Announcement

Collapse
No announcement yet.

Vad är eran erfarenhet inom "psyk-vården" (den psykiatriska mottagningen)

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Vad är eran erfarenhet inom "psyk-vården" (den psykiatriska mottagningen)

    Vad är eran erfarenhet av psykvården i sverige? Hur sökte du vård? när? hur lång tid tog det tills du fick hjälp? Hjälpte den "hjälpen" eller gick det längre?

    Fick ni terapi och/eller medicinering?

    Om ni inte sökt hjälp, varför?


    Allt ni kan komma på om det.


    Orsaken till att jag frågar är pga att jag själv har väldigt.. skumma erfarenheter utav psykvården och undrar om vad andra har för uppfattning av den vård Sverige erbjuder.


    Nämn gärna vilket län och kommun ni bor/får vård i


    Jag kan börja:


    Jag började söka vård vid 18 års ålder för att jag var på den sista gränsen till att hoppa av närmsta bro. Så jag gick till en läkare och förklarade situationen som att jag hade sömnproblem, skämdes nämligen att prata om det och jag fegade ur i sista sekunden. Så jag fick utskrivet sertralin och lergigan (kommer ej håg vilken dos.) Sen någon månad så gick jag dit igen för att jag fortfarande mådde hemskt (dock bättre tack vare piller) och berättade den sanna historien om självmordstankar/önskan sedan 13 års ålder etc. Jag fick då en remiss till en psykiatriker efter mycket övertalning. Det tog 5 månader innan jag fick en tid. Det var tydligen en "privat" psykiatriker, och i och med att jag var för ung för att behöva betala mer än 100 kronor så var han knappt villig att göra något utan att skriva ut massa piller och ge mig numret (som inte fungerade) till en psykolog. Tiden gick och jag fick ingen mer hjälp än att han i princip mötte mig vid dörren med påfyllning utav recept. Så jag slutade till slut att gå dit efter att han en gång nämnde att jag snart skulle fylla 20 år och skulle betala full pris (med ett jävligt girigt leende).


    Sedan gick jag tillbaka till min gamla läkare och bad om en ny remiss till vilket annat ställe som helst efter att jag förklarat den erfarenhet jag fått av denna "psykiatrier" vilket han gjorde. Sedan gick det drygt ett halvår innan jag hamnade på akuten då min flickvän tvingade dit mig efter att jag legat i ca 3 timmar med upprepade panikattacker. Dom frågade hur det var och skickade i princip sedan hem mig. Detta upprepade sig 2 gånger till. Men den tredje gången stötte jag på en läkare som visade sympati nog att skriva in mig på sin psykiatrimottagning där hon var överläkare.


    Dom började genast en utredning av mig i och med att de räknade mig som en stor risk för mig själv då jag tydligen såg "för jävla sliten och blek ut." Jag blev därefter väldigt prioriterad på denna mottagning och fick frekventa besök till en neuropsykolog som gjorde min utredning.


    Ett halvår efter utredningen börjat så visade det sig att jag hade bipolär syndrom typ 2 samt atypisk autism samt mild adhd. Efter detta började de omedelbart med kbt (kognitiv beteende terapi.)

    Jag blev sedan sjukskriven från mitt jobb eftersom att det vart lite "friktioner"så att säga på min arbetsplats och det blev för mycket för mig. Det har nu gått ca 7 månader, jag går fortfarande på kbt vilket hjälper mig enormt och gjort att jag lärt känna mig själv fruktansvärt mycket bättre.


    Jag hade tur som blev skickad dit tack vare en överläkare som "skippade protokoll" för min skull. Jag är dock rädd att andra kanske inte har den turen och fortfarande sitter fast i den onda cirkel som vår psykvård tycks vara uppbyggd på.


    Sorry för text-wall



  • #2

    puff


    Comment


    • #3

      Ska försöka svara på min blandade känsla om psykvården.


      Vad är eran erfarenhet av psykvården i sverige?

      Jag har varit i kontakt med flera allmänläkare angående psykiskt mående under väldigt lång tid.

      Haft kontakt med 4 olika psykologer och en hel uppsjö av sköterskor/kuratorer för samtal.

      Varit i kontakt med öppenvården vid tre olika tillfällen var av ett är pågående.

      Blivigt inlagd på psykintensiven 3 gånger och inlagd på vårdavdelning under 2-3 veckors tid.


      Hur sökte du vård?

      Har varit allt från att söka själv via vårdcentral till ambulans direkt till psyk intensiven.


      När?

      Första gången jag sökte var nog när jag gjorde värnplikt men det togs inte på allvar.

      Antalet gånger jag sökt själv till vårdcentral har varit så många att jag själv tappat räkningen. Blev skickad till öppen psyk första gången 2002 för krishantering efter cancer operation. 2010 sökte jag via vårdcentralen och blev vidare skickad till öppen för andra gången.

      Blev skickad till öppen nu för några veckor sedan efter inläggning.


      Hur lång tid tog det tills du fick hjälp?

      Min upplevelse är att det är väldigt varierande hur snabbt saker går.

      Oftast tar det alldeles för lång tid innan något faktiskt händer.

      Vårdcentralen är ganska snabba med första kontakten.

      Öppenpsyk tar oftast flera veckor för att ens få första kontakten.


      Hjälpte den "hjälpen" eller gick det längre?

      Min känsla av hur hela vård systemet fungerar är att dom lägger om förband på ett blödande sår och hoppas på att det hjälper. Psykintensiven är väl det som jag tycker fungerar bra för det är väl egentligen det dom är till för, fixa det mest akuta och sen slussa vidare. Den andra vården känns mer som "här ta ett par piller och en sjukskrivning så hör jag av mig på telefon nästa vecka".


      Fick ni terapi och/eller medicinering?

      Har fått samtals terapi tidigare.

      Medicinering, ja har väl testat de flesta SSRI känns det som.

      Står just nu inför ändring från venlaflaxin och ska testa en ny som heter brintellix.


      Om ni inte sökt hjälp, varför?

      Jag har ju sökt hjälp så frågan är väl inte för mig egentligen.

      Men jag har starka tvivel till att fortsätta söka hjälp då det känns som att det inte leder någonstans alls.

      Får nästan känslan av att det är väldigt intensiva "hjälp" försök i början men sen så upplever jag att vården tycker att man borde ha reagerat bättre så vad kan dom mer göra då.


      När jag fått frågan flera gånger från olika vård instanser "vad kan vi mer göra för att du ska må bättre?" så tappar jag tron på att de kan hjälpa mig.

      Om jag skulle vetat om vad som kunde få mig att må bättre så hade jag gjort det för länge sen.


      Comment


      • #4

        Kanske blir lite virrigt svar, men försöker svara så gott jag kan


        Jag fick som litet barn psykolog (privat) pga utbrott och sådant, men dem hjälpte inte mig precis. Sen gick åren och när jag var, 14-15 år gick jag till skolsyrran och sa det att jag ville ta mitt liv, hade då mått enormt dåligt några år. Hon skickade remiss och bad mina föräldrar ringa BUP för egen remiss också, fick tid ganska snabbt faktiskt, men medicin DIREKT. Första besöket. Kanske var det räddningen, vem vet.


        Sen gick jag där och pratade men hade svårt att vara öppen, men BUP funkade faktiskt bra.


        Sen nu som vuxen så ringde jag min gamla samtalskontakt på BUP för att få hjälp att komma till öppenpsyk. Så ringde dit och egenanmälde, tog inte lång tid. Men tog några år sen innan jag fick utredning, så kan tycka dem var lite sega faktiskt för att veta att en patient mått dåligt så många år. Ganska konstiga läkare har jag varit med om också.


        Gått hos psykologer där och tycker det är för stressande att man tex bara har 10 ggr på sig..


        Varit några rundor på akut psyk med, där jag träffade min nuvarande läkare. Men innan dess, nja, fick lugnande som jag hade hemma, så dem hjälpte inte mig såå värst mycket.. En gång ville jag blivit inlagd, men blev inte det..


        Idag har jag en super bra läkare och har bara det inom psyk, går nu på vuxenhab istället, vilket är super!


        Comment


        • #5

          Tillhör skåne glömde jag skriva


          Comment


          • #6

            Vad är eran erfarenhet av psykvården i sverige?

            Att det var svårt att få rätt hjälp, eftersom jag väntade på att jag skulle känna mig trygg med en person först innan jag sade vad jag behövde hjälp med. Det hände inte.


            Hur sökte du vård?

            Via af, när de konstaterade att det inte var ett jobb jag i första hand behövde. En arbetspsykolog gav mig ett nummer till en sjuksköterska som jag ringde. Hon frågade mig om jag varit utsatt för sexuella övergrepp, men eftersom jag inte var säker på det då så jag att jag inte visste. Hon ordnade då så jag fick träffa en psykolog som skulle ha bedömningssamtal med mig.


            när?

            1996.


            hur lång tid tog det tills du fick hjälp?

            Beror på vad man menar med "fick hjälp". Från att jag ringde till att jag fick komma på bedömningssamtal tog det några veckor. Efter att bedömningssamtalen avslutats tog det några månader innan jag fick börja i psykoterapi.


            Hjälpte den "hjälpen" eller gick det längre?

            Nej. Bedömningssamtalen floppade helt. Till slut gick jag med på att ta det han föreslog, nämligen psykoterapi, utan att vi kommit fram till vad som var mitt problem, för jag tänkte att jag där kanske skulle träffa på en människa som jag skulle kunna prata med. (Det hade egentligen räckt med en vanlig psykolog, men nu var det psykoterapeut som jag blev erbjuden.)


            Nej, psykoterapin hjälpte inte heller, eftersom det enda jag var ute efter var trygghet nog att säga vad jag ville prata om, och det kände jag inte hos henne heller. Hade annars väntat mig att hon skulle lotsat mig rätt inom psykiatrin. Gick och sölade där i två års tid innan jag lyckades ta mig därifrån. Några månader senare sökte jag själv till den enhet inom psykiatrin som behandlade sexuella övergrepp.


            Det hjälpte delvis på denna enhet. Men bara delvis, och jag gav upp efter två år där.


            Fick ni terapi och/eller medicinering?

            Terapi ja, direkt efter bedömningssamtalen. (Fast det var jag inte alls redo för i det läget. Ville ju bara då ha någon att prata med för att lätta mitt hjärta, ett nytt vettigt bedömningssamtal, liksom, fast av en annan person.)


            Medicin hade jag blivit tillfrågad av psykologen om jag ville ha. Mot vaddå?? tänkte jag. Vi hade ju inte ens kommit fram till vad problemet var, och han var redan inne på "åtgärder". Så jag sa nej.


            Om ni inte sökt hjälp, varför?

            Efter att jag gett upp dröjde det fem år innan jag sökte ny hjälp. Det dröjde, för jag hade "bepansrat mig", fått jobb, så jag jobbade under 8 år, trots att jag visste att det var en återvändsgränd. FK uppmuntrade mig att ta tag i behandlingen igen. Det var 2007. Sen följde en krokig väg (rehab, kroppskännedom, utredning, psykoterapi) tills jag för tre år sen fick börja i bildterapi där jag fortfarande går.


            Tanken med att ta tag i behandlingen igen var att rehabilitera upp mig till heltidsjobb. Men jag blev sjukskriven under tiden, fick sjukersättning, varaktig, och blev därför uppsagd i stället.


            Men många andra har ju haft jobb istället under tiden...) :/


            Comment

            Working...
            X