Sexuella övergrepp-pojkväns reaktion..

[Aennilks]

Hej! Lite kort bakgrund bara så har jag gått i Kbt samt fått ätstörningsbehandling sedan jag var 12, och är 18 och har fortsatt kontakt med vuxenvård för min borderline, bdd och ätstörning.
Saken är den att jag aldrig berättat/bearbetat de övergrepp jag var med om som barn, inte för någon mer än alldeles nyligen för min pojkvän. Vi är sambos sedan ett år och han får också behandling för sin depression.
Igår gick jag in på vad som hände (det var min farfar som förgrep sig på mig, sexuellt i flera år) och min pojkvän bröt ihop totalt, skakade i en halvtimme och bara grät. Detta är väldigt onormalt (att han visar känslor) så det tog hårt på mig.

Idag har han varit rätt kylig och inte så närgången. Han stannade upp idag när vi promenerade och lugnade ner sig lite. Han sa att han började tänka på det jag sagt och att han försöker trycka bort de tankarna.

Jag känner sådan skuld att jag satte dessa jobbiga saker på hans redan instabila psyke... Han vill inte ens sova med mig i samma säng inatt för han "blir påmind och ser händelserna framför sig".

Jag känner mig så äcklig, men mest orolig. Han har stöttat mig genom värre saker än detta, men nu har han verkligen gått itu. Han hummar och nynnar konstant för att "blockera tankarna". Jag Är livrädd. Hur brukar folk reagera på sådant här?? Försöker ge honom lite avstånd men blir nästan förolämpad när han hyschar och säger "prata inte om det, sluta". Som om det vore skamligt.. Jag bryter ihop och vet inte hur jag på bästa sätt kan hjälpa honom komma igenom detta. Om han nu kommer orka göra det ens.. Så läskig tanke att mitt sorgliga förflutna påverkar vår relation. Åh. Kan jag få lite synpunkter/feedback??

[Dalanorskan]

Hmm jag har inte berättat för någon annan kille än min pojkvän jag heller, han tycker det ledsamt jag varit med om det, men stöttar mig och lyssnar på mig :-) han har även följt med till m in kurator, så han kan få lite inblick och tips. Kanske det vore något för din kille med? Han jämngammal med dig? I så fall är han ju inte så gammal än och kanske har lite svårare att tackla det? Min karl är ju över 40 och har ju en del livserfarenhet med sig :-)

[knet99]

Om du har otur så är han inte så stabil som person som du trott och klarar helt enkelt inte att hantera sådant du berättade. Men det betyder inte att du gjort fel, det betyder inte att du är äcklig eller något annat. Utan i så fall en brist hos honom, i alla fall där han är i livet just nu.

Men kanske är det mer troligt att han helt enkelt behöver tid? Du har ju haft många år att bearbeta detta, i den mån du kunnar, han fick nyss veta det. Även om inte är han direkt som drabbats utan du, så kan det ändå vara så att han behöver tid att bearbeta och hitta till att kunna vara stöttande och den trygga punkt du behöver.

Jag har inte varit med om något sådant och inte heller varit med om att någon jag älskar har varit det, så jag kan inte direkt relatera. Men jag kan föreställa mig maktlösheten han känner, att inte kunnat skydda dig. Även om långt före ni träffades så skulle han velat vara där. Och han älskar dig så mycket att han inte vill att det ska ha hänt. Kanske därför han inte orkar höra om det, för en del av honom vill att det inte ska ha hänt, inte hänt dig hans älskade. Han slungas mellan insikten att det har hänt och viljan att det inte ska ha hänt.

Du skriver också att hans beteende att gråta som han gjorde inte är likt honom. Många har svårt att känna sin egen sorg, låta den komma ut. Men andras kan de lättare känna. Kanske bröt det du berätta igenom hans murar och blottade en avgrund av sorg han bär inom sig. Att detta inte bara handlar om dig och det du berättade, utan år av känslor som har trängts inom honom och inte kommit ut. Det vet jag inte, men det kanske till och med kommer att medföra något bra i slutänden. Att han kommer närmare sina känslor och då kommer att kunna hitta en väg att må bättre och att ni får en ännu större närhet och trygghet i varandra.

Förstår att detta är rena tortyren för dig, att när vågade öppna dig för den som du litar på mest så blev det så jobbigt som nu. Både chocken att han skjuter undan dig och samtidigt att du ser honom må så dåligt. Jag hoppas innerligt att det är övergående, att han rätt snart kommer till sans igen.

Glöm inte bort dig själv i detta. Du har all rätt att känna dig besviken, rädd, ensam och annat du kanske känner nu. Även om han lider just nu så är det inte han som har drabbats, utan du.

Jag är ingen expert, bara några tankar.

[Fågeln Fenix]

Du har fått bra svar av Knet, när man ska berätta för någon om övergrepp man varit med om får man tyvärr räkna med att man kan få olika reaktioner. Finns barn som berättat för förälrar där föräldrarna inte orkat ta in verkligheten utan kommit med bortförklaringar på det som hänt. Du ska inte må dåligt för att han inte kan hantera sina känslor, det är hans ansvar.