Announcement

Collapse
No announcement yet.

Dålig självkänsla?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Dålig självkänsla?

    Har funderat lite....

    Eller.... jag kanske mest har känt efter.


    När jag nu tar på mig mina ytterkläder och ska promenera hem efter arbetet.. lite senare idag...så kommer jag att gå med rak rygg och blicken riktad framåt.

    Med tid har det blivit mer naturligt att gå på det viset.

    Jag känner mig starkare (rent mentalt) och jag märker hur jag får fler kommentarer och faktiskt till och med någon enstaka komplimang, definitivt inget man är bortskämd med.


    En helt annan effekt som också kommit av att man blir starkare (mentalt) är att man orkar ta del av och vara aktiv i diskussioner på ett helt annat sätt, eftersom man vågar lita på sitt omdöme.



  • #2

    Lite osäker på om jag skrivit detta tidigare annat än som enstaka råd.


    När man mår pissigt och jobbar med att trycka ned sig själv, eller egentligen rent generellt, för att må bättre.


    Lyft blicken.

    Räta på ryggen oh lyft blicken.

    Se din omgivning och de människor du möter, du är inte mindre värd än någon annan, det är bara din självkänsla som spökar.

    Försök att mota bort den genom att visa dig själv i fulla din längd och med högburet huvud.


    Tro mig, det är skitsvårt att genomföra.

    Men ge inte upp.

    Det höjer faktiskt hur du ser på dig sälv likaväl som det ger dig nytt uppskattande från din omgivning.


    Jag har själv kämpat med just detta i ett antal år och många gånger fått tänka efter så att jag inte sjunker ihop och drar ned axlarna så att jag ser ut som en hösäck.

    Nu börjar det kännas ganska okej.


    Undras om jag bara blajjar nu?


    Comment


    • #3

      Hej Persa!

      Jag tycker inte att du blajjar, tycker det här var väldigt bra att ta upp då många kämpar med just självkänsla och självförtroende. Och en sån sak som att räta på ryggen och lyfta blicken kan faktiskt göra mycket för hur man mår och känner. Jag brukar alltid tänka "walk tall" när jag känner att jag håller på att sjunka eller om jag bara har en allmänt pissig dag. De har blivit som nått mantra för mig "walk tall".

      De är oerhört lätt att krympa först kanske bara en centimeter försvinner och man märker det inte ens själv, sen tappar man ytterligare en centimeter, tillslut har man tappat ett helt huvud i längd. Därför är det bra att påminna sig själv då och då att man inte ska krympa inte bli kortare utan man ska just sträcka på sig och "walk tall". Utav någon anledning tänker jag extra mycket på detta när jag står i hissar. :P Vet inte riktigt varför men jag ser det som en film i mitt huvud när jag går ut ur hissen och är stolt över mig själv. Och det kan vara VART som helst.


      Lite kul med en sån här tråd där du skriver lite mer råd! Det gillas och det kan ge oss alla en påminnelse eller ett råd.

      Tack


      Comment


      • #4

        Det finns alltid att jobba med.

        En sån här sak som att sträcka på sig är ju väldigt enkel att göra, men svår att upprätthålla.


        Precis som du skriver Sparkle.

        Det gäller att påminna sig själv.

        Om det sen är i hissen eller om det är när man ser sig själv i ett skyltfönster eller vad det nu kan vara... det spelar ingen roll, bara man påminner sig själv och känner hur man blir längre och lite stoltare över sig själv. Då vet man att det ändå ger något slags resultat.


        Nu ska jag itne ha monopol på den här tråden, utan alla som har något fiffigt råd som de har upplevt hälper dem kan ju skriva in det rådet här.


        Kanske och förhoppningsvis hjälper det någon.


        Comment


        • #5

          Säg tre saker som är bra saker med dig själv - till dig själv i spegeln på morgonen. Jättesvårt. Men för varje dag växer du med insikten. Måste sägas högt också.


          Comment


          • #6

            Det blev inget sagt till mig själv i spegeln i morse.


            Jag känner inte riktigt igen den där gamla gubben som bor i min spegel.


            Angående självkänsla:

            Måste man erkänna sin ålder för sig själv?

            Eller kan man leva i förnekelse och fortsätta hoppas att mn sk orka samma sakersom man gjorde när man var ung/yngre?


            Menar att den mentala åldern sällan överensstämmer med den fysiska, åtminstone är det så för mig.


            Känner mig ung och vacker, vilket gör att gubben i spegeln måste vara någon annan.


            Comment


            • #7

              hahaha, gubben i spegeln. Ja, tack för den. Känner likadant, fast det är ju en tant som tittar på mig. ; )

              Näe, blev inget sagt till mig heller, var mest, "du klarar det här", idag.

              Tuuuuuung natt. Tung morgon.


              Om du känner dig ung och vacker kommer du upplevas som yngre än vad du är. Vad är din mentala ålder? Jag har länge hävdat 28, men just nu vet jag inte, det pendlar mellan 78 och 18. ;(


              Comment


              • #8

                Jag har alltid hävdat att min mentala ålder är 22.

                MEn när man nu ser att ungarna börjar närma sig 30 så vet jag inte om det är rimligt längre! Kanske mste uppgradera sin mentala ålder. eller... varför då?

                Det är ju så som jag känner.

                INGEN kan ju säga att jag "känner fel"

                (Sen är ju sanningen en helt annan, men det är man ju medveten om, fast man förnekar det)


                Den orakade gubben med trötta ögon och grått hår, som klär sig i mina kläder!!


                Comment


                • #9

                  Hahaha, jobbigt om ungarna växer om en!


                  Comment


                  • #10

                    Jopp....

                    Dom blir äldre och man måste LÄRA SIG att faktiskt våga lita på att de kan något.

                    Skitjobbigt....

                    Men å andra sidan kan man konstatera att deras framgångar är ett kvitto på hur man lyckats med sin uppfostran!

                    M.a.o Inte helt misslyckat.

                    De har arbete och sambos och till och med barn.


                    Comment


                    • #11

                      Hahahaha, tom barn. Usch, så vuxet. Ja, mitt mål är att lära mina pojkar att prata/visa känslor, lär bli en utmaning nu när det visat sig att båda deras föräldrar är känslomässigt handikappade! Puh, men, men, får jobba på att lära mig själv samtidigt.


                      Comment


                      • #12

                        Mmm.


                        Äckligt vuxet.(När ungarna har barn och hus och sambo och svärföräldrar)

                        Jag måste erkänna att jag var som mest "vuxen" när jag var ung.

                        Nu tillåter jag mig själv att vara ganska barnslig.

                        Det tycker jag är skönt med den tilltagande åldern, man kan balansera det barnsliga och det ansvarstagande.


                        Tror inte att det är frågan om ett känslomässigt handikapp.

                        Det handlar antagligen om en brist på möjliga uttryckssätt.


                        De allra flesta har många känslor, men vissa kan helt enkelt inte uttrycka dem.


                        Comment


                        • #13

                          Jag har extremt mycket känslor inom mig hela tiden. mest en illamående ångest känsla och oro. om jag måste vara social blir det mer att jag sitter bara å stirrar pratar inte mycket osv kanske pga att jag alltid blev retad av många hela tiden så fort jag öppnade munnen eller gjorde nåt.. försökte mitt bästa att passa in.. men blev ju bara så fel hela tiden att jag utvecklade nåt sätt som gör att jag verkar försiktig å blyg runt folk. för vill ju inte göra FEL. bättre hålla tyst å verka dum än öppna munnen å bevisa att man e dum.. kanske lite så?


                          Comment


                          • #14

                            Det är rskigt svårt att ignorera vad anra uttrycker genom kroppspråk elle rord.

                            Men om man lyckas att inte ta tll sig av de negativa vibbarna så mår man faktiskt bättre.

                            Tyvärr så finns det ju alltid de som är "övertydliga" när de ska tryck ned någon.


                            Men vem mår sämre?


                            För några år sedan var jag iväg på en "klass-återträff".

                            Kul att sede pesoersom man spenderat en sto del av skoltidenmed, men samtidigt så fick man bekräftat att det har inte hänt just någonting på den tiden som förflutit.

                            Rollera var som cementerade.


                            Det som då störde mig allra mest var de bedömningar som gjordes av de personersom INTE kunde delta.


                            Det fantastiska var att där fanns företagsledare, en chef från ett stort spel-bolag i sverige... dssa personer var itne ett dugg bättre i respekten mot andra än någon annan.

                            Så..... rollerna finns kvar, oavsett hur lång tid som går.

                            Det gäller att bryta sitt eget mönster, för att göra skilnad.


                            Comment


                            • #15

                              Jobbar på att få bättre självkänsla.

                              Är så låg just nu...


                              Comment

                              Working...
                              X