Jag har haft ett par destruktiva förhållanden under mitt liv. Inte misshandel eller så, men många av mina pojkvänner har varit svartsjuka och osäkra på mig utan anledning. Jag förknippar därför förhållande som ett fängelse och är som lyckligast när jag är singel.
Helt oväntat föll jag pladask för en kille för ett halvår sen, och haft en vår och sommar fullt av känslor jag inte känt på väldigt länge. Vi snackar förälskelse på högstadienivå då man knappt kunde sova eller äta för att man var så kär.
Dessutom var det ömsesidigt.
Ändå är jag så galet rädd för förhållande. För två veckor sedan frågade han om jag ville bli tillsammans med honom. Trots att jag kände mig rädd så ville jag göra ett försök. Under tiden vi har träffats har han inte visat någon typ av svartsjuka, han respekterar min egentid, han kan ta hand om sig själv, han får mig att skratta så mycket och jag känner mig så älskad av honom.
Han är med andra ord min drömkille.
Ändå känner jag mig tom över att ha ett nytt förhållande. Det känns som jag svikit mig själv när jag bestämde mig för att njuta av singellivet i många år. Jag kom på innan jag träffade killen att jag ville testa ha öppet förhållande, det kändes som att det var det enda som kunde få mig att känna mig helt trygg med att ha en pojkvän överhuvudtaget för att inte bli ifrågasatt vart jag än skulle gå även om det bara var till gymet. Däremot är han helt anti det upplägget.
Men jag har svårt och tro att det är bara det som spökar som gör mig mörkrädd i relationer.
Samtidigt skräms jag av tanken "Ska jag bara vara med honom för resten av mitt liv?"
Jag skräms av att flytta ihop och skaffa barn, samtidigt är jag rädd att han aldrig vill flytta ihop eller skaffa barn.
Varför kan jag inte bara uppskatta allt som är just nu? Snälla hjälp, vad jag ska göra för att sluta vara så rädd för förhållande?
Helt oväntat föll jag pladask för en kille för ett halvår sen, och haft en vår och sommar fullt av känslor jag inte känt på väldigt länge. Vi snackar förälskelse på högstadienivå då man knappt kunde sova eller äta för att man var så kär.
Dessutom var det ömsesidigt.
Ändå är jag så galet rädd för förhållande. För två veckor sedan frågade han om jag ville bli tillsammans med honom. Trots att jag kände mig rädd så ville jag göra ett försök. Under tiden vi har träffats har han inte visat någon typ av svartsjuka, han respekterar min egentid, han kan ta hand om sig själv, han får mig att skratta så mycket och jag känner mig så älskad av honom.
Han är med andra ord min drömkille.
Ändå känner jag mig tom över att ha ett nytt förhållande. Det känns som jag svikit mig själv när jag bestämde mig för att njuta av singellivet i många år. Jag kom på innan jag träffade killen att jag ville testa ha öppet förhållande, det kändes som att det var det enda som kunde få mig att känna mig helt trygg med att ha en pojkvän överhuvudtaget för att inte bli ifrågasatt vart jag än skulle gå även om det bara var till gymet. Däremot är han helt anti det upplägget.
Men jag har svårt och tro att det är bara det som spökar som gör mig mörkrädd i relationer.
Samtidigt skräms jag av tanken "Ska jag bara vara med honom för resten av mitt liv?"
Jag skräms av att flytta ihop och skaffa barn, samtidigt är jag rädd att han aldrig vill flytta ihop eller skaffa barn.
Varför kan jag inte bara uppskatta allt som är just nu? Snälla hjälp, vad jag ska göra för att sluta vara så rädd för förhållande?
Comment