lillajagf

Hej
Jag har sedan fem år tillbaks haft tvångstankar. Började med att jag fick tankar som "tänk om jag gör slut med min kille". Efter att tankarna trappats upp och lett till panikångest gjorde jag också slut. Nu har jag sedan tre år haft en ny kille, min nuvarande sambo. Och tankarna finns ständigt i huvudet. Jag tänker tanken tills jag börjar gråta. Vissa perioder mår jag bättre och känner då att jag är jättekär. Allt är bra i vårt förhållande men tankarna gör mig galen. Jag har haft självmordstankar många gånger, just för att jag känner att jag inte orkar med dessa tankar mer. Gått hos ett flertal psykologer men inte fått någon bra hjälp. Det känns som att de inte tar mina problem på allvar. Har svårt att förklara mina tankar men de fastnar i huvudet och jag kan tänka dessa tankar ständigt under flera dagar. Jag bara gråter och gråter och under perioder har jag och min sambo bott hos mina föräldrar för att jag inte vågar bo hemma. Rädd för att bli galen av mina tankar. Har också haft andra tankar som att jag är rädd att skada någon, rädsla för att vara homosexuell, trots att jag aldrig varit kär i nån tjej m.m. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, orkar snart inte mer. Någon som känner igen sig?

SSK

Hej,
jag kanner igen mig i det du skriver om. Har av och till tankar om att jag inte alskar min sambo o liknande fast han ar det basta som finns. Vad jag forsoker gora ar att lata tanken finnas dar men forsoker att inte bli skramd av den. Ar ibland lattare sagt an gjort. Lycka till!

bosse73

Tjena.
Har också tvångstankar och det värsta är att de drabbar en där man är som mest sårbar. De handlar om de personer man älskar och det är därför de är så smärtsamma. Instämmer med föregående inlägg. Du ska behandla dina tvångstankar som vilka andra tankar som helst. D.v.s låta dem komma och gå. Jag vet att detta är svårt därför att man är rädd för tanken, fastnar i den och försöker hitta nån slags logik i den. Man vänder och vrider på den in och ut, ut och in och till slut vet man inte hur man har det med nånting. Det man gör då är att man föder tanken, man gör så att den stannar kvar längre än vad den skulle ha gjort annars. Du bekräftar för dig själv hela tiden att tanken är nåt farligt och du får ångest, tycker att du är en hemsk person som får såna här tankar och du mår skit. Men tvångstanken är bara, ja just det, en tanke. Och en tanke är fullständigt ofarlig och har ingenting med verkligheten att göra. Det finns heller ingen logik i den. Så när tanken kommer, brottas inte med den, låt den vara och bli inte rädd. Tänk att jaha, så kom den tanken igen då, men då får den väl göra det då so what. Det är rätt strategi att behandla tvångstankar. Tankar får alla människor och ju bättre fantasi man har desto dummare kan tankarna bli och till slut går man och tror att man är sinnessjuk men så är det absolut inte. Snarare tvärtom, man är en person som ställer så höga krav på sig själv att man inte ens tillåter sig att få konstiga tankar. Det är lite väl höga krav att ställa på sig själv, vi är ju människor och inte gudar. Jag tycker att det visar att man är en person som bryr sig, känner empati för andra och att man har ett samvete. Man är ingen dålig person utan precis tvärtom, man är en synnerligen välvillig person som ställer omänskliga krav på sig själv. Jag tror, att om du börjar hantera dina tvångstankar som jag och talaren i föregående inlägg föreslog så kommer dina tvångstankar att långsamt klinga av. Det tar sin tid men det blir bättre undan för undan. Sen kan man även få återfall ibland men det ska man inte bli rädd för, det är naturligt. Bara att ta nya tag, sakta men säkert så når man högre och högre upp på stegen. Det kanske också är så att du kan behöva äta nån antideppresiv medicin under en period som kan hjälpa dig att få näsan över ytan och känna dig bättre men det måste du konsultera en psykläkare om. Man behöver dock inte skämmas för att äta antidepp för det gör var och varannan människa idag. Biverkningar brukar man också bara få i början under insättningsfasen sedan är de obefintliga.
Hoppas att detta kan vara dig till någon hjälp, jag vet precis hur det är tro mig men det blir alltid bättre.
Lycka Till

Minette

Bosse tack för ett bra inlägg! Det är ju precis som du beskriver det. Det lättade att läsa för man försöker verkligen hitta en lösning och förstå tankarna. Det är så lätt att må dåligt av dom. Har själv precis fått Zoloft mot mina tvångstankar och jag hoppas dom avtar för det är ett jävla helvete att ha dom i huvudet dag in och dag ut. Det är rena självplågeriet. Så tänker man att om jag tänker dessa tankar igen så kanske dom slår in. Usch så vill man inte leva helt enkelt. Men jag ska försöka som du sa och jag har även hört det från annat håll att man ska acceptera att tankarna är där och endast är tankar. Låta dom tänkas och gå vidare liksom.

kleniz

jag känner likadant, är livrädd för dessa tankar, tänker att "tänk om jag inte älskar honom" "tänk om jag blir äcklad av hans beröring" "jag är inte kär i han" "tänk om jag får ångest av honom" "tänk om jag får ångest när han kommer in genom dörren" "jag vill inte kyssas, tänk om jag blir äcklad" Mm mm mm mm. Jag hatar dessa tankar, dom ger mig sån ångest, och kommer alltid tvångsmässigt, jag är rädd för dom, vill inte ha dom. Ena stunden älskar jag min pojkvän över allt på jorden, allt är jättemysigt och bra, och BOOOOM, så slår dessa störda tankar ner i mitt huvud. Nästan alltid när vi har haft en bra period. Då får jag svår ångest, går ner mig fort i katastroftankar, vill dö osv, eftersom dessa tankar förstör mitt förhållande. Jag vågar inte säga vad jag tänker, eftersom det kommer såra honom. Jag blir så ensam med mina hemska dumma tankar. Vilket gör tankarna ändå starkare, att jag inte får prata om dom, blir ändå mer förbjudna och hemska. Skitjobbigt.

__________________

bosse73

Du har tvångstankar. Du letar fel som inte finns. Du kanske målade upp en bild för dig själv innan du träffade din partner att si och så ska mitt förhållande se ut och sen när man väl träffar nån som man fattar tycke för så spricker den bilden. Men det var ju inte precis så här jag hade tänkt mig detta och man börjar leta fel mer och mer och det blir tvångstankar av det. Har befunnit mig i denna situationen själv så jag vet vad jag snackar om. Nu vet jag att jag hade aldrig kunnat få en bättre partner. Att du mår dåligt av dessa tankar bevisar att du älskar personen ifråga. Gjorde du inte det så skulle du inte bry dig eller hur. Kämpa på, tvångstankarna ebbar ut och det blir kanonbra till slut. Tro mig jag vet.
Kämpa på.

bosse73

Hej Minette.
Bli inte rädd om det blir så att du t.o.m mår sämre i början när du sätter in Zoloften. Detta är ganska vanligt och är övergående. Kan ta 4-6 veckor innan man blir bättre och då blir man ganska snabbt bättre. Första gången jag fick Zoloft undrade jag vad fan det var frågan om för ingen hade talat om för mig att man kunde må sämre i början, jag blev livrädd. Sen fick jag reda på att det var helt naturligt och tänkte att det kunde de väl kläckt ur sig med en gång. Så för allt i världen håll ut, det blir bättre jag lovar.
Lycka till.

kleniz

tack för ditt svar. jag har haft såhär i 2 år nu, sedan vi träffades, var i och för sig mkt värre i början, då min rädsla för att förstöra förhållandet var större. Tankarn kommer ju alltid när man inte vill och är rädd för att dom ska dyka upp och förstöra. Dom kommer oxå ofta när vi ska ha sex, för jag absolut inte vill att dom skall komma då, det förstör ju hela akten, får jag tvångstankar med svår ångest som följd så kan jag verkligen inte ha sex. Är inte speciellt upphetsande.

Anledningen till att jag ofta får tvångstankar vid sex beror på att jagabsolut vill att denna biten skall fungera. jag har hela mitt sexuellt aktiva liv haft vestibulit, det har alltid gjort ont, mkt ont, oavsett partner, glidmedel osv osv. +att mitt ex utnyttjade mig sexuellt och även våldtog mig gjorde inte saken bättre, har utvecklat en stark ångest vad gäller sex. Men när jag träffade min nuvarande försvann smärtan, det gjorde inte ont. jag var helt chockad, har aldrig kännt så innan, han har öppnat nya dörrar för mig om du förstår vad jag menar, behöver inte gå in på detaljer. Därav min nu jättestora rädsla för att få tvångstankar och ångest och förstöra det som fungerar bra. jag får verkligen kämpa varje gång för att stå emot tvångstankarna. Ibland tar dom över och jag får sån ångest och bara gråter. Men oftast vinner jag Fast det är ändå jobbigt att hela tiden vara rädd för att dom ska dyka upp, och kämpa emot dom.

__________________