Hej! Lite kort bakgrund bara så har jag gått i Kbt samt fått ätstörningsbehandling sedan jag var 12, och är 18 och har fortsatt kontakt med vuxenvård för min borderline, bdd och ätstörning.
Saken är den att jag aldrig berättat/bearbetat de övergrepp jag var med om som barn, inte för någon mer än alldeles nyligen för min pojkvän. Vi är sambos sedan ett år och han får också behandling för sin depression.
Igår gick jag in på vad som hände (det var min farfar som förgrep sig på mig, sexuellt i flera år) och min pojkvän bröt ihop totalt, skakade i en halvtimme och bara grät. Detta är väldigt onormalt (att han visar känslor) så det tog hårt på mig.
Idag har han varit rätt kylig och inte så närgången. Han stannade upp idag när vi promenerade och lugnade ner sig lite. Han sa att han började tänka på det jag sagt och att han försöker trycka bort de tankarna.
Jag känner sådan skuld att jag satte dessa jobbiga saker på hans redan instabila psyke... Han vill inte ens sova med mig i samma säng inatt för han "blir påmind och ser händelserna framför sig".
Jag känner mig så äcklig, men mest orolig. Han har stöttat mig genom värre saker än detta, men nu har han verkligen gått itu. Han hummar och nynnar konstant för att "blockera tankarna". Jag Är livrädd. Hur brukar folk reagera på sådant här?? Försöker ge honom lite avstånd men blir nästan förolämpad när han hyschar och säger "prata inte om det, sluta". Som om det vore skamligt.. Jag bryter ihop och vet inte hur jag på bästa sätt kan hjälpa honom komma igenom detta. Om han nu kommer orka göra det ens.. Så läskig tanke att mitt sorgliga förflutna påverkar vår relation. Åh. Kan jag få lite synpunkter/feedback??
Saken är den att jag aldrig berättat/bearbetat de övergrepp jag var med om som barn, inte för någon mer än alldeles nyligen för min pojkvän. Vi är sambos sedan ett år och han får också behandling för sin depression.
Igår gick jag in på vad som hände (det var min farfar som förgrep sig på mig, sexuellt i flera år) och min pojkvän bröt ihop totalt, skakade i en halvtimme och bara grät. Detta är väldigt onormalt (att han visar känslor) så det tog hårt på mig.
Idag har han varit rätt kylig och inte så närgången. Han stannade upp idag när vi promenerade och lugnade ner sig lite. Han sa att han började tänka på det jag sagt och att han försöker trycka bort de tankarna.
Jag känner sådan skuld att jag satte dessa jobbiga saker på hans redan instabila psyke... Han vill inte ens sova med mig i samma säng inatt för han "blir påmind och ser händelserna framför sig".
Jag känner mig så äcklig, men mest orolig. Han har stöttat mig genom värre saker än detta, men nu har han verkligen gått itu. Han hummar och nynnar konstant för att "blockera tankarna". Jag Är livrädd. Hur brukar folk reagera på sådant här?? Försöker ge honom lite avstånd men blir nästan förolämpad när han hyschar och säger "prata inte om det, sluta". Som om det vore skamligt.. Jag bryter ihop och vet inte hur jag på bästa sätt kan hjälpa honom komma igenom detta. Om han nu kommer orka göra det ens.. Så läskig tanke att mitt sorgliga förflutna påverkar vår relation. Åh. Kan jag få lite synpunkter/feedback??
Comment