Announcement

Collapse
No announcement yet.

Relation psykolog till patient och tvärtom

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Relation psykolog till patient och tvärtom

    Hejsan,

    Finns här någon psykolog eller liknande som är inloggad just här och nu som har lust att sätta sig in i min fråga? Jag hoppas det. Jag skulle nämligen vilja ha en förklaring på dom tankar och känslor som har dykt upp efter några månader av KBT. Jag vill inte ta upp detta med min psykolog av anledningar som jag inte kan förklara. (Jag vet inte varför, jag tänker bara inte göra det.)

    Mina första möten med min psykolog var underliga då jag var ovan att träffa någon regelbundet som jag inte har någon relation till och enbart prata om mig och mitt liv. Jag tycker inte om att prata om mig, men jag tycker ändå att jag har gjort stora framsteg under månadernas gång. Jag analyserar gärna människor som jag möter (på mitt egna lilla vis) innan jag kan öppna mig helt utan att småljuga och förvränga sanningen lite till min fördel. Jag tror att det är en försvarsmekanism då jag vill ha kontroll över vad andra tycker och tänker om mig.

    Intrycket som min psykolog först gav mig var att hen var lite "goofy". Hen skrattade och skämtade mycket men var samtidigt väldigt varm och lyssnade mycket väl och noga på vad jag hade att säga. Till en början funderade jag allvarligt på att byta psykolog för hen var lite väl "goofy" men nu har jag lärt känna hen (tror jag) och uppskattar hens lättsamhet och humor som alltid har varit det mest attraktiva som finns i min värld.

    Problemet är att jag mellan sessionerna har byggt upp väldigt starka känslor för min psykolog. Jag tänker på hen från att jag vaknar till att jag ska sova och drömmer mig bort om hur hen är som person utanför arbetet och hur det skulle vara om vi sågs utanför terapirummet. Visst tycker jag att det är lite småmysigt att vara "kär" såhär mitt i depressioner och panikångest men det påverkar mig något enormt då jag förstår att min psykolog är lika "goofy", varm och härlig under alla sina sessioner och inte bara med mig och att hen antagligen inte bryr sig ett jota om mig utanför sitt jobb utan enbart är intresserad av hur min hjärna fungerar och hur mina inre problem ska bli lösta.

    Här blir jag lite smått irriterad. Det känns som att hen medvetet har lindat in mig i en mjuk rosa kärleks-bubbla för att jag ska känna mig bekväm i terapirummet. Jag kan tänka mig att man som masterminded psykolog kan sträcka på ryggen och känna sig duktig på sitt arbete när man märker att sin tidigare stängda patient äntligen ler och öppnar sig. Jag vet att min psykolog märker att jag skulle kunna kasta mig från ett stup om jag visste att hen var där nere för att fånga mig. Det har hen byggt upp inom mig, ett förtroende som jag aldrig har haft för någon. För mig betyder det allt men för hen betyder det jobb, plikt och när semestern kommer så finns jag inte i hens liv men hen kommer alltid finnas i mitt. Jag hatar detta för jag vill ha kontroll över "relationen". Jag vill ha hjärngrepp över psykologen och vill helst vara den som kan gå på semester utan en tanke på hen medan hen tänker på mig från morgon till kväll. Det är inte rättvist. Plus att jag känner mig värdelös, ensam och tanken av att jag bara är "någon" av "alla andra" gör mig ledsen.

    Så min fråga är helt enkelt hur relationen mellan psykolog och patient egentligen ser ut. Har jag rätt som känner mig lite sviken eftersom mina känslor är så varma för min psykolog? Hen är av motsatt kön och jag har seriöst funderat på att dumpa min "henvän" för jag har så starka känslor för min psykolog. Jag kan inte hjälpa det men jag kan liksom inte ligga med en person medan jag är "kär" i någon annan.

    Så, snälla hjälp tack.

  • #2
    Är ingen psykolog men det du beskriver är jättevanligt och helt normalt. Finns hur många trådar här på terapisnack om detta som helst. Bästa vore om du kunde prata med din psykolog om det.

    Kan trästa tröstadig med att dessa känslor kommer gå över, en dag kommer denna psykolog inte betyda så mycket för dig, men kan förstå om det verkar som en omöjlighet för dig att tro på det just nu.

    Om du fick kontroll över relationen skulle terapin inte ge dig någonting men antar du vet det Plus en bra psykolog kommer genomskåda försöken.

    Comment


    • Guest's Avatar
      Guest commented
      Editing a comment
      Tack för svar och jag antar att du har helt rätt. Kanske
      Men jag tycker fortfarande att det inte är rättvist och jag är inte bekväm med det.

      Dessa tankar ger mig också starka negativa tankar om min psykolog. Jag känner mig utnyttjad, sviken och hjärntvättad. Jag vet inte vad det gör med själva terapin men det gör att jag vill stänga mig igen för att inte bli sårad. SUCK. Men jag hoppas att du har rätt.

      Jag kommer aldrig nämna detta för min psykolog för då utlämnar jag mig helt.
Working...
X