskaper till NOLL.
    Mitt i detta håller jag även på att trappa ner bland mina mediciner, jag hoppas på fungerade insatser och mediciner för min grava ADHD:

    Snälla hjälp mig!!! Jag ville nästan ta mig liv för ett par dagar sedan.
    Vad kan jag göra??!
    Någon mer super ensam?
    Last edited by sussi83; 2016-09-12, 10:22.
    Livet suger regelbundet

  • #2
    Hej!

    Jag håller på att starta om mitt liv och har kommit en bra bit på väg. Jag känner igen mig i svårigheten att jobba. Sen 2014 har jag hel sjukersättning och det ledde till att jag fick mina lån hos CSN avskrivna. Mina barn är utflugna och klarar sig bra. I februari skilde jag mig och i maj flyttade jag från huset jag bott i mer än 25 år. Jag har en aspergerdiagnos, panikångest med social fobi och traumatisk uppväxt som medberoende. Jag behandlas med EMDR så social fobi minskar kraftigt. Så jag vet att det går. Men det krävs bl a tålamod. Har du nyligen fått ADHD-diagnos? En bekant har ADHD och hennes liv förändrades totalt när hon fick medicin.

    Försök hålla ut och ta en sak i taget. Jag tror att du kan vända på det här.
    Kram!

    Comment


    • sussi83
      sussi83 commented
      Editing a comment
      Tack så otroligt mycket för svar!!!!

      Jag fick min(a) diagnoser för 5 år sedan, men har av olika anledningar velat förneka mina problem. Jag fick asperger som en sekundär disgnos plus att jag får mycket ångest. Ångest uppkommer väl när man inte upplever sig kunna nå upp till de krav man sätter på sig själv. Problemet blir väl när kraven är ett måste för ens överlevnad.

      Det är svårt att få till en fungerande behandling vid ADHD, det gäller att man får möjlighet att prova Olika sorters medeciner. När man väl fått medicineringen att funka kan det nog bli bättre.

      Mvh

  • #3
    jag har verkligen varit på botten flertalet gånger. jag har försökt ta mitt liv en gång och nästan att jag gjorde det en andra gång. vad som har hjälpt mig är att socialisera med folk på nätet. som denna sidan nu kanske. jag mådde pyton bara igår morse eftersom min sambo dumpade mig i lördags men nu mår jag jättemycket bättre. redan igår mådde jag bättre. iof hade min föredetta sambo och jag klaschande saker från min sida också så det var kanske bra. men första dygnet grät jag nästan ihjäl mig. funderade på självmord igen (som så många gånger innan) men kände att fan nej det skulle va så pinsamt typ. så ja jag klarade som tur va kasta bort det rätt snart men.

    i övrigt har jag egentligen inga vänner (inga nära iaf) men som sagt prova lite sidor/forum som du känner passar in på dig eller om det är nåt intresse du har och skicka lite privata meddelanden till folk.

    nu låter jag iof optimistisk och oförstående men optimism är iaf något bra (i måtta)

    Comment


    • #4
      Det går skaffa sej ett bra liv men det kräver att man får rätt hjälp, jag valsade runt i vården förut och de bedömde mig vara ett hopplöst fall som det inte ens var någon ide ödsla resurser på ens. Fattar inte ens de sagt detta till mig snacka om sänka en människa rejällt men som tur är så lyssnade jag inte på dom. Men så fick jag hjälp av privat terapi ställe och var inget hopplöst fall det var vården som inte kunde ge mej den vård jag behövde. I dag lever jag ett bra liv ingen ångest, el andra psykiska probelm mer än sömnproblem orsakad av psykvårdens mediciner. Så det går, ge inte upp

      Comment


      • #5
        Tack!!!!!
        Just nu vill man greppa tag i en hoppfull tanke. Jag har kollat efter privata alternativ ett tag men inte hittat något. Eller inte haft andra förutsättningar.
        Jag känner igen problemet med att vissa inom vården vill proppa i människor piller som ändå inte löser grundproblematiken.
        I kontakt med vården och andra myndigheter får man inte ta åt sig personligen, eller iaf försöka att inte göra det fast man mår dåligt.
        Livet suger regelbundet

        Comment


        • #6
          Ja, föräldrar med alkoholproblem - är det inte typiskt att det ska vara så?
          Här är t.ex. en artikel (en solskenshistoria) http://www.aftonbladet.se/svenskahja...cle20753670.ab
          Här är en annan http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=3430651
          och här den historia jag egentligen letade efter och ville dela http://www.dagen.se/livsstil/tina-er...anner-1.102985
          Alla dessa personer verkar ha just en bakgrund av alkoholiserade föräldrar, och det är verkligen inte så lätt att komma igen efter en sådan uppväxt. Den ena dagen läggs till den andra, man har inga vänner när man är 12 eller 14 och försöker dölja hur det är hemma. Då har man inte så många vänner när man är 13 eller 15 heller. När man är 16 eller 19 har man redan blivit van att vara ensam mycket. Man får få inbjudningar och har inte så många att bjuda in själv. Det sker liksom aldrig någon riktig metamorfos, man blir inte plötsligt social och utåtriktad från den ena dagen till den andra.

          Angående skulderna så kan du kika lite på sajten "Fattiga riddare" jag hörde om dem på radio för många år sedan och de verkar fortfarande vara aktiva http://fattiga-riddare.se/forum/ Jag har kanske inte så många råd att ge men passa på att lyssna på Bert Karlssons sommarprogram det var inspirerande.

          Om du har Facebook kan du gå med i t.ex. gruppen "Trevliga ensamma människor sök..." den verkar vara rätt aktiv. Jag tyckte jag såg någon som senast igår sökte personer som också hade lite problem, och nu har en person till skrivit om samma sak.

          Comment


          • sussi83
            sussi83 commented
            Editing a comment
            Hej och tusen tack!!
            Mm en av mina föräldrar är "skåpsupare" och så att säga hanterar problem genom beroendet, samtidigt ställs det höga krav på mig och att jag förväntas ta sunda och genomtänkta beslut. Så nu när jag försöker reda ut saker för att leva får jag råd av en person som helt saknar insikt i sina egna, det blir helt enkelt ingen bra förebild för problemlösning. Så jag håller med om att en missbrukande förälder alltid påverkar situationen för barnen på Något sätt, även om min inte visat så mycket utåt (förutom vid "okej" tillfällen).
            Va bra med Facebook gruppen, tack för det.
            Last edited by sussi83; 2016-09-14, 19:08.

          • 2242
            2242 commented
            Editing a comment
            Kanske ska du inte lyssna så mycket på de s.k. råd du får, om de kommer från någon som inte alls är insatt... hitta andra förebilder istället...

          • sussi83
            sussi83 commented
            Editing a comment
            Mm ja, ber om ursäkt om det lät lite okänsligt eller elakt. Det finns såklart anledningar till varför någon har en beroendeproblematik, jag får bara lära mig att inte ta åt mig allt.

        • #7
          Hur yttrar sig din ADHD förresten?

          Comment


          • sussi83
            sussi83 commented
            Editing a comment
            Det är väl de vanliga symtomen tror jag, koncentrationen, styra aktivitets nivå osv.

          • 2242
            2242 commented
            Editing a comment
            Det jag tänkte på när jag skrev, är att det kan ju vara så att det du har är en normal reaktion på en onormal uppväxt och jobbig situation idag med skulder osv.... i alla fall till del, det bidrar säkert. Det var så jag tänkte när jag skrev i alla fall...

          • sussi83
            sussi83 commented
            Editing a comment
            Okej.
            Precis som du säger är det nog svårt att veta vad som är vad.

        • #8
          Jag känner igen mig i din story och jag har åxå byggt upp min tillvaro bara för att sen se på när det rasar ihop;jag har klarat av relationer, jobb ,ja livet i stort.Nu när jag tänker på hur jag va för x antal år sen känns det som någon annans liv.Nu har jag svårt bara att klara av små saker å det har gjort att mitt självförtroende e noll min sundaste relation har jag med min hund(patetiskt)och jag går på någon typ av dag verksamhet vilket inte gör att jag ser mig kunna ha ett jobb i framtiden:Människor runt mig nu har så låga förväntningar på mig och det får mig att kännas som jag e efterbliven.Jag har 2 diagnoser ADD och osocialbetteendestörning?.Jag har prövat dom mediciner som finns mot adhd nu när jag hittat rätt så måste jag säga att det hjälper mig mycket så det ska du nog försöka.Dom flesta som har adhd behöver nog medicin tror jag.Tyvärr har jag stämningsstabiliserande medicin åxå med massor av biverkningar.Men en sak som vi verkar ha gemensamt e att det e omöjligt att se någon utväg där man får det som verkar vara en självklarhet för många.må bra, vänner.hobby jobb.mm.Imore när jag vaknade sökte jag på forum för att prata lite då kom din historia upp å jag måste säga att det känns bättre att läsa om andra och andras reflektioner på sina problem.

          Comment


          • sussi83
            sussi83 commented
            Editing a comment
            Mmm jag det känns som om man hamnat väldigt mycket på glid, saker är inte så självklara längre, som att vakna upp ur ett koma i någon annans kropp typ.
            Jag önskar att jag får en möjlighet att se vad jag har lärt mig av detta, några viktiga insikter som kan leda framåt hoppas jag på .
            Om du nu har hittat en sysselsättning är det väl jätte bra. Missförstå mig inte jag Kämpar för att orka men måste försöka se någon fortsättning på situationen. Jag försöker bara säga att jag tror det är bättre att göra något för sin egen skull.

            Är det generellt du upplever att förväntningarna på dig är annorlunda? Annars kanske du kan byta ställe?

        • #9
          Om du har några hobbies (eller hade förut) kan du leta upp Facebook-grupper som är aktiva inom det, och följa. Det behöver förresten inte vara hobbies du har, eller har haft, bara sådant som verkar trevligt. Det är alltid lite roligt att läsa och följa intresserade personer som delar med sig av bilder och erfarenheter, det kan vara inom vilket som helst område som pelargonodling (finns flera grupper för det, t ex Älskade pelargoner med 4216 medlemmar) eller Billig mat för fattiga (finns en grupp för det också med 9114 medlemmar idag.) Det blir lite sällskap bara att följa med i det som skrivs, men samtidigt ställs ju inga krav på att du måste vara t.ex. pelargon-odlare (men du måste i alla fall tycka det är lite roligt). Ibland kanske du kommenterar något eller ställer någon fråga. Folk uppmuntrar varandra i de där grupperna. Det blir lite sällskap det också.

          Comment


          • #10
            Ja verkligen en bra ide, då kanske man får lite annat att tänka på också. Det ska jag absolut testa! 😊
            Livet suger regelbundet

            Comment

            Working...
            X