Announcement

Collapse
No announcement yet.

PTSD, någon med tips eller bara känner igen sig?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • PTSD, någon med tips eller bara känner igen sig?

    Hej!


    Jag skriver denna tråd främst för att höra, ifall någon känner igen eller bara att några bra tips angående livet med PTSD..


    Min historia


    Jag var diagnostiserad med PTSD (Posttraumatisk Stresssyndrom) för ungefär ett år sedan. Jag har nästintill under hela min grundskolegång varit utsatt för mobbning. För att fatta mig kort om dessa år så utsattes jag för en psykisk terror av en som gick i samma klass som mig.


    När jag slutade grundskolan för att börja gymnasiet var jag noga med att välja där ingen annan skulle gå, ingen ifrån min "gamla skola". Jag var noga med att avståndet mellan mig och den här tjejen skulle vara långt. Jag började på gymnasiet, allt gick jättebra och fick toppenbetyg. Men det sista året på gymnasiet så träffade jag på den här tjejen på en fest. Jag var frustrerad och fick min första panikångest attack. Min vän följde med in till toaletten och hon kommer ihåg än idag att min blick var alldeles tom och jag upprepade "hon är här, jag kommer dö". Jag hade under tre år försökt att undvika henne så mycket som möjligt men därifrån förstod jag hur illa detta var. Jag har aldrig pratat om mina minnen eller något, för jag har inte trott jag behövt.


    Jag försökte förtränga detta givetvis också gick si o sådär. Av en slump så träffade jag en psykolog, meningen var att jag skulle vara med i någon forskning angående tvillingar. Han ställer frågor om min skolgång och jag vet inte jag såg chansen att vara ärlig, eller så fick han mig att vara ärlig. Jag berätta allt och bröt ihop första gången i mitt liv. Han förklarade om att jag hade led av ångest och PTSD. Eftersom jag var 18 år vid det tillfälle så fick inte mina föräldrar veta, men jag förklarade för dem vad han hade sagt och dem förstod nog lika lite som jag. Efter detta så kände jag bara att jag ville bli av med allt det här så jag sökte hjälp, jag varit i kontakt med både terapeuter och psykologer under ett års tid. Jag har bara bra om att säga om just det och jag var envis och gick en gång i veckan under ett års tid.


    Jag slutade mitt sista terapeut samtal i April, då vi bestämde att jag skulle höra av mig om jag vill gå igen. Jag hade så mycket annat att fokusera på. Men jag känner ändå att jag har inte riktigt lärt mig att leva med PTSD, kommer den någonsin försvinna? Givetvis så var det ungefär ett halvår sen jag hade en panikångestattack, jag kan gå förbi min gamla skola utan att känna att jag ska dö eller smärtor i bröstet. Men fortfarande, när jag ser den där "tjejen" så får jag ont i bröstet och måste gå därifrån.


    Jag tycker inte att jag har så mycket problem på den fronten det jag verkligen har problem med är, när saker går dåligt. När saker går dåligt för mig, exempelvis (nu drar jag upp skolexempel) om jag gjorde dåligt ifrån mig på ett prov eller om jag har bråkat med någon vän eller föräldrar så kommer dem där mardrömmarna.


    Det är mina mardrömmar som är det värsta, det är dem som jagar mig. Min dag kan förstöras då jag känner på mig, att jag kommer se henne. I mina drömmar så kan det vara saker jag minns som hände eller att denna "tjej" mår bättre än mig, lyckligare eller gör bättre ifrån sig. Jag har kämpat så hårt för att jag ska kunna studera det jag vill (är en juridik student) och bara göra rätt för mig. Jag vet inte, men jag vill visa att jag är bättre än det hon sa till mig. Men dem där mardrömmarna jagar mig, demonerna i dem jagar mig. Det spelar ingen roll hur högt jag skriker i drömmen så lyckas jag aldrig "vinna" över henne. Hon har ett järngrepp på mig. Det händer att jag vaknar ur dessa drömmar men oftast gör jag inte det, vilket jag blir ännu mer oroad över. Det är som om jag låter gå igenom det där hemska och ondska av henne i drömmarna, det som om jag ska få lida för att jag förtjänar det. Det låter konstigt, men när jag råkar se henne eller vad som jag helst så har jag gjort mig förtjänt till att lida för det.


    Idag har jag inte mer problem än med mardrömmarna, det är dem som jagar mig. Jag vet inte vad jag ska göra, är rätt hjälplös där. Mediciner vill jag inte ta och har tackat nej till dem sedan dag ett. Jag vet att jag måste lära mig leva med detta men hur? Nu när jag kommit så långt, vad gör jag nu? Jag menar jag är en social, ambitiös och envis människa. Jag lever mitt liv relativ snarlikt som andra i min ålder, men fester och krogen går jag aldrig på eller mina vänner kan "tvinga" ut mig en-två gånger i månaden. Där är mitt värsta stället, jag går inte dit för ja, ni kanske förstår vid det här laget. Jag vet träffar jag den där "tjejen" där eller låt oss säga vad som helst så kommer jag drömmar mardrömmar i över en vecka.


    Nu vet jag att detta vart långt men jag undrar hur lever ni med eran PTSD? Nu har jag en mildare form av det, har jag fått det förklarat men ack så jobbigt. Någon som har tips eller hur gör ni med era mardrömmar? Jag har försökt skriva ner dem men jag kan inte sätta ord på mina mardrömmar för jag blir så omskakad, även flera timmar efteråt. Min sista fråga är, hur får man personer som står nära att förstå? Jag har varit så envis om det här att det är jag som har tagit i kontakt med terapeuter, läkare ja ni vet. Jag står väldigt nära min mamma och ibland försöker jag förklara för henne om drömmarna och generellt, men som sagt, man kan väl inte tvinga någon att förstå.


    Tack så mycket



  • #2

    Usch jag beklagar verkligen traumat du har blivit utsatt för, ingen person ska behöva utstå mobbning! Och att det dessutom pågår en längre tid utan att mobbaren får några konsekvenser är ju helt absurt!


    Drömmar och mardrömmar har man för att bearbeta saker som behöver bearbetas. Jag förstår att dessa mardrömmar måste vara fruktansvärt obehagliga för dig! Fortsätt gå i terapi och prata med någon om du har möjlighet till det. Läs även självhjälpsböcker med personer som ger råd i ämnet och kanske av personer som blivit utsatta för liknande saker. Ju mer du lär dig om dig själv och ditt livssyfte och om ämnet mobbning och om kbt eller andra terapiformer, desto lättare kommer du att bearbeta traumat och även se det i perspektiv.


    Det är bra att du undviker tjejen som utsatte dig för detta. Jag upplevde trauma och panikångest på ett jobb och jag skulle ju inte sätta min fot där igen i onödan, det skulle bara gräva upp allt igen. Iallafall inte tills det gått tillräckligt lång tid. Kanske du en dag om många år kan konfrontera tjejen, vem vet.


    Något som hjälpte mig från mitt trauma var att fokusera på mina passioner och drömmar och att flytta från staden det hände. Jag lever nu min stora dröm och det känns som ett mirakel, förra året vid denna tiden kunde jag knappt gå upp ur sängen utan att få panikångest.


    Kan du bearbeta det med hjälp av något kreativt sätt? Tex måla, teckna, dikta, skriva noveller, hjälpa andra i samma sits, kanske skriva en självbiografi? På så sätt kanske det även är lättare för omgivningen att förstå.


    Comment

    Working...
    X