Jag har alltid haft svårt att lita på folk. Det började när jag var 17 år gammal och blev sviken av en kille jag var kär i då, vi var inte tillsammans men på g och sen valde han en annan tjej över mig. Därefter förlorade jag min bästa vän, för att sedan inleda ett kk-förhållande med en person mest bara för att få bekräftelse, men det slutade istället med att personen tryckte ner mig och jag blev mer och mer osäker och kände att kärlek och känslor är inget för mig, den enda man kan lita på är sig själv.
Så kom dagen då jag träffade honom. Killen jag lärde mig att älska, som fick mig att tro på kärlek och allt vad det innebar igen. Vi började träffas i september, fick känslor för varann runt nyår och blev tillsammans officiellt i april. Visst har vi haft lite småbråk och sådär men i det stora hela har vi ett väldigt bra förhållande, man är som nykär och han har upprepande gånger sagt att han aldrig har känt såhär i sitt 25-åriga liv (trots tre förhållanden innan mig). Jag har även berättat om det jag varit med om, sagt att det värsta jag kan tänka mig är otrohet, det är verkligen det ultimata sveket och han höll med.
Allt var perfekt.
Tills dagen kom. Vi hade bråkat, skiljdes åt lite halvt som ovänner för ingen ville ge med sig, jag åkte iväg och skulle jobba natt och han skulle träffa kompisar och dricka (till storyn hör att han är en riktigt "partyprisse", krogen är vad som har gällt varje helg sen han var 18 typ, men sen han träffade mig så har han faktiskt dragit ner på det).
Vi börjar snapa under kvällen, den spända stämningen släpper ju mer han dricker och runt 4-tiden slutar han svara. Han har väl somnat, tänkte jag.
Sen kommer jag hem på morgonen, han ligger däckad i soffan och jag ska vara snäll och hjälpa honom in i sängen. Tycker på hans mobil för att kolla vad klockan är (min låg redan i sovrummet) och där är det. Ett oläst sms från ett okänt nummer, skickat kl 05 på morgonen. Jag får en dålig magkänsla, kollar upp numret - och ser att det är från hans ex.
Utan att tänka går jag in i konversationen och läser... Och jag vet inte om jag ångrar att jag gjorde det eller inte.
Det var hon som började skriva, frågade om jag skulle sova där varpå han svarade att jag jobbade. Och så var det igång. Hon bad honom att knulla henne, hårt, bakifrån, slita henne i håret - han visste ju hur skön hon var, han visste ju att han kunde få henne att komma på två minuter.
Och min pojkvän spelade vidare. Skrev att han ville knulla henne, att hon skulle koman förbi - det enda som gjorde att de faktiskt inte sågs var att ingen orkade åka till den andra. Hon skickade nakenbilder, han bad om mer, sa att han fick stånd. De sa till och med att de skulle ses på fredagnatt, under festivalen som vi alla skulle på i stan då.
Jag har aldrig blivit så sviken i mitt liv. Aldrig. Jag grät, jag skrek, jag frågade hur fan han kunde - vi skulle ju flytta ihop om en månad, jag hade sagt upp min lägenhet. Han var fortfarande full, fattade ingenting. Jag lät honom sova ruset av sig, väckte honom ett par timmar senare och så tog vi diskussionen.
Han ångrade sig, absolut. Han hade varit ASpackad (men givetvis är det ingen ursäkt) och han grät, berättade mörka saker om sig själv om hur dåligt han egentligen mår psykiskt, att han känner att han är en så dålig människa som inte förtjänar mig.
Jag förlät honom. Jag älskar honom. Ja, han var otrogen, men det var i alla fall inte fysiskt. Visst svider ord också men det var på fyllan. Jag väljer att ta den ursäkten, och jag vill inte höra några predikningar nu eller tillrättavisningar. Jag har gjort mitt val och lever lite efter mottot "en gång är ett misstag - andra gången är det ett val", men ändå... Hur går man vidare?
Jag tänker inte på det lika mycket längre, iaf inte på vardagar och så vidare. Men så fort det är alkohol med i bilden och jag inte är med honom när han dricker kan jag inte slappna av. Jag ligger sömnlös, ligger och oroar mig. Tänk om det händer igen?
Jag vet att jag måste acceptera det hela om jag ska kunna gå vidare och tänka i banorna att händer det så händer det och då är han inte värd mig, men jag VILL JU INTE att det ska hända igen.
Kan man begära att han ska sluta dricka? För det är ju bara vid dem tillfällena som jag blir orolig.
Så kom dagen då jag träffade honom. Killen jag lärde mig att älska, som fick mig att tro på kärlek och allt vad det innebar igen. Vi började träffas i september, fick känslor för varann runt nyår och blev tillsammans officiellt i april. Visst har vi haft lite småbråk och sådär men i det stora hela har vi ett väldigt bra förhållande, man är som nykär och han har upprepande gånger sagt att han aldrig har känt såhär i sitt 25-åriga liv (trots tre förhållanden innan mig). Jag har även berättat om det jag varit med om, sagt att det värsta jag kan tänka mig är otrohet, det är verkligen det ultimata sveket och han höll med.
Allt var perfekt.
Tills dagen kom. Vi hade bråkat, skiljdes åt lite halvt som ovänner för ingen ville ge med sig, jag åkte iväg och skulle jobba natt och han skulle träffa kompisar och dricka (till storyn hör att han är en riktigt "partyprisse", krogen är vad som har gällt varje helg sen han var 18 typ, men sen han träffade mig så har han faktiskt dragit ner på det).
Vi börjar snapa under kvällen, den spända stämningen släpper ju mer han dricker och runt 4-tiden slutar han svara. Han har väl somnat, tänkte jag.
Sen kommer jag hem på morgonen, han ligger däckad i soffan och jag ska vara snäll och hjälpa honom in i sängen. Tycker på hans mobil för att kolla vad klockan är (min låg redan i sovrummet) och där är det. Ett oläst sms från ett okänt nummer, skickat kl 05 på morgonen. Jag får en dålig magkänsla, kollar upp numret - och ser att det är från hans ex.
Utan att tänka går jag in i konversationen och läser... Och jag vet inte om jag ångrar att jag gjorde det eller inte.
Det var hon som började skriva, frågade om jag skulle sova där varpå han svarade att jag jobbade. Och så var det igång. Hon bad honom att knulla henne, hårt, bakifrån, slita henne i håret - han visste ju hur skön hon var, han visste ju att han kunde få henne att komma på två minuter.
Och min pojkvän spelade vidare. Skrev att han ville knulla henne, att hon skulle koman förbi - det enda som gjorde att de faktiskt inte sågs var att ingen orkade åka till den andra. Hon skickade nakenbilder, han bad om mer, sa att han fick stånd. De sa till och med att de skulle ses på fredagnatt, under festivalen som vi alla skulle på i stan då.
Jag har aldrig blivit så sviken i mitt liv. Aldrig. Jag grät, jag skrek, jag frågade hur fan han kunde - vi skulle ju flytta ihop om en månad, jag hade sagt upp min lägenhet. Han var fortfarande full, fattade ingenting. Jag lät honom sova ruset av sig, väckte honom ett par timmar senare och så tog vi diskussionen.
Han ångrade sig, absolut. Han hade varit ASpackad (men givetvis är det ingen ursäkt) och han grät, berättade mörka saker om sig själv om hur dåligt han egentligen mår psykiskt, att han känner att han är en så dålig människa som inte förtjänar mig.
Jag förlät honom. Jag älskar honom. Ja, han var otrogen, men det var i alla fall inte fysiskt. Visst svider ord också men det var på fyllan. Jag väljer att ta den ursäkten, och jag vill inte höra några predikningar nu eller tillrättavisningar. Jag har gjort mitt val och lever lite efter mottot "en gång är ett misstag - andra gången är det ett val", men ändå... Hur går man vidare?
Jag tänker inte på det lika mycket längre, iaf inte på vardagar och så vidare. Men så fort det är alkohol med i bilden och jag inte är med honom när han dricker kan jag inte slappna av. Jag ligger sömnlös, ligger och oroar mig. Tänk om det händer igen?
Jag vet att jag måste acceptera det hela om jag ska kunna gå vidare och tänka i banorna att händer det så händer det och då är han inte värd mig, men jag VILL JU INTE att det ska hända igen.
Kan man begära att han ska sluta dricka? För det är ju bara vid dem tillfällena som jag blir orolig.
Comment