Det här med terapeuter och frågor...

[missk79]

Flera gånger har jag varit hos terapeuter som käckt, eller ibland slentrianmässigt, inlett med att fråga "Vad vill du prata om idag?". Precis som om det förra samtalet inte fanns, det där jag berättade om det där jobbiga minnet eller en situation som plågade mig. Och de tar inte ens upp tråden.
Det är så makalöst, märkligt, sorgligt, inkompetent. Säskilt som jag har svårt för att prata och med en sån fråga insinuerar de att jag VILL prata, vilket jag inte vill, jag vill känna att de stäler frågor och FÅR (TVINGAR) mig att prata, genom sin yrkesmässiga professionella kompetens, com dock uppenbarligen inte alltid finns.

Vet inte om terapeuter finns härinne på forumet, men hur tänker ni kring en öpningsfras? Vad ska man börja tala om och vem ska börja?

Min nuvarande terapeut sitter altid tyst i början, håller ut och låter mig börja prata. Det är jättejobbigt för mig men nyttigt och jag älskar det. Den där tystnaden är så fin och skapar en spänning.

Hur bruar era terapeuter inleda? Är nyfiken på det här... Funderar även på hur de hälsar, min nuvarande tar i hand före och efter, först gjorde det mig stressad men nu gilla rjag det, tidigare har de inte gjort det.

Jag går i nån slagt relationell psykoterapi...

[Avances]

Har du aldrig tagit upp detta med din terapeut om dessa förbättringar eller synpunkter?

[Fågeln Fenix]

Har sett olika ur varje gång hur de häksat och börjat terapitimmen. Ang det andra måste du tala om för terapeuten hur du vill ha det. Annars tror han at du är nöjd med er terapi. Finns nog inga direkt givna regler utan är nog olika för varje klient hur det ser ut.

[knet99]

Jag tror vissa terapeuter använder detta som en metod att just få dig att börja prata. Men tyvärr så tror jag också att rätt många terapeuter helt enkelt är lata. De skriver anteckningarna mer för att ha något att pyssla med, lite som många kluddrade i kanten på skrivblocket i skolan. Och bryr sig inte så mycket att de läser igenom innan nästa gång går in och möter klienten.

Det är ett problem att för terapeuten så är du ju bara en i raden och det finns alltid en "nästa gång". Medans för klienten så är det rätt glest att träffas en gång varje vecka och bara fjuttiga 45 minuter. Och flera av oss betalar terapin ur egen ficka så det är ju inte direkt roligt om terapeuten bara sitter av tiden och tänker på annat.

Nu låter det kanske som att jag är negativ till terapi och terapeuter. Tvärtom så tror jag stenhårt på att liksom vi kan lära om andra saker så kan vi genom bra hjälp förändra våra känslor och sätt att tänka och agera. Och det finns en del väldigt bra terapeuter därute.

Det är bara så förtvivlat svårt att hitta en bra terapeut. Och dessutom om nu inte är lat utan rätt duktig och energisk, så kan det hända att just den terpeuten inte passar just dig, i alla fall inte just då.

Jag skriver lite om mina erfarenheter här http://knet.isa-geek.net/terapi.html

[missk79]

Att ta upp saker med terapeuten, skulle aldrig våga... En gång vågade jag säga att jag inte ville gå dit mer, urjobbigt, en annan gång gjorde jag "slut" med terapeuten via sms.

[Fågeln Fenix]

Risken när du inte vågar ta upp saker är ju att du inte kanske får ut lika mycket av terapin, plus denna rädsla för säga vad du egentligen tycker är ju kanon tillfälle att ta upp i terapin. Du kan ju tex börja med att prata om att du ibland har svårt för säga vad du tycker och börja i den ändan. Du går ju inte i terapi för terapeutens skull utan för att du ska må bra och då har man rätt att ställa krav på sin terapeut det ska funka och kännas bra för dig.

[Dalanorskan]

Min kurator brukar också fråga om "Vad vill du prata om idag?" Eller "Vad har hänt sedan sist?" Tror inte du ska tänkta som du gör, att dom inte bryr sig om förra samtalet, mer en chans för dig att ta upp något, om du har något på känn, eller något som kommit upp under tiden du varit själv. Min kurator har samma tystnad som din, kanske inte direkt i början, men om jag har gått tom för ord, typ ge mig möjlighet att lägga till mer om jag kommer på mer, inte köra över mig.
Hur hon hälsar/välkomnar mig, allra första gången handhälsade vi, nu får jag en kram när jag kommer och en kram när jag åker. I början kändes det lite konstigt att kramas en främmande, men nu känns det skön. vi byggt upp en bra relation på dom 2 åren jag gått dit. Hon är privat, så vi hemma hos henne, så inget stelt kontor. Ingen notering undervägs, känns som hon mycket fokuserad, men ska gissa hon gör notat sen när jag åkt. Annars har hon ett djävulskt bra minne hehe

[RoughTimes]

Min terapeut brukar börja med att hälsa och sedan byta några korta men vänliga och allmänt hållna ord och sedan brukar hon v ä n t a... och jag som inte har några problem med att prata, varken med henne eller med andra, försöker ibland "vänta ut henne" men det lyckas aldrig...

Min terapeut betyder mycket för mig, men inte på ett så djupt och personligt plan att det blir olämpligt på något sätt. Hon ger mig känslan att hon bryr sig om mig, eller hon lyckas i alla fall få mig att tro att hon gör det och det gör mig trygg och jag kan prata om allt med henne. Något som jag är mycket tacksam för. Men till sin personlighet är hon min direkta motsats, vilket vi båda har konstaterat och vi har båda uttryckt tacksamhet för att vi kommer så bra och respektfullt överens och kanske är det bla. därför som det funkar så bra mellan oss. Hon är en utmärkt lyssnare, guide och vägvisare och jag är en öppenhjärtig och frisinnad pratare som mer än gärna tar emot guidning ;-)

[missk79]

Jo, visst förstår jag att jag borde ta upp det... Men det går inte, gick inte. Jag sade upp kontakten i stället. Mitt förtroende för terapeuterna raserades nämligen när de ställde frågan, att d eens gjorde det tycker jag tyder på inkompetens, kan låta hårt men det kändes rätt då. Jag vill att terapi ska vara tt bli omhändertagen, jag vill känna att dne andre i rummet, terapeuten, har en plan för mig, men jag behöver inte känna till den. Så skönt att inte ha kontroll över allt, att inte behöva prestera fram en lösning utan att få lägga allt i någon annans händer. Ungefär så. Låter det jätteknäppt?

[knet99]

Nej, det låter inte knäppt alls. Du måste göra det som känns rätt för dig.

Och håller med om det där med "plan". Planen behöver inte vara detaljerad eller ens uttalad men någon form av "riktning" måste ju terapeuten ha med arbetet. Försöka uppnå någonting tillsammans med mig. Och det är ok att ändra riktning, tillsammans.

Och om jag frågar om vart vi är på väg, eller riktning, så förväntar jag mig att terapeuten kan svara på det. Eller säga att just nu så lever vi avsiktligt i ett vacuum, för att hitta en riktning.