Announcement

Collapse
No announcement yet.

Någon som känner igen sig?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Någon som känner igen sig?

    Hej,


    Först och främst så ska jag genomgå en adhd/add undersökning, men detta är saker som känns utöver.


    Enda sen jag var liten har jag haft lätt att ta åt mig av saker väldigt lätt, och får lätt dåligt samvete. Grubblat mycket i mina dagar.


    När folk skrattar, får jag för mig att det handlar om mig.


    När jag går in i affären men kom på att jag inte behövde köpa något, var jag ändå tvungen att köpa något, annars skulle dom ju tro att jag snattade.


    På fyllan kan jag bli riktigt konstig och få för mig skumma saker, som att försöka återuppleva minnen som varit roliga. En gång föreställde jag mig en julscen och började sjunga julsånger för det var ju en så mysig miljö.


    En av de drygaste sakerna var min dåvarande tjej i en ny relation var över, efter hon gått började mina kompisar tala på tyska, och dom vet att jag inte kan. Blev svartsjuk för jag fick för mig att dom snackade om att göra något. Sen hade en av kompisarna träffat henne, då fick jag för mig att dom hade haft en affär.


    En gång skojade jag om att jag skulle kunna vara med i en gay film för en miljon. Sen varje gång någon kompis skojat och visat roliga youtube klipp med homosexuella tänker jag att, jaha nu visar dom den här för att dom faktiskt tror att jag är gay.


    Har inget emot hbtq personer, har en vän som är helt underbar och gudfar till min dotter =)


    På mitt arbete är vi ett team och om ett ärende inte blivit löst eller påbörjats felsökas och en kund,säljare eller chef kommer in och frågar hela gruppen får jag jätte dåligt samvete och ser det som endast mitt ansvar, så jag tar väldigt lätt på mig för mycket.


    När folk omkring mig talar om problem av olika slag, tolkar jag det som att dom menar att jag ska hjälpa dem, eller komma på lösningar.


    När jag läser i tidningen om en bilkrock måste jag läsa om var, ifall mina föräldrar råkat illa ut.


    Jag kan gå och oroa mig för att jag ska ha dödliga sjukdomar, och blir orolig som fan.

    På köpet svårt att be om hjälp och ta tag i saker som gäller för mig själv...


    Jag oroar mig mycket att folk tror saker om mig som inte stämmer.


    Går jag på stan så måste jag planera hur jag ska gå för att inte vara i vägen för dom som går mot mig. Och skynda mig att packa i affären för att dom inte ska tycka att jag är i vägen.


    Har alltid haft svårt att sova, problem med matos från grannar, ljud och buller är en plåga som gör mig arg och irriterad.


    Det har vid tillfällen hänt att jag fått för mig att frugan varit otrogen o.s.v. och henne har jag berättat om alla mina problem och upplevelser.


    Hemma med dottern sedan 1½ år tillbaka, sedan hon föddes så har symptomen blivit mycket värre. Troligen för att jag har en väldigt aktiv hjärna som tänker och oroar mig att hon ska göra illa sig eller så :/


    Känner någon igen sig i detta oroande, grubblande och analyserande tänket och vet vad det kan bero på och hur jag kan hantera detta?



  • #2

    Det kan hända att jag kan börja oroa mig för olika saker och ibland så kan det dyka upp olika fantasier om olika situationer men jag försöker att inte bry mig om dessa så mycket.


    Man får tänka lite framåt och ta reda på saker om man känner ett behov av att vilja veta något. Sedan så är det inte fel att vara lite självisk och tänka på sig själv. Man kan inte göra bättre än sitt bästa och man får se till att inte överanstränga sig för mycket. Vissa saker får ta den tid det tar och om man är osäker på något är det bara att fråga den personen om man står i vägen eller inte. Man får försöka leva i verkligheten och jobba på sin moral om rätt och fel.


    Om något blir för mycket kan man inte göra mycket mer än att be om ursäkt och säga att detta är min kapacitet. Det är ju viktigt att andra kan visa tolerans och förståelse för hur andra beter sig och hur stor deras kapacitet är. Om de inte kan visa det så kan man inte göra mycket mer än att inte försöka provocera den personen i onödan.


    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment

    Working...
    X