Rädd för att binda mig trots att jag hittat en underbar människa...

[Vinterflingor]

Jag har haft ett par destruktiva förhållanden under mitt liv. Inte misshandel eller så, men många av mina pojkvänner har varit svartsjuka och osäkra på mig utan anledning. Jag förknippar därför förhållande som ett fängelse och är som lyckligast när jag är singel.
Helt oväntat föll jag pladask för en kille för ett halvår sen, och haft en vår och sommar fullt av känslor jag inte känt på väldigt länge. Vi snackar förälskelse på högstadienivå då man knappt kunde sova eller äta för att man var så kär.
Dessutom var det ömsesidigt.

Ändå är jag så galet rädd för förhållande. För två veckor sedan frågade han om jag ville bli tillsammans med honom. Trots att jag kände mig rädd så ville jag göra ett försök. Under tiden vi har träffats har han inte visat någon typ av svartsjuka, han respekterar min egentid, han kan ta hand om sig själv, han får mig att skratta så mycket och jag känner mig så älskad av honom.
Han är med andra ord min drömkille.

Ändå känner jag mig tom över att ha ett nytt förhållande. Det känns som jag svikit mig själv när jag bestämde mig för att njuta av singellivet i många år. Jag kom på innan jag träffade killen att jag ville testa ha öppet förhållande, det kändes som att det var det enda som kunde få mig att känna mig helt trygg med att ha en pojkvän överhuvudtaget för att inte bli ifrågasatt vart jag än skulle gå även om det bara var till gymet. Däremot är han helt anti det upplägget.
Men jag har svårt och tro att det är bara det som spökar som gör mig mörkrädd i relationer.
Samtidigt skräms jag av tanken "Ska jag bara vara med honom för resten av mitt liv?"
Jag skräms av att flytta ihop och skaffa barn, samtidigt är jag rädd att han aldrig vill flytta ihop eller skaffa barn.

Varför kan jag inte bara uppskatta allt som är just nu? Snälla hjälp, vad jag ska göra för att sluta vara så rädd för förhållande?

[Floppisen]

Hej!

Jag känner igen mig själv i det du säger. Vad som hänt hittills är att du vart med om tråkiga saker med killar och därför byggt upp en hög mur omkring dig vilket är naturligt, du vill ju skydda dig själv. Problemet när muren är så hög är att man inte "ser över den" och därför kanske missar något positivt, som den kille du nu träffat. Han har trots allt fått dig att rasera hälften av muren genom att vara allt det fantastiska du säger att han är, och redan det är riktigt bra jobbat! Tycker verkligen inte du ska ge upp utan helt enkelt ta bort resten av muren och satsa på detta.

Vad jag förstått går det inte att skydda sig till 100% från onda människor (eller jo, om man som jag "bestämt" sig för att aldrig mer träffa någon) så du måste chansa, men nu när allt verkar så rätt borde du inse att chansningen inte är så vild utan till största sannolikhet bra.

Tänk dig själv, hur ofta träffar du en sådan person? Vinner man jackpot är det ju smartast att plocka ut vinsten istället för att satsa ännu mer.

Nu kanske det är så att du vill vara singel av fler anledningar än att slippa binda dig till ett förhållande? Kan vara många olika skäl som egentid, frihet osv. Men om du inte har några fler skäl än just att inte binda dig anser jag dig missa något viktigt om du säger nej till situationen.

Öppet förhållande är för mig att man kan flörta med andra utan hinder och det är ingen bra bas för ett seriöst förhållande. Man ska ju trots allt älska varandra och ingen annan (eller falla för utomstående frestelser). Om jag hade varit honom hade jag heller inte gått med på det.

Flytta ihop och skaffa barn borde inte vara något som man tänker på efter två veckor (även om man kanske kan leka lite smått med tanken). Jag har gjort misstaget flera gånger att döma någon efter deras förmåga av att vara sambo innan jag ens lärt känna dem ordentligt, vilket är urbota dumt. Sådant kommer långt senare och växer fram naturligt (eller så gör det inte det men då är det som det är).

Försök tänka mer nu i stunden istället för längre fram i tiden, lev i nuet (speciellt om du är ung).

Lycka till!