Announcement

Collapse
No announcement yet.

Jag vill underkasta mig traditionell psykoterapi!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Jag vill underkasta mig traditionell psykoterapi!

    Idag verkar så gott som alla psykologer syssla med KBT. Jag har själv gått i KBT, men hoppade av eftersom jag är mer anhängare av och skulle bli mer hjälpt av den traditionella psykoterapin. Jag anser att det är tydligt att sådant som hänt en under barndomen och uppväxten påverkar starkt hur vi blir som vuxna. Åtminstone känner jag att det är så för mig, som haft en väldigt hård uppväxt med mycket mobbning, trakasserier och en styvförälder som misshandlade mig fysiskt och psykiskt. Och mönstret slutade inte för att jag blev vuxen och flyttade hemifrån i 20-års åldern. Hela mitt liv fram till nu (jag är snart 40) har jag varit utsatt för människor som velat mig illa, men ofta under en från början vänlig täckmantel. Jag är övertygad om att det är rädslor från barndomen ända från späd ålder (som man ju oftast inte har några minnen av) och att min konflikträdsla och rädsla för att stöta mig eller göra mig osams med folk har sitt urrsprung där. Jag tänker inte dra hela min livshistoria här (men om någon är intresserad, så berättar jag gärna via PM), men jag är som sagt övertygad av att jag skulle bli mest hjälpt av klassisk psykoterapi, där man går tillbaka till barndom genom bl.a. (eventuellt) hypnos osv. eftersom rötterna till det onda sitter där.

    Idag är de flesta psykologer så intetsägande och mesiga. Jag efterlyser psykologer av den äldre skolan, sådana som t.ex. visar en bild på ett papper på en kludd som man ska försöka tolka vad det ser ut som, och som kan peka på och säga var felen sitter, som har lite auktoritet och erfarenhet av människor och beteenden, som inte bara suttit på skolbänken utan som har erfarenhet av MÄNNISKOR! Som kan läsa av vad jag är för "typ" och som vet vad som är den rätta terapimetoden i just mitt fall.

    Jag tycker många av dagens yngre psykologer saknar de rätta referensramarna. De sitter mest rakt upp och ner och ställer frågor och när man svarat säger de bara "Jaha" eller går vidare med "Hur känner du inför det"? osv. Man får aldrig veta hur de bedömer en som person, utifrån sina egna personliga referensramar och erfarenheter och jag får ofta intrycket av att många av dagens psykologer egentligen inte "vet något om livet". Det enda de har är sin utbildning, men när det gäller erfarenheter av olika personlighetstyper verkar kartan och kompassen inte finnas.

    Hoppas någon förstår hur jag menar.. men risken är väl ganska liten..


  • #2
    Hej. Håller med om att "sådant som hänt en under barndomen och uppväxten påverkar starkt hur vi blir som vuxna" och att det delvis kan hanteras med någon form av prat-terapi. Men mobbning och fysisk misshandel är av traumakaraktär och då krävs det också en del traumainriktad terapi tex EMDR. Hypnos vet jag inte mycket om så jag har ingen åsikt om det.

    Comment


    • #3
      Har gått i psykoterapi old school och där är det väldigt mycke hur kändes det, hur upplevde du det, hummande osv. Så antecknar de men säger inget. En bra kbt terpeut jobbar även med de som hänt tidigare i livet och inte bara här och nu. Är det bara psykoliger du gått till? Själv lade jag ner allt vaf psykologer hete och fick hjälp privat av kognitiv terapeut bästa jag gjort. Äntligen folk som förstod.och som kunde utmanna mitt tänk och mina föreställningar jag fått med.mig från tidigare erfarenheter i livet

      Comment


      • #4
        Jag kan förstå din vilja att finna svar och vägledning. Jag har verkligen önskat detsamma. Men ska jag yttra en personlig åsikt gällande varför man idag lämnat "den gamla skolan", så är det för att den aldrig fungerat. Jag tycker det är en ganska obehaglig situation, att en auktoritet utifrån sin erfarenhet sitter och rotar i en människas huvud och sedan berättar hur allt hänger ihop. Det är som upplagt för beslut av godtycke och felslut av missförstånd och så mycket mer avancerat än vad en person rår på utifrån patientens berättelse.

        Vi kan ju aldrig göra det gjorda ogjort, är det inte då bättre att lägga vad som hänt på bordet, acceptera att det har hänt och lägga allt fokus på att lära sig gå vidare? Detta kan ju kombineras med att man på vägen löser gamla knutar.

        Det jag kan uppleva är problemet med kbt är att det lämnar så otroligt mycket åt patienten. Man går igenom problem, ställer diagnos och behandlar symtomen. Men många skulle nog precis som du vilja ha en riktig genomkörare. Jag tror att det svåraste inom hela psykiatrin är att lära människor att älska sig själva så som de är, utifrån sina personliga erfarenheter. Alla önskar att de helt eller till viss del var någon annan och vi vill alla ha en orsak till att vi blivit som vi är. Men det finns inget som säger att vi skulle bli annorlunda bara för att vi fann de svar vi söker. Jag har själv innerligt svårt att acceptera att jag dras med mina problem, att de sätter upp hinder för mig och att jag själv inte satt mig där jag sitter. Jag tycker det är orättvist, kort och gott. Jag är arg. Men jag vet samtidigt att det föga hjälper. kbt lärde mig att i högre utsträckning leva med mina problem.

        Vad tror du att du skulle behöva för att komma vidare och bli den du vill vara?

        Comment

        Working...
        X